Lyxeri

Så kom dagen då det var dags att byta ut barfotalevernet mot en kväll i lyx, färden gick till en så kallad gourmetrestaurang. Jag tog på mig min renaste, ljusblå t-shirt och mina finskor (Asics GT-2120, vita med orange skrift och en himla massa reflexer. Fast kanske inte så jättevita, utan snarare brunsmutsiga av kambodjanskt djungeldamm). Det kunde blivit en taxifärd till lyxmatsalen, men det blev en rask promenad istället. För man måste ju våga kliva in bland societeten med svettmärken på ryggen. Väl vid bordet upptäckte vi att det vid bordet bredvid satt två överklassbrudar från Stockholm och pratade på vårdat viiis om olika fashionabla saker. Typiskt på något sätt, som om Gud ville tala om för en att man ska hålla sig till trottoarbordens utspädda rissoppa och med kackerlackor springades över fötterna. För om man kan snacka med bönder på bönders vis, så går det ta mig fan inte tala med borgerligheten på något som helst sätt. Well well, maten smakade bra och luften gick att andas och sedan bar det iväg till ett dyrt hotell för att få lite cocktail och skybar med utsikt över Ho Chi Minh City. Fin var utsikten, även om tio våningar inte riktigt motsvarar de förväntningar en proletär på väg uppåt innehar. Där var ett band som slaktade Bobban (vars grejer man egentligen inte får talla på), men som i rättvisans namn spelade lite schysst latinomusik också. Där var också någon som försökte få upp mig på det spontana dansgolvet bland de andra två paren i strålkastarljuset. Jag var mycket sugen på erbjudandet, men tvingades tacka nej eftersom mina finskor har en slags gummisula som liksom fastnar i golvet. Och det lärde man ju sig redan som tolvåring, under innefotbollssäsongen, att sådana sulor kan resultera i allvarliga knäskador. "Bäst att inte chansa", sa jag och lutade mig bakåt i stolen.

Efter avslutad drink blev det trots allt en taxi hem för priset av en kopp Java på Linnegatan. Men detta ska ju jämföras med de 450 000 spänn som kvällen gått på innan det, så den sammanlagda budgeten måste ändå betecknas som väl tilltagen. Efter en sådan här kväll är det lätt hänt att vänsterfoten lämnar marken för en kort stund i ärlighetens namn. Tur då att mina gummisulor suger fast mig i golvet...

11 september

Igår kollade jag på en film om 9/11 med Nicholas Cage i huvudrollen. Den var mycket rolig. På ett sådant där amerikanskt vis. Cage spelade en hjältesnut, som tillsammans med några andra självuppoffrande snutar rusar in i World Trade Center för att hjälpa människor ut. Skiten rasar såklart in över deras huvuden och de blir fast där i bråten. Under tiden de ligger där får vi som tittar ett utsvep över hela världen, där chockade människor ser på nyheterna med händerna för munnen i såväl London som Indien. Ryssarna är bekymrade och en iman i något arabiskt land säger att han inte tycker flygplan ska användas som projektiler. Herr President säger att detta kan vi inte tolerera, de jävlarna ska få.

Samtidigt får Nicholas Cage partner hallucinationer där han ligger fastklämd. Han ser Jesus. Gud är, trots all bedrövelse med ledsen gravid hustru och klämda ben, på hans sida. Uppe i den friska luften kan man se hur olika typer av uniformsmänniskor strömmar till för att hjälpa NY och nationen ur krisen. Någon trafiksnut från Wisconsin grillar korv till de andra hjältarna, för man måste ju göra en insats. Och någonstans i Boston tittar en allvarlig man rakt fram och säger att tiden som marinsoldat var den bästa i hans liv: "God gave me a gift, to help people and serve my country." Han drar på sig sin gamla uniform, snaggar skallen och hastar iväg till Ground Zero. Han hoppar ensam ut bland raserade huskroppar för att leta efter överlevande. Han drar också iväg någon snygg kommentar om att all rök på platsen kanske är för att Gud fördolt det de ännu inte kan se med dimridåer. Hoppet är alltså inte ute. Han hittar ju såklart Nicholas Cage med partner och de grävs upp och alla glada (typ). Men innan det hinner soldaten, då han ska fixa hjälp, haspla ur sig: "We never gonna leave you. We are the marines, you are our mission!" Utifrån det kan man nog fastslå att marinsoldaten är den här filmens Chris Rock.

Dramatik, Gud på vår sida, marinsoldater, uppoffrande snutar och ledsna hemmafruar i samspel med en hel världs sorgearbete ger denna film betyget: Sevärd!

Minns ni filmen Good morning Vietnam? Då kanske ni kommer ihåg att flickan som mr Williams tuttar ned sig i hade på sig en vit skrud. Denna klädsel är skoluniform för tjejer i Vietnam har jag upptäckt såhär 20 år senare. Följdaktligen handlar Good morning Vietnam INTE om:

1. Radio DJ far till Saigon och upptäcker att kriget är orättfärdigt;

2. Häftig musik som spelas till coola bilder på amerikanska soldater;

3. Pennalismen inom den militära radion;

4. Viet Congs elaka bombningar av amerikanska fik;

5. Vänskap och svek;

6. En Romeo och Julia- story utspelad över etniska gränser

Filmen handlar helt enkelt om en ful gubbe som åker till ett u- land för att utnyttja lite fattiga unga tjejer.