En yrkesfundering

Igår arbetade jag ett sista arbetspass på det jobb som varit mitt sedan 1,5 år. På måndag påbörjas det arbete som jag hoppas och tror kommer vara mer långvarigt än de två kneg jag hittills haft som socialarbetare. Så här på helgen mitt emellan dessa två jobb kan det vara på sin plats för en liten fundering över mitt yrkes-jag. Jag har nämligen kommit på en sak. Jag har kommit på en kategori människor som jag verkligen tycker om att arbeta med och som passar mig bra.

Det handlar om unga kvinnor som haft eller har ett tungt missbruk och som dessutom gärna får ha gjort en vända på kåken. Det finns något där som kickar igång mig. Men inte bara det, jag har uppfattat att jag många gånger lyckas få positiva relationer med dessa kvinnor. Att det finns ett ömsesidigt utbyte. Jag får ett professionellt nöje och de får träffa en yrkesmänniska som faktiskt vill träffa dem. Fast nu blir det nog inte så mycket av sådana möten på mitt nya jobb, så jag får nöja mig med att lyssna på Brott och straff- Historier från ett kvinnofängelse av Kajsa Grytt. En grym platta jag kan rekommendera. Ett smakprov:





Här följer delar av Kajsas pressrelease inför skivans utgivande:

Kvinnor i fängelse bär ingen myt, bara skam. Inga långa besöksköer vid jul. Inga beundrare som längtar efter att omvända dem. Inga män som väntar med barnen ute i friheten. Inga nätverk, ingen makt. Inte ens sin egen kriminalitet får de äga. De ses först och främst som offer.

Det är inte möjligt. Det krävs egen drivkraft för att hamna där. Trasig och destruktiv drivkraft möjligtvis men kraft ...och kanske mod.

Stockholm 1975

Ungdomsgården, källarutrymmen, parkbänkar, medicinskåp, vita plastpåsar som pulserar i skymningen. I en portuppgång bestämmer sig den ena 14 åriga tjejen för att gå till plattan. Den andra tänker följa med och hålla koll... men väljer att gå hem.

Jag spelade på Färingsöanstalten och Anstalten Hinseberg. Efteråt bad jag internerna om deras texter. Jag ville göra en skiva av dem. Först fick jag tre brev av Mia Reike. Hon hade skrivet dem men de hade inte fått något svar. Det första var förälskat och längtande, det andra undrande och lite surt. Det tredje var pissförbannat. Av dem skrev jag "Kvalificerat skitsnack".

Av Annki Magnusson och June Grönbeck fick jag texter som jag har använt precis som de är. "Hur kan man säga glöm" och "Låtsas att det är du". Första gången på Färingsö frågade Lena Blomqvist om det var ok med texter från sonen. Jag tog emot dem. En berättelse av Jim Blomqvist. Jag skrev till en refräng. Det blev "Vad har jag gjort".

Adelina Sahiti skickade en bunt med dikter. Det var verkligen dikter. Jag komprimerade dem till en text, hon blev nöjd. "Även denna natt passerar utan dig". Texten till "Låt mig rena mig" är inte skriven av en kvinna i fängelse. Jag mötte Kim Svensson på ett motivations- och utredningshem för narkomaner där jag jobbar. Hon hade skrivit mycket. Jag fick se hennes texter och hittade ett brev till hennes dotter som jag fick göra en låt av.

Annki, June, Adelina, Lena, Kim och Mia har absolut inte givit upp.

Jag måste erkänna att jag hade förväntat mig något annat när jag bestämde mig för att göra låtar av kvinnliga kriminellas texter. Mer våld, mer ilska, svärta, hämd och kanske skam. Mer storys från en annan värld med andra värderingar.

Anstalterna är så fula. Särskilt Färingsö. En skruttig barack i skogsbrynet med gunnebostängsel runt. Små gulnade korridorer. Gömt och glömt. Stämningen är hård. Man visar sig inte skör. Sex är kött ute i de allmänna utrymmena.

Men de här texterna är skrivna efter 20.00. När hon blivit inlåst. Varje kväll. I månader och år.

Att själen förblir intakt. Att hon går att känna igen. Att hon kan drömma, orkar känna och längta därinne är ett rent underverk.

Att sen sitta med gitarren och göra låtar av det här textmaterialet var en fröjd. En långsam, svår och ibland helt frustrerande fröjd. Att försöka lägga till saker i "för korta" texter. Att försöka säga det som jag tyckte "fattades" och upptäcka att jag är en idiot som tror att det går. Tillslut förstod jag att det här temat naturligtvis även handlar om mig. Att vara utanför, att inte passa in, att vara ratad, att vara för mycket. De där grejerna som jag tyckte fattades kunde jag faktiskt skriva själv, i egna texter, om mina fantasier. Tillslut blev det 6 av dem (en blir singelns 2:a spår) och 7 av mig.

Jag ville inte göra en inåtvänd skiva av de här låtarna. De ska höras och märkas. De ska peppa. .

(...)

Jag är verkligen stolt över Brott & straff - historier från ett kvinnofängelse.

Den lever! Och vi med.

Kajsa Grytt

Jag blir fan tårögd. Vilket tillhör yrkeslivet... men det är en annan historia.

Kärlek till tåget

När jag och Tore nu reste i Indien senast så blev det en hel del turer med inrikesflyget. Det är det klart mest effektiva sättet att förflytta sig på i det landet. Rätt billigt också. Förra gången jag var i Indien var inte flygmaskinen något reellt alternativ. Då var det tåget som regerade. För gemene man är det fortfarande tåget som gäller, med ca 18-20 miljoner resenärer per dag. Även om jag nu börjat flyga alltmer är tåget det färdsätt jag egentligen främst föredrar. Om det bara inte var så långsamt. Men snyggt är det:



New Delhi railwaystation, man kan änna känna dofterna och höra det dova dunket då tåget sätter iväg vid anblicken av dessa bilder.



Bilden nedan är tagen en ganska tidig morgon på väg från Dehli till Aurangabad. Jag hoppade ut på perrongen för att sträcka på benen och dricka mig en chai ur en lerkopp jag sedan fick äran att kasta i backen på känt manér. Andra män på perrongen handlade grejer till sina fruar som de sedan stack in genom tågfönsterna. Inte jag, för min fru låg och kräktes. Inte så roligt ressällskap direkt.


Killen på mellanbritsen slängde upp en gudabild. Bäst att minimera riskerna för en olycka eller något annat missöde tänkte han. Funkade bra såvitt jag kan bedöma.


AC-vagnar är för töntar. Vi körde på sleeper-class utan sådant trams. Vi hade då en massa fina fläktar i taket istället.


Mat! Jag älskar mat på indiska perronger.

Ett skepp kommer lastat

Med en spya till Alliansen. Det medföljer även en spya till alla som röstade på borgarna. Klafs i ansiktet på dem alla. Att behöva leva med att dessa samhällsförstörare regerar detta land får mig så bedrövat arg att jag inte orkar vara konstruktiv i min kritik. Jag orkar inte ens läsa in mig på deras budget. Jag vet ju att den är åt helvete i vilket fall.

Lite har jag i alla fall uppfattat, som att en person som tjänar 42000 kr/mån enligt denna chat, får betala 630 kr mindre i skatt per månad. Vi snackar samhällsnyttig skattesänkning. Ur detta kommer det skapas gööörmånga nya jobb. Helst underbetalda sådan som ska få arbetarklassens ungdomar in på arbetsmarknaden, så att deras utanförskap bryts. Dessa jobb får gärna, förutom att vara underbetalda, även vara tjänstejobb som höginkomsttagaren kan göra rut-avdrag på sedan. Så att denne bara behöver använda nån hundring av sina intjänade 630 kr. Det är nog behövligt. Landar i rätt plånbok.

Undrar hur mycket paret Reinfeldt rent privatekonomiskt har tjänat på sina år vid makten? Det borde man ju räkna ut egentligen. Men, orka, jag lastar ett skepp med spya istället.

Ur den chat jag länkade till här ovan ger jag er följande fråga och svar:

Agneta: Varför mörkar regeringen att skillnaden mellan löntagare och arbetslösa, sjuka, sjukpensionärer är enorm även om inga skattesänkningar hade skett. Den som är arbetslös har högst 80 % av 18 700 kronor. sedan 70 % och därefter 65 %. Ungdomar som lever på socialbidrag har en betydligt högre levnadsstandard. I vår familj har vi haft 12 grader inom i vinter. Vi duschr 1/vecka och handlar absolut endast det nödvändigaste. Deta är inte ett liv.

Maria Ahrengart: Hej,
Det stämmer att regeringen inte har några förslag på ekonomiska förbättringar för arbetslösa och flertalet sjuka. Det finns inte några löften om förslag som underlättar ekonomin för de här grupperna..

14:11, 13 april 2011

Det är egentligen rätt självklart att en regering som innehåller en utrikesminister som profiterar på oljekonflikter ger höginkomsttagare privatekonomiska förbättringar och skiter i de som låg inkomst har. Jag visar min uppskattning genom att segla fram en spya till Alliansen och dess medlöpare.

Kökskungen

Hemma i Sverige igen och det kan man ju ha blandade känslor inför. Jag är inte så glad i vädret, det är 30 grader för kallt. Inte heller jättenöjd med att vara tillbaka på arbetsplatsen, fast om en månad byter jag så jag överlever det med. Men nog är det en smula dystert med insikten att semestern är slut. Tur att den var så bra då.

Jag har inte skrivit så mycket om våra semesterdagar i Indien, vilket är något av en paradox. När det väl finns en drös av historier och anekdoter dagligen att återberätta så har man liksom inte tid att sätta sig ned för att skriva dem. I alla fall inte ifall man reser utan egen dator som vi gjort på denna semester. Som på alla semestrar.

Även om jag inte är så glad i att vara tillbaka i vardagslunken och även om jag inte är så sugen på indisk mat för tillfället så är jag väldigt nöjd med följande inköp:

Med Kitchen King Masala kan man inte misslyckas i köket. Det går bara inte.