Bluffmakare

Nu har det avslöjats att överklassen i samarbete med korrupta tjänstemän bestulit oss på pengar. Ingen borde vara speciellt överraskad och inget lär väl förändras i grunden, men det är alltid lite roligt när byxorna dras ned på någon representant för de ekonomiskt överskattade. Den här gången är det den trevliga familjen Allbäck som befinner sig i blåsvädret. Främst rör det sig om att pappa Stefan och hans byggföretag saltat kostnaderna för arbeten med bluffakturer, men även pappas pöjk är inblandad.

I denna fråga är jag ju långt ifrån först på bollen så att säga. Fast jag vill ändå påminna om att jag redan innan hade analysen klar för mig. Skenheliga män kan inte passera min välutvecklade klassradar och mitt välgödda klasshat.

Morgonhumör

Så då har man gjort misstaget att kolla på tv4 och dess morgonprogram igen (ville ju kolla in sporten).

Hata kungen!

Hata Herman Lindqvist!

Gubbjävlar.

Språklig charm

En glädjebonus med att regelbundet träffa papperslösa flyktingar är att man får träffa en del av världen fast på hemmaplan. Man får chansen att lära känna nya spännande individer och kulturer. Kanske även ta del av deras traditioner och tankemönster. Många som kommer hit har inte bara en farofylld och spännande färd att berätta om utan även en brokig och färgstark bakgrund att dela med sig av. Vissa är sprungna ur kulturer som under årtusenden varit högre stående än den nordeuropeiska kulturen. De bär med sig kunskaper som vi sällan hört talas om ens i vår tid och har kännedom om ljuv musik och poesi våra öron vanligtvis inte får njuta av. Att regelbundet komma i kontakt med papperlösa flyktingar gör vardagen mer exotisk och berikar livets alla delar. Det är lärorikt och roligt på samma gång att få äran att umgås med dessa människor från en annan del av världen. Deras uppenbarelser gör livet roligare.

Inte.

Däremot är det väldigt roligt att ta del av hur svenskan låter hos många. Idag hade jag kontakt med en papperslös kille per sms, där han bad om ett möte: "He i Kaparn t ill 27 mant behövr pangar t ill höra ?" Jag föreslog en tid vi kunde ses och han svarade: "Okey ves is ." Det sista betyder alltså "vi ses" och det är hyra killen vill ha stålars till. Nog är det roligt alltid att hänga med papperlösa flyktingar.

Köpfeber

Så fort det ska till att handlas prylar som kostar lite får jag ont i magen. Även om det handlar om något jag verkligen vill ha så blir jag illa till mods. Delvis är det ett uttryck för att jag i grund och botten är en snåljävel, men ännu mer är det ett resultat av att jag fortfarande inte vant mig vid att ha en fast och stadig inkomst. Jag tänker som att jag var en lågavlönad timvikarie och student som skramlar ihop stålars till en långväga resa. Undrar jag om omställningen till min nuvarande inkomstsituation kommer infinna sig under den närmsta framtiden.

Allra mest beror ändå mitt ångestladdade förhållande till konsumtion på konsumtionssamhällets och kapitalismens ekvation. Inte att den kapitalistiska doktrinen vill att jag inte ska handla. Den vill bara inte att jag ska vara helt nöjd med mitt köp. Den vill att jag ska sitta med en gnagande känsla av att jag kunde gjort ett bättre köp. Den vill att jag ska ångra mig och börja planera för nästa köp, som på ett bättre sätt kanske kan tillfredsställa mina köpbehov. Den vill förleda mig in i ett virrvarr av olika produkter och varumärken och den prånglar ständigt ut nya produkter som kanske, kanske är ett bättre köp.

Usch, så besvärligt man kan ha det. Alldeles nyss köpte jag ett objektiv och nu sitter jag här och undrar om det egentligen var ett så smart val. Lite dumt att tänka så när det redan är försent. Jävla konsumtionssamhälle med ett jävla överflöd av produkter och val. Kan man aldrig få slappna av?

Nu känns det som att klumpen i magen över köpet vandrat upp till huvudet för att ta sig uttryck av huvudvärk. Samtidigt har det börjat gnaga och vara obekvämt i halsgropen och ila obehagligt likt en analkande sjukdom i kroppen. Kanske det går över om jag äter lite saltlakrits? Nehej, inte det. Det fortsätter irritera inuti min lekamen. Det verkar som jag börjar få feber. Jag har nog drabbats av köpfeber.

Ett gudomligt ingripande

Dagen till ära skulle Kaparn satt segel mot den italienska huvudstaden. Tyvärr är jorden så futtigt liten att ett ynka vulkanutbrott på en fjompig liten ö mitt ute i den menlösaste delen av de stora oceanerna omöjliggör Kaparns avfärd. Så istället för sköna vårdagar i det gamla romarrikets centralort får han fortsätta med vardagsslitet under påseende av tusen kalla moln. Tydligen ska det komma in ett regnväder över landet också. Heja.

Kanske får Kaparn till viss del skylla sig själv för denna utveckling. Han har nämligen de senaste veckorna högt och tydligt deklarerat sitt förakt för påven. En föraktdeklaration som även innehållit en handlingsplan på hur han på bästa sätt skulle kunna komma åt och förnedra gubben på tronen. Detta har även tagit sig uttryck i en spridning av följande foto:



Kanske någon invänder mot bilden och säger att det där, det är ju den förra påven... Skit samma, påve som påve, gubbe som gubbe, strutt som strutt. Kaparn vet inte vilken av alla påvar bilden föreställer och han bryr sig inte heller. Men det verkar som om någon där uppe blivit stött och gjort allt i sin makt för att förhindra Kaparn från att besöka påvens hemvistort. Efter alla pedofilskandaler är nog inte tålamodet på topp längre och man vågade inte riskera att påven dessutom skulle behöva drabbas av en gammal sjömans hån på sina egna bakgator.

Tur för påvegubbstrutten att han har en sådan mäktig bundsförvant så att han inte behöver bli utskrattad av en tandlös sailor när han vallas runt i sin lilla inplastade bil.



Tur för han.

Fira fredag för sig själv

Yrseln släpper fan inte. Från tre av varandra oberoende källor har jag fått höra att det kan handla om kristaller i örat som hamnat fel. Det kallas tydligen för kristallsjukan. För den som inte orkar läsa hela länken är ordinationen att skaka på huvudet efter ett speciellt mönster eller att vila och vänta ut sjukan. Jag börjar med det senaste och stannar hemma denna fredagskväll. Inte kan man gå på krogen och uppträda som onykter och må som att man skulle kunna kräkas redan innan man hunnit dricka något.

Fast det sista var lite överdrivet. Däremot känner jag att jag vill ta det lugnt. Så för att trösta mig själv då jag inte kan förverkliga det spring i benen jag egentligen besitter knatade jag bort till systembolaget innan de hann stänga och köpte dessa flaskor:



Är man yr i bollen utan alkoholförtäring bör man inte ge sig på starkspriten. Då får man köpa sig lite dryck som är som en påse smågodis istället.

Trött och yr

I förrgår när jag vaknade och satte mig upp i sängen så snurrade det till lite otrevligt i huvudet och jag föll tillbaka på huvudkudden. Mitt i min morgongäspning drabbades jag av yrsel. Det kändes ungefär som när blodet stiger för snabbt upp i huvudet, fast mer som när man är för full. Inte lika roligt som det kanske låter. Upp hoppade jag i alla fall, för upp ska man, för jobba ska man och så ska det vara enligt arbetslinjen. Men yr var jag och det gick inte spikrakt över golvet på väg till toaletten. Bäst att sitta ned och kissa tänkte jag. Det kändes som att ha varit till sjöss under hög sjögång en längre tid och sedan försöka gå förbi tullgubbarna med raka steg. Inte verka full och misstänkt.

En sådan här smygig yrsel, som gärna träder fram när man suttit still ett tag, måste man försöka mörka på arbetsplatsen. Annars verkar man mysko. Det är så till synes småfulla människor upplevs på en arbetsplats. Jag är själv den förste att döma. Bättre då att låtsas stanna upp för att klura på något viktigt och samtidigt hålla sig lite förstrött i dörrposten. Som om det någonsin skulle hända (men det är det ju ingen annan som kan veta). Eller jo, jag kan allt vara klurig, men jag skulle aldrig stanna upp för att idka hjärnverksamhet, jag gör det i farten.

Nu är jag trött dessutom. Va e de för liv egentligen? Sitta i soffan och vara trött och yr med trettio år kvar till ålderspensionen.

Medans jag roar mig

I dessa dagar befinner jag mig mitt i en period av en nästan oändlig räcka arbetsdagar. Det är nästan så det börjar kännas som man ofrivilligt bor på arbetsplatsen. Ungefär som att vara "frivilligt" placerad där av soc inbillar jag mig. Då är det i alla fall skönt att ha ett högt förtroende för ledningen. Jag har denna vecka blivit varse att de fortfarande tar alla beslut rörande min arbetssituation åt mig. Fatta vad lyxigt, de krattar gången och allt man behöver göra är att följa efter. Jag behöver inte ens anstränga mig med att försöka komma med synpunkter. Bara slappa och ägna mig åt mitt och sådant som är roligt. Det är ju så tråkigt att ta ansvar.

Ännu lyxigare är att det efter denna period av tättduggande arbetsdagar kommer en front med semesterdagar in från väst och skapar ett högtryck. Jag och Tove sätter segel mot sydligare breddgrader, pedofilins högkvarter och ett av alla dessa tydliga exempel på hur man bygger en högkultur på slavarbete. Vi ska till Rom och då ska jag banne mig roa mig kungligt.

Under tiden jag äter glass, smuttar vin och glömmer vardagen för en stund kommer vi ytterligare en vecka närmre höstens stundande val. Livet står trots allt inte stilla bara för att man tillåter sig agera satellit i en annan del av vintergatan. Medans jag roar mig i Rom kommer det gå ännu en vecka utan att det så kallade vänsterblocket lyckas presentera en vettig motkandidatur till borgarrövarna. Ytterligare några steg närmare ett totalt värdelöst samhälle kommer att tas.

Det som skulle vara så lätt. Kunde man bara under lite pompa och ståt deklarera att man tänker restaurera a-kassesystemet får man med sig de allra flesta arbetstagarna. Säger man sedan att det är viktigare att alla får möjlighet till vård, skola och omsorg än att några få har råd att åka runt i bilar i miljonklassen får man med sig några till. Det kanske är så enkelt att räcker med att försöka attrahera andra väljargrupper än Stockholms medelklass?

Fast ibland är ju det som egentligen är lättast att genomföra det som svårast. Det går ju att fråga vilken gammal skyttekung som helst som har tappat förmågan att göra mål. Klyschor är aldrig så användbara som när man ska försöka förklara varför det självklara inte är självklart. Och medan vi alla väntar på förklaringen som aldrig kommer och valoffensiven som aldrig inleds är mina dagar i Rom avverkade, arbetarrörelsens gemensamma dag förbi och jag har hunnit förflytta mig till Barcelona. Det som ger bäst akut lindring i den kollektiva hopplösheten är nog ett individuellt nöjesletande.

Den här jävla repressionen är helt enkelt inte min repression om jag inte kan dansa till den.