Walraff

Det är väl allmänt känt att den grävande journalismen alltid varit omdebatterad, dels för att diverse institutioner och människor med makt inte tycker om att bli granskade och kritiserade och dels för att det oftast kräver lite regeltänjning. Att wallraffa torde vara en av de mest omdiskuterade metoderna inom journalismen. Det är självklart en tysk som givit namnet till detta fenomen, eftersom tysken inte klarar av att hålla sig inom ramarna. Vi vet ju alla vilka det är som har bruna strumpor i sandalerna på sandstranden och vilka som låter högst och skränar mest på strandfiket. I alla fall i nyktert tillstånd, för framåt kvällskvisten tar vi svenskar över showen (fram tills britterna bufflar in med sina öron och röda fejs). Dagtid dock, då regerar Fritz.

När Kaliber sände sina program om Sverigedemokraterna rasade debatten på ett av P3:s program där lyssnarna fick ringa in och lätta på trycket. Att spela in i smyg anses tydligen av många som oetiskt. Man skulle ju kunna tycka att den etiska debatten borde ha kunnat koncentrerats mer kring vad som sades av dem som spelades in och vilka citat journalisten sedan offentliggjorde.
Nu vet jag inte riktigt hur hela debattens olika vågor rullade fram eftersom jag lyssnade med ett halvt öra, men att man spelar in en politiker när dessa dryftar åsikter utanför det officiella partiprogrammet kan väl knappast betecknas som integritetskränkande. De som röstar i ett val gör ju detta på partier och politiker på grund av dessas åsikter. Dööh…

För att undvika sådana här jobbiga diskussioner har sportjournalismen utvecklat egna metodmallar där den populäraste metoden är referat. Någon journalistutbildad person spenderar sitt yrkesliv på tv genom att sitta och tala om för oss tittare vad vi redan kan se. De som sedan skriver i tidningen återrapporterar vad som hänt för de som missade matchen eller tävlingen. Inte hur det hände, utan vad som hände. Kan tyckas något infantilt.
Att ambitionsnivån inte är så hög återspeglas ofta i tv-sportens olika intervjuer, vare sig de är i studion, efter matchen eller på telefon. Såg nyligen ett inslag om en hockeyspelare som efter några år i NHL ska återvända till Sverige och Linköping. ”Han har de senaste åren representerat Atlanta och New Jersey. När han nu ska spela i Elitserien väljer han att bosätta sig i en mindre stad, trots att han tidigare spelat för exempelvis AIK.” Jag gissar att journalisten bor i Stockholm och glömde bort att på en internationell skala så är huvudstaden en liten skitstad. Staden är ju åtminstone mindre än Atlanta. Och bor man i NJ är det som bekant hyfsat nära till NYC.

Kanske är sportjournalismen metoder bara ett resultat av matchning, man lägger sig på samma nivå som sportsmännen. Under samma sändning som ovan uttalade sig Michael Phelbs om sin comeback efter den avstängning han fick för att han lät sig fotograferas tillsammans med en haschpipa, vilket inte är ett så där jättesportigt beteende. Michael har dock lärt sig sin läxa och mycket ångerfull säger han att han kanske kan lära andra att inte hamna i samma situation. Hmm, är det intelligens han ska lära ut då? Eller avancerad konsekvensanalys kanske?
Jag skulle i alla fall gladeligen betala för att få gå på en workshop hållen av Phelbs, där deltagarna får lära sig att det som syns i och framför kameran också syns på bilden. Att narkotika är olagligt och anses vara ohälsosamt och mycket fult att propagera för. Samt att ett plus ett blir två.

Der alte Mann

Majmånad år 2009 går i det tyska tecknet såklart eftersom det är tänkt att jag för första gången i mitt liv ska få äran att besöka Berlin på riktigt. Jag har varit där och nosat för många år sedan på genomresa till en hägrande vecka i Budapest. Då slog jag hål på några timmars väntan inne på en Bierstue i sällskap med alltför många naziskins. Lite illavarslande var det allt, men det gick bra. Mitt andra, och ännu kortare besök, var inte längre än en dryg halvtimmes bussbyte en tidig morgon i färd mot Krakow för ett par år sedan. Då förlade jag en alldeles nyinförskaffad bok om den syndikalistiska organiseringen och upproret i Västervik i början på 1900-talet. Det var tråkigt.

De sammantagna slutsatser man kan dra av dessa separata händelser är att Berlin verkar bjuda in till oförglömliga upplevelser och att staden sätter sina spår i minnesbalken. Man kan också se att den högst tillfällige turistens minnesbilder går i linje med stadens historia av radikala och polariserade idéströmningar. Och med det i tanken kan jag inte annat än se fram emot Berlinresan med stor tillförsikt.

Jag kan också se fram emot en framtid som gammal man vad det verkar. För det är när jag går och lägger mig för att sova tidigt en fredag och vaknar tidigare än jag brukar göra under veckan på lördagsmorgonen, som jag kan anta att ålderdomen ligger riktigt nära. Detta är också en tid på dygnet då morgon-tv inte börjat sända, radion sänder sina minst populistiska program och närbutiken inte på långa vägar öppnat så jag kan köpa mig en tidning. Ingen fernissa bjuds till frukosten alltså. Jag undrar vad det egentligen är tänkt jag ska fördriva tiden med då?

…stavgång, here I come.