Tillbaka i stan lagom för att få uppleva den svenska våren med alla dess fröjder. Helgen bjöd på grillande vänner, badande vänner, vänner i kortbyxor och vänner som var (är) bleka som vita lakan. Jag har mycket nöjt kunnat konstatera att jag för tillfället är bland de snyggaste, särskilt då jag kunnat visa upp både bruna armar likväl som gööör bruna fötter. Jag har mer än villigt visat upp mig, men samtidigt hamnat i ett strategiskt dilemma eftersom jag också mer än gärna velat dra på mig jackan för att lite teatraliskt kunna säga att jävlar va kallt det är. Man måste ju få skryta över att man precis kommit hem från tropikerna: "Man har liksom vant sig vid tretti grader... på natten. I´m all tropical now."
Mest är det ju ett spel för galleriet och ännu en av de inte alltid så lyckade ironiseringarna av människor som varit i Phuket en vecka och gärna mallar sig över det. Men där gömmer sig också en något småaktig vilja att faktiskt skryta lite modest över sitt bruna skinn och sin kylömtåliga lekamen. För det är även en uppriktig känsla, den att jag tycker det är kallt. Vindstilla i solen har det visst varit hyfsat varmt, men vinden har rivit sönder mitt immunförsvar och förorsakat min första förkylning på ett halvår. Man blir ju trots allt inte förkyld så lätt i värmen, med superfärska mangofrukter runt hörnet och nypressad limejuice i glaset. Här däremot.. Igår var jag dessutom och kollade in mina kära atleter på ullevi och kunde då konstatera att det som vanligt på vårkanten uppstår intressanta möten rent klädstilsmässigt. När jag gick ifrån matchen huttrandes och stelfrusen i min vinterjacka och halsduk jag så vist att dragit på mig mötte jag ett flertal personer som lättade förbi i t-shirt och kortbyxor. För mig framstod det vid tillfället som obegripligt att de varit på en fotbollsmatch i nästan två timmar iklädda nästan ingenting utan att frysa ihjäl. (Det kan också handlat om alkoholintag, men i så fall mötte jag många skåpsupare under gårdagen.) För att markera min världsvana hackade jag mina tänder extra mycket och la till med ett brrrr i förhoppningen om att någon skulle reagera och ge mig tillfället att kunna säga att jag ju faktiskt den senaste tiden hunnit vänja mig vid betydligt högre temperaturer. Nu var det självklart ingen som brydde sig om mina högljudda skakningar så jag bestämde mig för att det får bli ett blogginlägg istället så fort jag kommer hem från matchen. Men nu var det ju så att mina fingrar blev alldeles för stelfrusna för att kunna knacka tangentbord när jag kom hem. Så jag fick lov skriva det nu istället, vilket passar utmärkt eftersom jag då slipper gå ut i kylan och riskera lunginflammation eller nån annan köldrelaterad åkomma. Kroppen är ändå lite känslig efter det tvära klimatkast jag tvingats utstå i helgen.
Mest är det ju ett spel för galleriet och ännu en av de inte alltid så lyckade ironiseringarna av människor som varit i Phuket en vecka och gärna mallar sig över det. Men där gömmer sig också en något småaktig vilja att faktiskt skryta lite modest över sitt bruna skinn och sin kylömtåliga lekamen. För det är även en uppriktig känsla, den att jag tycker det är kallt. Vindstilla i solen har det visst varit hyfsat varmt, men vinden har rivit sönder mitt immunförsvar och förorsakat min första förkylning på ett halvår. Man blir ju trots allt inte förkyld så lätt i värmen, med superfärska mangofrukter runt hörnet och nypressad limejuice i glaset. Här däremot.. Igår var jag dessutom och kollade in mina kära atleter på ullevi och kunde då konstatera att det som vanligt på vårkanten uppstår intressanta möten rent klädstilsmässigt. När jag gick ifrån matchen huttrandes och stelfrusen i min vinterjacka och halsduk jag så vist att dragit på mig mötte jag ett flertal personer som lättade förbi i t-shirt och kortbyxor. För mig framstod det vid tillfället som obegripligt att de varit på en fotbollsmatch i nästan två timmar iklädda nästan ingenting utan att frysa ihjäl. (Det kan också handlat om alkoholintag, men i så fall mötte jag många skåpsupare under gårdagen.) För att markera min världsvana hackade jag mina tänder extra mycket och la till med ett brrrr i förhoppningen om att någon skulle reagera och ge mig tillfället att kunna säga att jag ju faktiskt den senaste tiden hunnit vänja mig vid betydligt högre temperaturer. Nu var det självklart ingen som brydde sig om mina högljudda skakningar så jag bestämde mig för att det får bli ett blogginlägg istället så fort jag kommer hem från matchen. Men nu var det ju så att mina fingrar blev alldeles för stelfrusna för att kunna knacka tangentbord när jag kom hem. Så jag fick lov skriva det nu istället, vilket passar utmärkt eftersom jag då slipper gå ut i kylan och riskera lunginflammation eller nån annan köldrelaterad åkomma. Kroppen är ändå lite känslig efter det tvära klimatkast jag tvingats utstå i helgen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar