BD

Den senaste tiden har Kaparen luffat runt i de mer nordliga distrikten av det svenska konungariket. Han har sett Storforsen, renar mitt i vägen och badat i älvar av alla dess slag. Han har ätit glass på torget i Skellefteå, dansat och lett med thai-mat i Piteå och inmundigat hemmagjord palt i ett alldeles äkta norrbottniskt hem. Och även om han inte åkt söderut i riktning Haparanda så har han gjort det i riktning mot Gällivare och det får la duga för en gammal sjöfarare. Kaparn har också uppmärksammat de norrländska männen med de thailändska fruarna och sett att norrland nog snart är femspråkigt (gör matten själva), han har besökt gruvan som flyttar på en halv stad och lärt sig att Kiruna betyder ripa. Och om han inte redan visste det så har han nu lärt sig att myggen existerar i högre grad uppe i norr och att solen knappt går ned, men att gräsallergin blommar fett i slutet av juli.

Fast framför allt annat så har Kapare Bo åkt med sitt resesällskap i en liten bil vars stereo spelat MABD samtidigt som hjulen rullat förbi ssab och Svartestan. Det var fint. Det kändes stort. Nu är det inte längre ogjort. Kaparn inbillar sig också lite granna att han numera förstår musiken bättre, här räknas självklart Bear Quartet in, och så även texterna. Kaparn har sett samma hus som Mattis har sett, åkt på samma gator som Mattis har åkt och dessutom sjungit att Stockholm kommer om hundra mil i en något falskare tonart än Mattis gjort i Svartestan. Jå.

Kaparn har också sett det hus som är samma hus som det hus som användes som krog i filmen Jägarna. Det vill säga tagit i samma dörrhandtag som Lennart Djäkel och Rolf Lassgård. Tur han tvättade sig efteråt då, he he. Det var inte lika spännande som Luleå, men helt klart mer spännande än om det varit samma hus som det hus som användes som polishus i vilken Mankellfilm som helst. Nå jå.

Mer citeringar

Just nu läser jag Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón, vilket får ses som en slapp läsning för den sommarledige. Boken är ordinärt skriven, ungefär som man kan tänka sig att en spänningsroman brukar vara, men den ger också exempel på ett språkbruk som inte till vardags tillhör det svenska språket. Romanfigurerna utrycker sig på ett mustigt, metaforiskt och humoristiskt vis som jag önskar vi använde oss av lite mer till vardags här hemma. Här ett exempel när en av huvudfigurerna åker taxi och diskuterar Stalin med chaffisen:

- Jag har hört att han har haft allvarliga problem med prostatan ända sedan han svalde en mispelkärna, och att han numera inte klarar av att urinera annat än om någon nynnar Internationalen för honom, påstod Fermín.

- Ren fascistpropaganda, invände chauffören till sin hjältes försvar. Kamrat Stalin pissar som en tjur. Självaste Volga skulle vara tacksam om den hade ett lika rikligt flöde.

Punk illegal

Hört under helgens punkfestival i Munkedal:

Punkband: Nästa låt handlar om miljön och ekologi och sånt. Lately it has been a lot of talk about these things, at least in the UK..

Punkpublik: You sound like hippies.

Punkband: Fuck off!!

Det gäller att sparka där det gör ont, även om det är kärvänligt menat.

Kastväsende

Förfärat har jag idag upplevt att min roll i samhället och dess sociala, såväl som professionella, sfärer är befäst. Inom den svenska kulturramen och språkbruket kallas detta att man som skomakare bliver vid sin läst eller att man stannar inom sitt skrå. Som internationell indienvurmare ser jag det som att jag har funnit, eller snarare tilldelats, en social kast.

Det indiska kastväsendets logik bygger på vem som är ens biologiska far. Sedan spelar det ingen roll vad man än gör under sitt liv, för man kommer inte undan sin kasttillhörighet. Det kan tyckas vara en något trång kostym att tvingas bära på och dessutom inte helt olik den som genetikälskande nazister i sin enorma enfald går omkring och tror på. Nu är ju en gång för alla all slags biologisk rasuppdelning en direkt förolämpning mot människans potentiella intellektualitet. Att välja den förklaringsmodellen måste med andra ord anses vara direkt ointelligent, särskilt om man vuxit upp i ett samhälle där skomakare inte längre behöver bliva vid sin läst. Inte ens inom det indiska samhället håller sig alla människor inom sin kast även om det bygger på en biologisk förklaringsmodell. Där finns exempel på lågkastiga som gjort en form av klassresa (ett välriktat kast uppåt) och numer tillhör de välburna i en ekonomisk mening. Istället för att fortsätta jobba som exempelvis sophämtare, vilket kasttraditionen förespråkar, har dessa exempel börjat någon form av affärsverksamhet eller nåt. Biologiskt kan de dock inte smita från hur deras bakgrund värderas. Likväl stannar de allra flesta kvar inom sin kastverksamhet eftersom samhällets sociala konventioner tvingar dem till det och på det sättet fortlever myten om människors olika genetiska dugligheter.

Nu är inte jag vare sig infödd i eller uppfostrad till någon kast, men likväl har jag hamnat i fällan. Idag har jag ägnat min värdefulla tid framför datorn och skrivit detta inlägg samt sökt jobb inom yrkesfältet socialt arbete. Samtidigt har en person med betydligt händigare händer bytt ut handfatet på toaletten i lägenheten. Uppdelningen är glasklar. Trots att jag varje år går och demonstrerar på 1:a maj och skrålar saker om arbetarklassens kamp är jag inte direkt någon knegare i en traditionell manlig mening. Jag kan helt enkelt inte dra in en spik helt utan besvär. Ja nu är det ju inte detta som enbart definierar vad som är arbetare, men det är definitivt något som knuffar bort mig från att kunna beskriva mig som en händig kille. Mitt sociala kast är att ha mjuka händer, akademiskt språkbruk och få muskler. Tjänstemannakasten.

Dessutom tror jag att hur många punkteringar jag än lagar, hur många bokhyllor jag än hyvlar till, hur mycket spolarvätska jag än fyller på så kommer jag alltid anses tillhöra den ohändiga kasten. Så mycket för de sociala konstruktionerna som förändringspotential- det är ju ändå bara en teori för ett befästande av ett socialt kastväsende.

Fotbollsfeber

Nu är det ju som bekant ett EM-slutspel i fotboll som pågår mellan alptoppar och oändliga reklampauser. Detta är förstås mycket skoj för de som gillar sporten, men mindre kul för de som inte tycker att en fotbollsstuds är rolig. Som ett exempel kan ges när jag en morgon väcktes av ett förtvivlat tjut över att fotbollen nu även tagit över kultursidorna i morgontidningen, en av den intelligenta människans sista frizoner från masspsykosen. Den empatiska delen av mitt jag hyser en stor förståelse för denna förtvivlan för det blir lätt lite för mycket av det goda nu när all massmedia gör helsidesartiklar om kroppsliga skavanker på diverse spelare. Men trots det gillar jag samtidigt att fotbollen flyttar in i det kulturella finrummet, i alla fall i relation till att kulturen försöker hoppa in omklädningsrummet för då blir det ofta ett riktigt dåligt resultat. Glöm inte Ernst Brunners metaforer i TV-studion eller Glanzelius känslodrypande utsagor som drabbade oss på 90-talet. Sällan har idrotten varit mer ointressant än då. Fast nutidens alla olika mediekanaler och tusentals experter som ska komma till tals med mer eller mindre vettiga matchanalyser och framtisprognoser är ju inte heller speciellt intressant. En av fotbollens förtjänster är att alla kan ha en åsikt och att dessa är ungefär lika mycket värda, men måste så många ha en massmedial åsikt undrar man ju då. Det blir lätt tjatigt. Kvällstidningarna är sprängfyllda av krönikörer, artiklar och inte minst bloggar som alla skriver om exakt samma sak. Och nu gör jag det med... Men va fan, kom igen, det råder ju fotbollsfeber.

Igår tog det sig uttrycket att det ringdes in ett gäng till närmsta park för att lira boll och jag fick fullständiga flashbacks från den tiden då man var så liten så man inte hade ro nog att sitta inne en sommarkväll och titta på fotboll, utan var tvungen att kuta ned till närmsta bollplan och kicka boll. På den tiden höll alla på Brasilien och ville trixa, dribbla och skruva in frisparkar i främre krysset. Igår försökte vi snarare ge oss på det italienska spelet med zonförsvar för att slippa springa, tröjdragningar och enkla passningar som varvades med enstaka briljanta konststycken. Idag jobbar jag istället på att härma Fredrik Ljungberg och kör med fet rehabiliteringsträning i soffan framför TV:n och kvällens matcher och imorgon tror jag att jag ska försöka efterlikna en tvättäkta svensk fotbollssupporter. Nutid, dåtid eller framtid spelar ingen roll- allt kretsar ändå kring sporten fotboll.

Kitchen blues

När livet känns tungt och svårt finns där en plats för mig som stavas k-ö-k. Inte k-u-k, utan k-ö-k. Dagar då stressen tar överhand och jag behöver varva ned tar jag mig in till köket.
Blir jag riktigt arg och förbannad finner jag min ro i mitt kök,
ibland andras. Men oftast mitt eget.
Kök.
Jag river morötter och lök.
Funderar på hur jag bäst ska reda såsen,
hur olika kryddningar bäst passar ihop med varandra.
Tankarna ändrar fokus från problemas till matkok, från stora världen till gemytliga köket.
Kök.

Sådär. Bara att tonsätta.
Men faktum är att jag nog ska vara lite nöjd med att inte må dåligt och hamna i grubblerier allt för ofta, för om så vore fallet skulle jag snabbt bli fet. För man måste ju också äta vad man lagar.

En helg på landet

Den senaste helgen tillbringade jag utanför staden, bortanför spårvagnar och stadskanaler, för att känna på livet på landet. Det finns en viss njutning i att sätta sig på ett tåg, byta till ett mindre tåg på ett ställe med det rungande namnet Herrljunga och samtidigt kunna höra hur passagerarna runt omkring i allt högre utsträckning pratar på en dialekt man inte är riktigt van vid. Utanför fönstret brakade sommaren på rejält, dels på böndernas åkrar och dels bland små dungar av björk och slyträd och i Vara gick en vältankad herre på tåget fast han egentligen skulle åkt åt andra hållet mot Lerum. Han försökte bortförklara sig med att västtrafiks biljettsystem skapat detta missöde, men den gick inte konduktören på: "Jag struntar i att ta betalt av dig... men hur ska du ta dig till Lerum nu?"

Man kan ju inte annat än gilla inställningen att hellre fria än fälla och samtidigt drömma sig bort till en vardag där människor ser andra människor. För riktigt så enkel känns inte samtiden till vardags där hemma på min gata i stan. Kanske har jag fördomsfullt fel, men troligtvis helt rätt, i att jag inte tror att ett gäng biljettkontrollanter på 7:ans spårvagn friat gubben från ansvar så lätt direkt. Där hade de istället agerat som vakter som möter en fuskis alldeles oavsett bakomliggande förklaringar. En helg på landet - livet i stan 1-0.

Mannen med rull på hatten föreslog då den enkla lösningen att byta till ett tåg i motsatt riktning i Håkantorp, vilket på pappret lät som en oslagbar tanke. Men tyvärr gick det inga fler tåg denna dag i riktning mot Lerum så problemet stod olöst. "Vad ska jag då göra?", frågade han då den hjälpvilliga konduktören som stod svaret skyldigt och drog iväg en motfråga istället: "Varför gick du på det här tåget då? Om du ska till Lerum?" Här kan man ju tycka att svaret på den frågan redan framgått av tillståndet på gubben och nog torde mängden alkohol spelat in, men faktiskt på ett mer indirekt vis: "Jag hade stått där så länge och tröttnade på att vänta." Ja, se där. Han gav efter för en impuls, är det inte underbart så säg.

Tyvärr fick jag inte uppleva upplösningen av detta missöde för nästa hållplats var Stora Leverne och där skulle jag och mitt sällskap hoppa av och ned på perrongen av sand. Äntligen framme till stället på landet där helgen skulle spenderas. Jag tittade ut över ett villaområde av klassiskt 70-talssnitt, en fotbollsplan med uppskottad gräsvall och oändliga vetefält. Tove tryckte på stoppknappen, låtsades ha lokalsinne och förberedde sig för att ta klivet ut i härligheten. Gubben tittade upp och sa med ett stort leende på läpparna: "Ni har det bra ni, som vet var ni ska gå av." Det var ju bara att hålla med och även så här ett par dygn senare är jag nöjd över att jag kunde hålla reda på alla olika fantastiska småortsnamn och att jag inte bara gick på rätt tåg utan också klev av på rätt ställe.