Något senare under helgen

Vissa dagar börjar alltid alldeles för tidigt med ett elakt tryck som tvingar mig upp på fötter, hela långa vägen ända till soffan. Där ligger jag sedan och är lättmottaglig för alla intryck, samtidigt som kroppen inte alls är beredd på ytterligare förflyttningar. Så det får bli TV. Först är där ett reportage om clowner vilka roar barn i flyktingläger som bryter sönder hela mitt cyniska jag och gör mina ögon fuktiga, på det där ”ååh guud så fiiint”-sättet, när barnen skrattar så de kiknar. Sedan ligger jag där ett tag och blir sentimental över alla fina saker som ändå händer här i världen. Hela mitt inre stormar av stora känslor som måste få ett utlopp, men som samtidigt är för stora för att kunnas ge ett tillräckligt utlopp. Jag har helt enkelt en kemisk söndag, fast på lördag.

Sedan dyker E-type upp i rutan och han och Lasse B snackar om irländska gatuhundar som farit illa och som den gode eurotechnosångaren nu hjälper till ett nytt och bättre liv i Sverige. Ingen hjärtefråga för Kaparn direkt, istället tänker jag lite irriterat på alla ungar jag såg lite tidigare på TV och undrar vem som tar hand om dem. Vilket får mig att tänka på Madonna och det lyfter ju inte humöret direkt. Men eftersom jag är på ett mosigt humör så förlåter jag E-type och köper hans prat om att alla borde göra goda saker eftersom de handlingar en människa gör alltid reflekteras tillbaka. Han lägger ut texten kring människors potentiella godhet som livsåskådning. Inga ögon som fuktas, men jag börjar långsamt tänka att den gubben kanske inte är så dum ändå trots sina vikingar. Men… så påbörjar han en utläggning om hur elak han tycker dagspressen är när de hoppar på hans person efter att han varit på strippklubb i fem minuter. Och blablabla för att sedan avsluta allt med att han gärna återvänder till nämnda strippklubb (för det är ju inte en porrklubb). Här någonstans upphör min emotionella, kemiska söndag på en lördag, för att ersättas av lite hederligt förakt. Hur var det med de goda gärningarna mr vikingtönt? Jag hoppas innerligen några mindre snygga snubbar med stora halskedjor och vältränade biceps kidnappar dig, låser in dig ett tag på ett rum någonstans i ett för dig okänt land. Att de sedan slår dig i ansiktet med öppen hand och knullar dig i både röv och mun, för att senare slänga upp dig på en scen där du får dansa med särade ben inför onanerande mäns lustna blickar. Det är ju uppenbarligen vad du förtjänar enligt din egen livsfilosofi och inte en hundmatskål i hela världen kan dölja det faktum att du är en hycklare.

- Gött å va tillbaks i sitt gamla vanliga cyniska jag igen! Resten av helgen, här kommer jag!

Digitalt robberi

Igår bestämde jag mig för att ha en egenkväll framför en spelfilm på TV-burken istället för att jaga den odefinierbara känslan att vara där det händer ute på stadens krogar. Med raska kliv stegade jag ner till den lokala uthyrningsbutiken, eftersom det där med nedladdningar inte har slagit rot hos mig ännu, och hittade efter bara en ynka minut det perfekta valet: Gods and generals. Äntligen skulle jag få chansen att se detta fyra timmars epos kring det amerikanska inbördeskriget, uppföljaren till den eminenta Gettysburg. Glatt halvsprang jag hemåt mycket nöjd med mitt val, men också dubbelt glad över att det gick så fort i butiken eftersom jag avskyr att stå och vela framför filmhyllorna och inte riktigt komma på vad man är sugen på att se. Det lutade helt enkelt mer och mer åt att bli den perfekta fredagskvällen inte minst med tanke på att videobutiken saluförde grillchips i 100 grams påsar, vilket måste vara den ultimata storleken - inte för lite för att bli besviken och inte för mycket för att bli fetmätt (och besviken). Yes! Here we go!

Mycket riktigt började allt som sig bör med muskedunder, bajonetter, fanor och krutrök. Slitna soldater blev offrade av korkade generaler genom cyniska framryckningar på slagfältet, de dog som flugor kort och gott. Blod och förödelse, ära och förtvivlan i en fin blandning med viktiga män i skägg som talade likt citatmaskiner. För vem kan tro något annat än att general Lee aldrig uttalade några som helst onödiga ord under sin tid som soldat? Hemma gick kvinnfolket och oroade sig i juletid utan frid i sina stora herrgårdar och visst dök där upp en slav som vunnit sin frihet tack vare det goda irländska kompaniet från nord och som bodde kvar i herrefolkets övergivna palats. Filmen hade allt, förutom ett tydligt klassperspektiv, och jag njöt i fulla drag… men då hackade det till, en gång, två gånger. Det går nog över skulle jag gissa, men inte, där stannade hela filmen upp och blev till små plottriga fält över hela rutan. Stop. DVD-skivan slutar snurra och jag kan ingenting göra åt saken förutom att slå näven i bordet. Verdammt! Det var bättre förr på den gamla fina videons tid, en vhs-film som krånglar tar man ur apparaten, spänner åt den i rullarna, sätter i igen och tittar vidare. De måste ha längre livstid än en DVD och de är definitivt betydligt mindre känsliga för omild behandling. Så jag gick runt i rummet och svor över den nya teknikens ofullständighet i säkert en halvtimme innan jag lyckades lugna ner mig något. Fredagskvällen förstörd på grund av dålig teknik, precis som ett inlägg i farten av Kennet Gustafsson, är inte roligt. Vorsprung durch technik mitt arsle.

Fast mitt i bedrövelsen slog det mig att jag förbannat tekniken i onödan för det är ju budbäraren av tekniken som är boven i dramat. I fortsättningen ska jag satsa mer på att ladda ner de filmer jag vill se så slipper den digitala tekniken ta omvägen kring en plastskiva och kassaapparaten hos en månglare. Dessutom känns det lite som att sno från de rika. Jippi!