Fångad i en tropisk natt

För knappt en vecka sedan blev Kapare Bo utsatt för en komplott av den högre skolan. Diverse suspekta typer slog ihop sina påsar och riggade en välplanerad fälla. De visste att den gode Kaparn är som svagast i sinnet då vädret är som varmast. Det är under löften om tropiskt heta nätter man ska passa på ifall man vill få honom på fall. På fredagen fick Kaparn bud om att det vankades ett kalas i ett gammalt semesterreservat för arbetarklassen inte så långt från hamnen där piratgubbens fartyg ligger förtöjd. En sådan inbjudan är såklart omöjlig att säga nej till så han for iväg ögonaböj. Dessutom satt han ändå mol allena i sin påvra kabyss och längtade ut till solen och värmen.

Framme vid arbetarbarackerna väntade honom ett gäng sluskar vilka spred skräck i det stillasinnade grannskapet genom att förvandla mat till kol, samtidigt som koncentrationen var riktad mot glasen de hade i händerna.
"Jag vill också ha ett glas av det där ni har ett glas av", röt Kaparn. När han i samma veva fick klart för sig att det var rom ifrån söderhavet som attackerade struparna kunde han inte hålla sig till tåls. "Nu, nu, nu!"
Ur skuggorna skred då han som bjudit in till kalas, det slätrakade klothuvudet Sailorboy, och anlade ett lismande flin. "Det står en tunna prima rom i andra ändan av den röda ljusslingan", väste han fram och nickade ut riktningen.

Ingenting kunde då hindra Kapare Bo från att följa det röda skenet mot paradisdrycken. Ingenting kunde heller stoppa honom från att fukta strupen, för att sedan dränka strupen för att sedan stupa i backen. Ingenting fanns annat att göra än att konstatera den gamle piratens överkonsumtion. Hur han tog sig hem är det ingen som vet, men han vaknade i alla fall invirad i sin hängmatta på lördagsmorgonen och längtade efter saltlakrits.

Mitt i allt sjå att försöka komma i tillräcklig form för att våga sig upp på däck kom det ännu ett bud. Denna gång med en förfrågan om Kaparn hade lust att närvara vid en samling på berget där masthuggarna bor.
Sådana inbjudningar är inget man kan vifta bort direkt. "Det är ädla människor det som hugger mast. Och att hänga på berg under gassande sol är bra för huden", rapade Kapare Bo fram och kastade sig ut över relingen och ned på land. Med snabba steg tog han sig mot samlingsplatsen.

Väl framme möttes han inte av några masthuggare, utan på samlingsplatsen satt det istället lite annat bös, vilka trugade honom med ljummen burköl. Kanske borde han ha anat oråd redan då, vid den första anblicken. Han borde det definitivt då det dök upp ännu några fler råbarkade typer ur skuggorna, men Kaparn var alltför mosig i huvudet av all rom som runnit igenom honom kvällen innan för att ha ork nog att förstå sitt eget bästa.

Vips så var han shanghajad och bortförd nedför berget. Han förstod då att hans belackare hade planerat detta listigt då de lierat sig med Sailorboy och lockat ut honom i den tropiska natten dagen innan. Nu orkade han inte göra motstånd då han föll på eget grepp. Tänk att en sådan slipad pirat kan bli shanghajad i sin egen stad. Av sammanhanget framgick tydligt att dagen inte skulle komma att sluta så som han planerat. Han hoppades bara att den inte skulle sluta med en kölhalning.

Ni som kan era sjörövarregler vet ju dock att man inte kan shanghaja folk i nyktert tillstånd egentligen. Det tillhör god kutym att enbart sno med sig busar som på grund av alkohol däckat av i gränderna runt stadens krogar. Nu visade det sig att rövarna satt inne på god känsla för gamla seder och hade en plan för att lösa problemet med den nyktra sailorn. De hade förberett en runda bland hamnkvarterens mindre bemedlade hak. Och för att Kaparn inte skulle gå omkring och vara besviken över att den fylla som var på väg skulle segla vilse och stranda i att den var påtvingad, så hade de anordnat en lek. För varje ställe där det skulle svepas ölsejdlar skulle Kapare Bo också betygsätta såväl krögare som frekventerande fyllbultar.
Den fulaste medlemmen av rövarpacket grymtade och sa: "Nu ska du dela ut 1-5 skägg per kategori. Gör det bara, annars får du en kniv i benet." Sedan slängdes det fram ett förtryckt formulär:

Lite av en meta-bild.

Efter det rann tiden och handlingarna iväg i ett rysligt tempo. Med största säkerhet kan meddelas att ingen i gänget spottade i glaset och att det är utifrån detta faktum man ska betrakta scenariot hur shanghajandet kom av sig. Det blev nämligen inget av att kasta ned Kaparn under däck på okänt skepp på väg mot okänd destination.

Vad som hände var att den gamle sjömannen blev så sentimental av alla rusdrycker de tvingade i honom så att han vid något tillfälle under kvällen flög upp ur sin stol och äskade tystnad. När resten av lokalen lite motvilligt riktat sitt fokus mot honom brast han ut i en skrålande sång som dövade allas öron och samtidigt tårade allas ögon. Det var en sång om förlorad kärlek som dränks i floder av rött vin och efter en sådan utsvävning går det ju bara inte att röva bort någon.

Själva anledningen till röveriet var dessutom att det bland sjömän, hamnfolk, masthuggare, skökor, hallickar och lösdrivare nere i hamnkvarteren gick ett rykte om att Kapare Bo bestämt sig för att sluta ha en flicka i varje hamn. Ryktet sade att han skulle hålla sig ankrad vid en endaste ynka tösabit och det i sin egen hemmahamn. Att göra så är ett uppenbart brott mot (ännu en) sjörövarregel och ett tecken på allmänt förfall. Så tyckte i alla fall den hiskeliga samling busar som bestämt sig för att förhindra en sådan utveckling med ett hederligt gammalt shanghajande.

Nu klarade de inte av att genomföra sin listiga plan eftersom de saknade motstånd mot den känslosamma sången och den soulfyllda rösten Kaparn dräpte iväg. Så istället avslutade man den tropiska natten med gemensam dans under kulörta lampors sken i den gamla smugglargrottan vars läge man bara känner till ifall man varit till havs med rätt sorts människor.

Och Kaparn kunde vakna invirad i samma hängmatta som dagen innan och vänta på den kvinna som fångat honom långt innan andra försökte fånga honom under inflytande av den tropiska natten.