Doin nuttin day

Idag är en dag då jag inte ska göra något. Igår blev jag medryckt ut i krogsvängen, vidare in bland punkhängen och med en avslutning som stupfull och slutkörd ner i loftsängen. Så idag ska jag inte göra något. Ingentingen.

Jag ska till exempel inte bli upprörd över beteendevetare som i dagsblaskan bräker på om hur vi för alltid och oförändringsbart begår handlingar utifrån vilken plats i syskonskaran man råkar vara född i. Oj, vad mycket man kan härleda till beroende på om man är det äldsta syskonet, mellanbarnet eller yngst. Tydligen kan en sådan sak som att glömma lägga i handbromsen när man parkerat bilen bero på det, "Typiskt lillebrorsbeteende..." Den synnerligen vasse reportern Mats Lerneby nöjer sig inte med beteendevetaren Elisabeth Schönbergs vishet, utan ger sig iväg ut bland vanligt folk som kan bekräfta tesen. Vi får träffa 34-åriga Paula som vill ha kontroll, hon är ju ändå ett mellanbarn, och är den som plockar i ordning efter fikat på jobbet. Så typiskt mellanbarn! Hon är ju dessutom gift med en man som är lillebror och han glömmer såklart sina nycklar och sin plånbok i tid och otid. Sååå typiskt småbröder.

(men, vad hände med genusanalysen?)

Ensambarnet Marcus vill fortfarande i sin digra ålder på 42 ha en egen flaska när han köper läsk till barnen. Åååh, typiskt ensambarn. Det är inte för att de är snåla, de är bara vana vid att ha eget. Sådana beteenden är i vissa fall beklagliga, ibland charmiga, men alltid oförändringsbara. Det är ingen idé att ens försöka få ett lillasyskon att ta ansvar eller ett mellanbarn att slappna av. In till döden kommer de vara omöjliga att förändra.

Så därför, som en slapp lillebror, kommer jag inte göra något idag. Ska bara soffa mig och kolla på fotboll och bandy på TV i sällskap med en påse chips. Kanske ska jag värma lite mat på spisen, på sin höjd.

En fråga

Jag undrar bara hur det är möjligt att kalla något för krig när den ena sidans dödssiffror är typ 15 och den andra sidans är drygt 1200st? Tror till och med de kära israeliska politikerna kallar det för ett försvarskrig... Vet definitivt att de skyller allt på palestinerna, "De gömmer sig bland civila, så det är deras fel att vi bombar skolor och sjukhus". Och nu kräver dessutom världens tredje största krigsmakt att Egypten ska se till att Hamas inte ska kunna föra in vapen via de tunnlar som går under gränsen in till Gaza. Eftersom dessa hotar Israels säkerhet. Ja, jo uppenbarligen. Vi tar siffrorna igen, 15-1200.

Gött se att det de ledande politikerna verkar ha lärt sig av historien är att behandla andra som skit. Ur ett socialpsykologiskt perspektiv är det väl ganska logiskt i och för sig att man behandlar andra så som man själv blivit behandlad, men det är ju trots det helt vanvettigt.

Det gör mig spyfärdig att behöva se hur svin rättfärdigar sina svinigheter med gamla oförätter. I Israel kallar man det hela för krig och i Sverige för konflikt. Men om man tar på sig ett par sydafrikanska glasögon måste man nog se det för vad det är, nämligen en elakare form av apartheid.

Opera

Till stor förvåning för den breda allmänheten har Kaparn nu beträtt de fina salongerna vid älvkanten i staden vid havet. Han har tillsammans med stadens nobless stigit över tröskeln till operahuset för att spendera några timmar i finkulturens tecken. Opera stod på kvällens program, detta borgerliga nöje. Kaparns sällskap, den ljuvliga och skira f.d. sjöjungfrun Ariel, påstod dock envetet att även vanliga musikälskare ofta besökte operasalen. Men detta var nog mest för att avdramatisera det hela så inte Kapare Bo skulle vända redan vid spårvagnshållplatsen.

Hur som helst intogs balkongplatserna i god tid och det bredvid människor som nog kunde gå för att vara inte allt för mycket över oss andra i den sociala hierarkin. Så kostade dessa biljetter 310 kronor också, vilket ju i ärlighetens namn i princip tangerar en vanlig biljett till en vanlig rockkonsert eller en halvdyr sittplatsbiljett till en match med Atleterna nästa säsong. Om det sedan är ett tecken för att operan närmar sig allmänheten eller för att gamla arbetarklassnöjen håller på att bli nöjen för den övre medelklassen får vara osagt tills vidare. Vad som kan bli sagt är att man på dessa platser hamnar en bit från scenen och sådant får förstårs en man av Kaparens dignitet att sukta efter de mer exklusiva platserna på parkett. Ni vet, de där som går loss på 565 kr och som lockar människor med fetare varianter av plånbok, men som också erbjuder större närvaro till den stora konst som utförs på scenen.

Och Kaparn skulle inte vara en kapare om han inte spanade in de två tomma stolar som fanns på rad två, för att i pausen skutta ned med Ariel vid sin sida och inta dessa platser. "Lite brist på respekt inför reglerna måste ju praktiseras även på ställen som dessa", tänkte han, väl medveten om att sammanhanget kanske inte var den mest radikala miljön i staden. Resultatet blev i alla fall att han satt och spred sina skägglöss mellan damer iklädda diamanter och herrar med rakvattenskvättar för över en dollar/ml på sina halsar... ja, här får ni hänga med i associationerna bäst ni kan... och det spred ju en viss glädje inom hans bröst. Det och att de båda helt plötsligt satt så nära scenen och orkesterdiket att de hade kunnat lugga dirigenten om de velat.

Närheten och den goa känslan av lite bus förhöjde den gamla sjörövarens kväll på operan avsevärt och han kunde nöjt traska hem till sin boning för att steka sig några after show- korvar. På näthinnan fanns följande bild:




Här dör hon.