Nya identiteten

Uppenbarligen har man fått sig en ny identitet. Den som bilägare. Jag väljer att omfamna det hela. Jag har fått ett brev:

 
Men varför ett kuvert i rosa? Tror de att jag är någon jävla kärring eller? Jag är man. Jag kör en Ford. Det är ett stort schabrak som kräver sin karl att ratta. Att äga bil är manligt. Det är så min nya identitet ser ut. Punkt. 

(eller borde jag skriva pungt?)

 

Bilar

Sedan i våras någon gång är jag och Tore bilägare. För att hylla den nya livsstil vi sedan dess anammat bjuder jag här på några foton av bilar som lever sitt liv på Kuba.

Vissa personer verkar välja att leva fler delar av sitt liv i bilen än den då de faktiskt kör den. Inget fel i det, tvärtom. Jag har stunder då jag längtar tillbaka så att det gör ont till den tid då jag aktivt arbetade med människor som bodde i bilar. De hade det dock inte riktigt lika varmt som han i fotot nedan.

Kuba inte bara gamla 50-talare har. Där finns också gamla Lador och en sådan kan ju behöva pyntas upp lite för att stå sig i den estetiska konkurrensen.

Kuba inte heller bara blåa bilar har. Jag fångade en röd på bild också.

Det finns även de som föredrar cykeln.

Kubansk rom

Då har man lyckats tillbringa en halv sommar på Kuba. Jag avslutade vistelsen med att försöka hitta några romsorter som verkade goda och prisvärda nog att köpa med mig hem. Eftersom det var omöjligt för mig att få tillgång till internet då jag skulle kolla upp några flaskor jag spanat in under resans gång ville jag inte chansa med de dyrare sorterna. Jag köpte istället tre medeldyra flaskor. De kubanska rommärkena är ju inte kända för att tillhöra de bästa rent kvalitetsmässigt. Jag köpte en 11-årig Santiago de Cuba för en sisådär 260 kr. Jag var förövrigt på ett rom-museum i Santiago där ett smakprov av någon yngre sort ingick. Den var la okej, vi får se hur denna är. 

   Under resans gång har jag haft med mig en flaska 7-årig Havana Club som jag druckit ur på kvällarna. Det är den vanligaste något finare sorten på Kuba. Det vill säga att den är rimligt dyr för folk att köpa. Den kostar ungefär 11 CUC$ (70 SEK) i mataffären. Fast mest ser man dock människor dricka av de billigare ljusa sorterna, vilka kostar upp mot 3 CUC$. Det billigaste jag köpte var en liten tetra-förpackad sort. Den kostade 1 CUC$ för 20 cl och smakade också som den kostade.

Jag valde dock att inte köpa hem Havana Clubs 7-åriga utan att istället chansa på en variant som sades vara en specialutgåva som kallas Seleción de Maestros. Ett något pretentiöst namn. Fast nu är det väl det som är hela grejen med alkohol för "finsmakare" oavsett om det handlar om whisky, öl eller rom. I alla fall så ska det vara en 10- eller 12-årig variant, jag fick olika bud. Den kostade mig 40 CUC$, vilket är lika mycket som för Santiago de Cuba flaskan. Jag kollade nu upp Systembolagets beställningssortiment och där finns den för 599 kr. Så även om den inte visar sig vara så god kan jag känna mig ganska nöjd.
   Den tredje flaskan jag köpte hem var Ron Vigias Gran Anejo. Den hade jag aldrig hört talas om innan jag såg den i en butik. Nu vet jag att det var Hemingways favoritsort. Där ser man.

Mina nya flaskor

Sedan roade jag mig med att fota Bacardis gamla och storslagna byggnad. Familjen Bacardi flydde ju Kuba i samband med revolutionen och är inte så väl ansedda på Kuba efter att ha försökt stämma den kubanska staten. Jag tycker nog de kunde ha koncentrerat sig på att tillverka bättre rom istället.

 Även Havana Clubs symbol fick jag fast på bild:

Slutligen måste sägas att jag överlag druckit fantastiska romdrinkar, särskilt deras mojitos har varit fina. Den gör man förresten uteslutande på Havana Clubs 3-åriga och ljusa rom.

1 vecka kvar

Något nytt och alldeles unikt är på väg att inträffa i mitt liv. Om en vecka gör jag min sista arbetsdag innan jag går hem från jobbet för att vara föräldraledig i ca 8 månader. Det känns mycket märkligt. Jag förstår inte hur det ska gå till egentligen. Alltså, rent praktiskt fattar jag ju- först ska jag och Tore vara lediga tillsammans i åtta veckor. Det blir som ett sommarlov, vilket vi fyller upp med en lång vistelse på Kuba. Sedan börjar Tore att jobba och jag är hemma med lillfisen. Förhoppningsvis får vi en förskoleplats till februari/mars och då återvänder jag till arbetsplatsen. Inga konstigheter.

Men hur kommer det att kännas? Det känns lite sorgligt att avsluta sig själv på jobbet mitt under en period då jag fått börja skörda mycket av min sådda frukt. Men det är nuet det, för jag är övertygad om att jobbet kommer vara avlägset efter bara någon dag på hemmaplan och definitivt så fort vi drar iväg. Själva sommarlovet med familjen känns bara gött. Snarare är det dagen då Tore går iväg på morgonen och jag är kvar där hemma som jag undrar över hur den kommer kännas. Och hur kommer det att kännas efter en månads varande som hemmaförälder? Bara framtiden kan utvisa svaret.

Men nu är det banne mig midsommarafton och det är fortfarande en vecka av jobb kvar. Framtiden kommer sedan. 

Revolutionär dryck

För en månad sedan ungefär så fyllde Happy Camper år och bjöd in till bubbeldryck nere vid älvmynningen. Som sig bör vid födelsedagskalas så inhandlade jag en present. Jag köpte Göran Grejders bok Ingen kommer undan Olof Palme. Lite reformistisk socialism helt enkelt. Jag tror i och för sig att det är en bra bok och tänker läsa den själv. Konstigt vore annars- man ger sällan bort saker man inte kan stå för. Något oortodoxt så fick även jag en present denna dag trots att jag är dryga halvåret bort från födelsedag. Och ännu märkligare var att jag fick presenten av födelsedagsbarnet själv. Jag fick en present man inte skojar bort. En burk energidryck av bästa sort:

Skulle gissa att det var jag blev mest nöjd av presentutbytet. Faktiskt så nöjd att jag bara några veckor senare köpte en resa till Kuba tillsammans med Tore och Klara. Vi ska vara där i lite drygt sex veckor. Veckor sprängfyllda av rom, rumba och raggarbil (de tre r:en) samt socialism, sol och salsa (de tre s:en). Den tetige skulle kunna säga att det bildar förkortningen RS, men den riskerar samtidigt att åka på stryk. 
   Amen, gud så gött! Ja, verkligen. Det enda lilla bekymret är hur det ligger till på blöjfronten på ön. Jag har verkligen ingen lust att behöva förlita mig till tygblöjor. Det är ju lite av en förnedring att behöva go hippie när man besöker ett revolutionärt land. 


Jag har även ett hemligt mission med resan och det är att jag ska reka huruvida Havanna är det perfekta stället att ägna sina pensionärsdagar på eller inte. Med tanke på min pensionsprognos så vill det till att jag kan bo billigt den dagen jag slutar arbeta. Jag tänker fan heller inte jobba tills jag är 72 år. Inte en chans. Vid den digra åldern kommer jag, om denna vistelse i Havanna slår väl ut, sitta på en balkong och sippa på revolutionära romdrinkar. Tänk, det vore något det. 

Sjukligt orutinerad

Årets första riktiga vårdag presenterar sig i detta nu. Det är inget som jag utnyttjar direkt. Min enda utomhusvistelse denna dag begränsar sig till då jag för ungefär en timme sedan knallade ned till affären för att handla Alvedon och hostmedicin. Den sistnämnda varan hade de dock inte. Antar att jag borde ha vetat att mataffärer inte säljer hostmedicin, men jag visste ju knappt att de sålde värktabletter fram till för ett par månader sedan. Jag har dålig koll på det medicinska helt enkelt.

Japp, jag är sjuk och har mer eller mindre varit så i en vecka nu. Det började förra lördagen med en lite smygande feber. Sedan höll febern i sig under två dygn. Dålig stil tycker jag. Men ännu sämre är att jag hann luras tro att jag blev frisk då febern lättade. Visserligen lite småförkyld, men inte värre än att jag kunde återgå till jobbet. Två arbetsdagar innebar att jag fullständigt tappade rösten och fick ont i halsen och fick ont i huvudet och fick hosta och fick feber igen, åtminstone nattetid.
   Att inte kunna prata är så b det kan bli. Man har inte så mycket utbyte med andra människor och de har framför allt inte något utbyte av dig. Ibland försökte jag ändå säga något till min dotter, men det fick jag betala med riv i halsen och hostattacker. 

Det var väldigt, väldigt längesedan jag var sjuk på det här sättet, med sjukskrivningar från jobbet och soffliggande i dagar. Kanske mitt övermod att dra till jobbet då febern försvann handlade om orutin? Jag klarade kanske inte av att läsa kroppens signaler. Oftast då jag känner att jag möjligen skulle kunna bli lite krasslig brukar jag ignorera och låtsas om det så lite som möjligt. Då brukar det gå över på en kväll. Det har varit en bra strategi för att inte drabbas av värre saker än lättare förkylning. Funkar dock inte mot indisk magsjuka, bör tilläggas. Och nu inte heller mot flunsa.

I exakt sju dygn lyckades Tore och Klara motstå mina baciller, men under natten som var sjuknade även de in. Så nu är vi krassliga allihop. Jag är förvisso på klar bättringsväg, men nu vet man ju aldrig hur detta slutar. Kommer jag dras ned i skiten igen? Det är inte omöjligt. Jag litar inte på mitt immunförsvar längre, det är drabbat av dåligt självförtroende. Och hur gör vi ifall Tore blir lika sjuk som jag var och inte kan ta hand om Klara själv? Får jag vabba då? Eller tar man föräldradagar? Eller fortsätter jag min sjukskrivning? Eller går jag till jobbet ändå och låtsas som ingenting?
   När det kommer till sjukskrivningar är jag rätt dåligt påläst. Jag visste ju knappt vem jag skulle göra min första sjukanmälan till. Hur länge kan man vara sjuk utan läkarintyg? Jag vet ingenting ju... Bäst att alla är friska framöver.

(lycka till med barn på dagis)


     

Vår vår i Paris

Då har man haft en liten vårsemester på kontinenten. Jag och Tore tog med oss lill-tösen och vår nyinköpta paraplysulky drog till Paris. Där möttes vi av en regnig och kall första kväll och en solig och ganska kall andra dag och sedan höll det på så om vart annat. Man kan väl kalla det för en tidig vår.
   Även om inte vädret var så imponerande som man hade hoppats så är Paris metro-stationer väldigt imponerande.

Om jag fattat det hela rätt så hade alla originalstationer även ett sådant här snyggt glastak över nedgången. När man åker metro i Paris får man lätt känslan av att någon när som helst kommer komma  fram och bjuda på ett glas absint. Fast inte ens ett ynka glas pastis dök upp då man skramlade fram i underjorden.

Vi tog oss dock till Père Lachaisekyrkogården per fot. Där begick vi resans största fadäs. Trots att vi nogsamt försökte undvika att hamna framför Jim Morrisons grav så gjorde vi just det. Nu går jag runt och är rädd för att folk fick för sig att jag försöker likna honom på något sätt, eller att vi gillar The Doors eller att vi bara var intresserade av hans grav. Hemska tanke... Vi var där för att bese den mur där de sista kämparna och försvararna av Pariskommunen 1871 fick ge sig för den militära och reaktionära överheten.

Paris kan ju också vara värt en mässa, eller åtminstone ett besök utanför Notre Dame. Vi gick in i kyrkan också för att känna känslan av hur det var när Napoleon krönte sig själv där. Tyvärr kom vi tvåhundra år för sent och tyvärr så hamnade vi mitt i en hop turister för att känslan skulle uppenbara sig.

Det är ju vansinnigt kul att besöka världsstäder. Tyvärr ger det ju baksmällan att Göteborg känns futtigt värre. Ibland kan man låta sig luras av Göteborg & co att staden är en stad att räkna med i världen, men det är det inte. I jämförelse med en stad som Paris är ju inte ens Göteborg en stad. All den urbana identitet jag byggt upp under mina år i Göteborg fick sig en rejäl självförtroendeknäck. Jag är bonde, en lantis.   

Paris är fullt av gator som den på bilden. Gator som hade varit turistattraktioner i Göteborg. I Paris är de bara gator. Vi har Avenyn- de har gator. 

En indier hade tydligen gått på en av de gator vi gick på.

Hemkänsla

 

 

 

Blasfemi!

Under påskhelgen kunde jag läsa att det kommit fram nya rön kring det judiska folkets flykt från slaveriet i Egypten. Nämligen att de inte alls ska ha flytt något slaveri i Egypten. Det är professor Israel Knohl som påstår detta, till alla ortodoxa judars stora förtret. Sådana dära saker kan man enligt dem bara inte påstå. Vad den gode Knohl säger är att det judiska folket istället flytt något som hette Haran, beläget i nuvarande Irak. Den moderna vetenskapen va, den ska alltid hålla på och peta hål på mytologier. Det betyder också att inga Röda hav delades och att Moses inte mottog några stentavlor på Sinai-berget, utan i så fall på något annat berg. 

Knohl säger också att det egentligen inte påverkar trons eller religionens innehåll, det bara korrigerar omständigheterna. Jag tror inte de mest rabiat religiösa köper det. För de är ju bokstavstrogna. Jag köper det inte heller. För det skulle ju betyda att min och Tores vandring upp på Sinai berget för ett par år sedan var helt i onödan och att de foton jag tog från berget på soluppgången inte längre är lika fräcka. Som det här fotot: 

Numera bara en vanlig soluppgång. Och detta:

Kan vara vilka sketna berg som helst. Inget speciellt. Inte heller nästa foto är något annat än ett foto på en soluppgång över några berg. Vilka berg som helst. De sa till oss att det var viktiga berg, men nu säger Knohl att det är oviktiga berg. Det vägrar jag att tro på. Så där fina berg måste vara viktiga. Jag har banne mig gått på samma stig uppför berget som Moses en gång gjorde. Det måste förhålla sig så. Kolla, vilka viktiga berg:

Jag köper det inte. Det var så stämningsfullt där i kylan, bland alla dromedarer, guider och turister. Det måste vara något speciellt över berget och platsen. Jag kunde känna det och det man känner måste vara rätt. Guds närvaro (för 3 500 år sedan) var högst påtaglig. Allt annat snack är ren och skär blasfemi. 
    Vi fick även chansen att titta och känna på den buske som växt fram på samma plats som den brinnande busken, efter det att den brinnande busken brunnit upp. 

Skulle det bara vara en vanlig buske nu då och inte en prunkande buske med flera tusen års anor? Det vill jag verkligen inte tro. Jag har aldrig tidigare i hela mitt liv fotat en simpel buske. Inte nu heller. 

Eller? Enligt Knohl har jag fotat just en vanlig, simpel buske och inte en som brann genom Guds försorg. Även om jag tycker att hans teorier är rena rama turistsabotaget så kan han ju ha rätt, hemska tanke. Tur att jag garderade mig och visade ett avståndstagande mot såväl brinnande buskar, Sinai berg som felinvesterad semesterkassa.  

När råttorna lämnar skeppet

Som ni alla vet är Kapare Bo ute på en ständig seglats. Ibland ankrar han till och tar det lite kosligt på land en stund, men den största delen av sin tid tillbringar han ute på öppet hav med mycket vind i seglen. Då gillar han att stå i fören och blicka ut över horisonten och lägga upp strategier för kommande erövringar. Han står där och trivs med sina tankar och planer medan vinden och saltstänken från det rullande havet piskar i hans ansikte. Fartyget är hans hem och havet är hans rätta element.
   Då den rotlöse sjörövaren besöker främmande hamnar är han inte sen med att göra räder ut i okända kvarter såväl nattetid som på dagtid. Han lämnar dock sällan sitt skepp under någon längre period, det vill han ha uppsyn över. Även då Kaparn lagt till i sin hemmahamn, för att göra sig av med det han kapat till sig under sina seglatser, så håller han mest till på sitt fartyg. Han väljer att sova i kabyssen. I sin ungdoms glansdagar kunde det hända att somnade i något kyffe eller i någon gränd efter att han rumlat runt. Nu händer det sällan. Kaparn har lärt sig att skåla med självaktningen i behåll.

Men inga glada dagar vare sig på skeppet eller på land utan en livlig besättning. Kaparn klarar ju inte av att hissa segel, fyra av kanoner, kapa fartyg eller vinna ny terräng utan manskap. Det behövs folk som gör alla dessa saker och det behövs folk till att laga mat och glada gamänger för att hålla humöret på topp. Särskilt då Kaparn styrt ut skeppet på öppet hav. Inga lyckade kaparstrategier utan ett välsmort och samspelt rövarband.  
   "Det är trots allt omöjligt att göra allting själv", som kapargubben brukar säga.

Nu har det dock inte fallit sig bättre än att fartyget gått på grund. Visserligen ett litet fjuttigt grund som man kommer kunna göra sig fri från så fort vattnet går från ebb till flod. Så det borde inte vara någon fara på taket. Om det nu inte var så att råttorna faktiskt lämnar skeppet, vilket inte är ett gott tecken. De brukar ju bara sticka ifall det är fara och färde för liv och lem. Något det inte verkar vara denna gång. Nu är det mer som att de drar för skojs skull. Något som får Kaparn att sucka tungt, för han kan inte förstå varför någon vill lämna hans skepp frivilligt. Ja, som inte varit fången eller gisslantagen.
   "Men är det så det är så är det så det få vara", konstaterar han. "Inte vill jag ha missnöjda råttor på skutan ändå. Sådana har aldrig klarat av att sköta sig ordentligt. De gnager så ofta på fel ställen."


Det är bara det att utan råttor så trivs inte resten av besättningen så bra, så nu måste Kaparn på något sätt locka till sig nya råttor innan det blir myteri. Och det ska gudarna veta att det inte är lätt att få tag på nya skadedjur ifall väl fartyget helt tömts. Råttor är trendkänsliga djur.
"Och opålitliga", sa Kaparn.


Uppenbart är att han inte är nöjd den gamle piraten. Han inser ju att den förutbestämda vägen mot att bli världens mest framgångsrika kapare nu blivit mindre given. Nu krävs det helt plötsligt mycket mer grovjobb innan det blir en sanning. Jävla råttor.

 

Etisk olja

De som läste DN i helgen bjöds på en debattartikel skriven av bröderna Lundin. En text som var lika roande som oroande att läsa. Roande därför att det de skriver är så genomskinligt att man undrar hur det egentligen står till med den retoriska intelligensen. Oroande för att de har troligtvis har gjort avvägningen att de kommer få sympatier utifrån denna debattartikel. Varför skulle de annars ha skrivit den? Det säger tyvärr alldeles för mycket om vår samtid. Klart de vågar sig på koloniala brösttoner när deras polare Carl Bildt är utrikesminister. 
   
Det är ju fan ofattbart att vi fortfarande har en person som påstår att oljan har varit fredsskapande i Sudan som utrikesminister. En person som dessutom har tjänat pengar på Lundins oljeutvinning. Det är ju som när Homer säger "Ah, beer. The cause of and the solution to all of life's problems", fast mer tragikomiskt då. Jag vill spy då jag tänker på att en sådan vidrig och cyniskt person är vår utrikesminister. 

Bästa herrarna Lundin och Carl Bildt, ni kan snacka bäst ni vill och fortsätta tjäna era blodspengar, men det är inget jag går på. Jag kan nämligen skilja på etisk och oetisk olja. Det räcker med att kolla in vad som står på min köksbänk.  

Olivoljan är importerad av Jord & Frihet och framställd av palestinska bönder på Västbanken. Den har jag fått i present av Benke och Sophy så jag ska inte ta för mycket cred för dess uppenbarelse i mitt hem, men den gör sig väldigt fint. 

Kapare Bo v.s. bröderna Lundin och Carl Bildt i en moralisk kamp= 1-0.

 

Calcutta i bilder

Jag blev såklart tvungen att undersöka ifall jag inte redan hade något foto på Calcuttas gula taxibilar. Det hade jag såklart. En annan har ju varit där två gånger trots allt. Alla underbara städer måste besökas minst två gånger. Så lyder regeln. Här står fyra taxibilar uppställda:

De är ruskigt snygga tycker jag. Känns väldigt klassiska. Dels är modellen Ambassador den bil som förr i tiden dominerade de indiska gatorna och dels är just färgen gul välanvänd för taxibilar världen över. Egentligen är det obegripligt att de ska bli blå istället. But why?
   Då föredrar jag nästan hellre spring-rickshaws. Eller inte. Det är ett löjligt slitsamt fattigmans jobb. En gång har jag satt mig i en sådan och det var när jag var vilse och behövde hjälp för att hitta hem. Aldrig har jag känt mig så kolonial som då. Inte minst när jag gav för mycket betalt.   

Välbehövlig pause.

Calcutta har fler transportmedel än taxi och spring-rickshaws. Man har till exempel tunnelbana och spårvagn. Den förstnämnda ger ett hyfsat modernt intryck, medan spårvagnen snarare känns gammal och skruttig. Som i övriga världen med andra ord. Här är en vagn på rull:

 

Efter taget foto så hoppade jag och Tore på just den spårvagnen för att åka några hållplatser och sedan byta till Metron. Vi fick sällskap i proceduren av några hijras som mer än gärna visade oss hur vi skulle gå för att lättast ta oss från vagn till vagn. Särskilt en av dem var mån om att ställa in sig hos mig. Hen lade då och då sin hand lite kokett på min arm för att visa riktningen. Man kan säga att hen flörtade friskt. Tore både uppskattade och inte uppskattade sitt första möte med hijras. Jag uppskattar nästan alltid ett möte med dem.

Självklart så kan man färdas med buss i Calcutta också. Det är dock inte så roligt för de låter mycket och de står mycket still på grund av trafiken. De är gärna överfulla och skrangliga också. Men fina:

Slutligen en bild på en taxameter av den gamla skolan. Visserligen från Mumbai, men den är så fin så den får komma med här också. Jag kan avslöja att vi betalade efter ett uppgjort pris med denna taxi.

Asia is calling again

Det kom ett mail till mig. Inte vilket mail som helst, utan ett som innehöll viktig information. Det var Spice Jet som skickade denna samhällsnyttiga information. De gjorde det i form av marknadsföring- typ sälja drömmar, kan man säga. Fast jag tror att det egentligen är de asiatiska gudarna som ligger bakom utskicket. De vill pocka på min uppmärksamhet, precis som de gjort förut. Gudarna vill inte att jag ska glömma dem eller deras hemvist och de undrar nog när jag ska komma och presentera nytillskottet i familjen. 
   Jag måste ge dem rätt i det. Nog börjar det bli på tiden att färdas åter till landet bortom det rimligas horisont. Det var ändå ett år sedan sist. Inte får det gå tio år som förra gången. Särskilt inte nu när de kommit på att delar av Calcutta ska målas i blått. Då bara måste man dit för att fota de klassiska taxibilarna innan det är för sent. Vilket påhitt! Vad kommer härnäst? Förbud mot spring-rickshaws?

Det var följande annons som kom mig till godo:  

Chatrapati Shivaji International Airport will remain closed between 11:30 am to 04:30 pm on March 3rd,10th and 17th.Leading to flight schedules to and from Mumbai getting affected. Please refer to the revised schedule here. And if you need further assistance, feel free to reach us on facebook.com/flyspicejet or twitter.com/flyspicejet or call us on 1800 800 3333. We look forward to welcome you onboard.

www.spicejet .com

Typ marknadsföring

I dagar som dessa då all media i hela landet går bananas över att en ny tronarvinge har fötts kan man inte undgå att tänka på det här med marknadsföring. Det är helt otroligt vad hovet lyckats väl med att få all journalistik att bli fullständigt raderad och ersatt av fjäskigt berättande. De behöver inte ens anstränga sig (förutom Victoria lite denna gång). Allt de behöver göra är att smälla på lite glamour, som med barnafödandet eller med bröllopet härom året, så glömmer medierna och svenska folket allt om horor till kaffet och nazipengar i skjortärmen. Hovet glider undan all kritik med ett "nu ska vi ba... typ... ha kul ett tag".


I förra veckan var jag i mataffären och botaniserade bland de olika matvarorna. I frysdisken fann jag ett paket med vegetarisk kyckling. Många är det som undrat varför det skapas vegetariska matprodukter vars mål är att efterhärma köttprodukter. Delvis tror jag det är för att en del vegetarianer vill kunna äta sin barndoms maträtter, men mest tror jag det handlar om att tillverkarna vill finna nya målgrupper för sina varor. Det är trots allt inte så där väldans miljö- och energiriktigt att stoppa i sig kött, vilket troligen kommer bli alltmer tydligt i en närstående framtid. Därför gäller det att locka med lite läckra alternativ och att ligga i tiden rent språkligt. Vad passar då bättre än att locka med Vegetariska filéer- typ kyckling?

Även den mest rabiata köttätaren måste bli lockad av något som smakar typ kyckling. Folk äter väl i princip vad som helst bara det marknadsförs som att smaka typ kyckling. Jag antar att det är på det sättet som vi har fått ett gäng strutsfarmar i vårt land.
   Jag kände mig i alla fall manad att köpa hem ett paket filéer- typ kyckling och kan meddela att de nog också smakade typ kyckling. Eller åtminstone typ någonting.

Om den dagen kommer då hovet tappar i popularitet hos folk och hos media tycker jag de ska dra till med någon klatschig slogan i stil med de vegetariska filéerna. Det kan vara något på temat: Kungahuset- typ folklig. Den skulle nog rätt många gå på. Nästan så man tror att kampanjen redan är lanserad.

För övrigt har jag hållit på att skriva det här inlägget i drygt två dygn, men blivit ständigt avbruten av en gnällig dotter som inte vill annat än att vara i någon av föräldrarnas famn. Hon vill närmare bestämt vara gnällig i våra famnar. Något irriterande i längden, men kanske hon kunde lansera det som: Gnällighet- typ kärleksfull närhet?

Så gott som infödd

Jag tror att jag nu kan börja räkna mig som så gott som infödd göteborgare. Det har tagit sin tid, men så är det också många saker som ska vara rätt och finna sin plats innan man som inflyttad kan börja kalla sig för så gott som infödd. För min egen del handlar det om i princip tre saker. 

1. Jag har begått avgörande handlingar för min framtid här i Göteborg.
2. Jag har levt längre här än där.
3. Jag är anpassad till klimatet.

Det senaste året har jag gift mig med min kärlek. Vi hade hela ceremonin i Kusten hus. Bara en sådan sak- gifta sig i en gammal träkåk byggt på slutet av 1700-talet och som tidigare varit bostadshus för varvsarbetare. Jag har också fått ett barn som föddes här i Gbg och som kommer att växa upp ett stenkast från fiskhamnen (nära det gamla varvsområdet). Det är sånt man gör och så det blir ifall man beter sig som en så gott som infödd.

Den senaste veckan har man kunnat läsa att stadens politiker tänker besluta att nattklubbar och krogar inte får servera alkohol efter klockan 03:00 istället för fram till 05:00 som det är nu. Med det resonemanget har man liksom gått ett varv runt sedan jag flyttade hit, för då bestämde man att de etablerade nattklubbarna skulle få förlängt tillstånd från 03 till 05 för att få bukt på alla svartklubbar. Nu kan jag, som en så gott som infödd, säga att jag minns hur det såg ut på den tiden svartklubbarna regerade. Jag minns hur det var i stan förr om åren. Det fanns ett liv och en stad innan Götatunneln, med ett Gamla Ullevi vars ståplatsläktare var av trä, ett Järntorg kringskuret av biltrafik och ett så gott som folktomt Röda Sten. Det var tider det.

I dagarna blev det uppenbart att jag (nästan) har en för Göteborg klimatanpassad garderob. Jag har sköna sommarkläder och ganska så perfekta vårkläder, utan några konstigheter. Min höst- och vintergarderob består dock mest av halvvarma kläder och hyfsat regntåliga ytterplagg. Inte så mycket riktigt varma vinterkläder. Inte alls faktiskt. Möjligen kan min för säsongen nyinköpta jacka räknas som en rejäl vinterjacka, men bara möjligen. 
   Detta blev väldigt påtagligt då jag i förrgår fick reda på att min utbildningsvecka uppe i norska fjällen kommer ramas in av 20 minusgrader. Så säger i alla fall prognosen för nästa vecka. Det slog mig att jag inte har några fodrade kängor, jag har bara ett par ankelhöga vandringsskor. Jag har inga rejält fodrade handskar, jag har ett par 30 kronors fingervantar som är lite tjockare. Jag har inga termobyxor, jag har jeans. Jag är helt enkelt inte rustad för kallt väder. Jag har införskaffat kläder som om jag vore en så gott som infödd göteborgare.
   Men jag har i alla fall två par raggsockor.