En yrkesfundering

Igår arbetade jag ett sista arbetspass på det jobb som varit mitt sedan 1,5 år. På måndag påbörjas det arbete som jag hoppas och tror kommer vara mer långvarigt än de två kneg jag hittills haft som socialarbetare. Så här på helgen mitt emellan dessa två jobb kan det vara på sin plats för en liten fundering över mitt yrkes-jag. Jag har nämligen kommit på en sak. Jag har kommit på en kategori människor som jag verkligen tycker om att arbeta med och som passar mig bra.

Det handlar om unga kvinnor som haft eller har ett tungt missbruk och som dessutom gärna får ha gjort en vända på kåken. Det finns något där som kickar igång mig. Men inte bara det, jag har uppfattat att jag många gånger lyckas få positiva relationer med dessa kvinnor. Att det finns ett ömsesidigt utbyte. Jag får ett professionellt nöje och de får träffa en yrkesmänniska som faktiskt vill träffa dem. Fast nu blir det nog inte så mycket av sådana möten på mitt nya jobb, så jag får nöja mig med att lyssna på Brott och straff- Historier från ett kvinnofängelse av Kajsa Grytt. En grym platta jag kan rekommendera. Ett smakprov:





Här följer delar av Kajsas pressrelease inför skivans utgivande:

Kvinnor i fängelse bär ingen myt, bara skam. Inga långa besöksköer vid jul. Inga beundrare som längtar efter att omvända dem. Inga män som väntar med barnen ute i friheten. Inga nätverk, ingen makt. Inte ens sin egen kriminalitet får de äga. De ses först och främst som offer.

Det är inte möjligt. Det krävs egen drivkraft för att hamna där. Trasig och destruktiv drivkraft möjligtvis men kraft ...och kanske mod.

Stockholm 1975

Ungdomsgården, källarutrymmen, parkbänkar, medicinskåp, vita plastpåsar som pulserar i skymningen. I en portuppgång bestämmer sig den ena 14 åriga tjejen för att gå till plattan. Den andra tänker följa med och hålla koll... men väljer att gå hem.

Jag spelade på Färingsöanstalten och Anstalten Hinseberg. Efteråt bad jag internerna om deras texter. Jag ville göra en skiva av dem. Först fick jag tre brev av Mia Reike. Hon hade skrivet dem men de hade inte fått något svar. Det första var förälskat och längtande, det andra undrande och lite surt. Det tredje var pissförbannat. Av dem skrev jag "Kvalificerat skitsnack".

Av Annki Magnusson och June Grönbeck fick jag texter som jag har använt precis som de är. "Hur kan man säga glöm" och "Låtsas att det är du". Första gången på Färingsö frågade Lena Blomqvist om det var ok med texter från sonen. Jag tog emot dem. En berättelse av Jim Blomqvist. Jag skrev till en refräng. Det blev "Vad har jag gjort".

Adelina Sahiti skickade en bunt med dikter. Det var verkligen dikter. Jag komprimerade dem till en text, hon blev nöjd. "Även denna natt passerar utan dig". Texten till "Låt mig rena mig" är inte skriven av en kvinna i fängelse. Jag mötte Kim Svensson på ett motivations- och utredningshem för narkomaner där jag jobbar. Hon hade skrivit mycket. Jag fick se hennes texter och hittade ett brev till hennes dotter som jag fick göra en låt av.

Annki, June, Adelina, Lena, Kim och Mia har absolut inte givit upp.

Jag måste erkänna att jag hade förväntat mig något annat när jag bestämde mig för att göra låtar av kvinnliga kriminellas texter. Mer våld, mer ilska, svärta, hämd och kanske skam. Mer storys från en annan värld med andra värderingar.

Anstalterna är så fula. Särskilt Färingsö. En skruttig barack i skogsbrynet med gunnebostängsel runt. Små gulnade korridorer. Gömt och glömt. Stämningen är hård. Man visar sig inte skör. Sex är kött ute i de allmänna utrymmena.

Men de här texterna är skrivna efter 20.00. När hon blivit inlåst. Varje kväll. I månader och år.

Att själen förblir intakt. Att hon går att känna igen. Att hon kan drömma, orkar känna och längta därinne är ett rent underverk.

Att sen sitta med gitarren och göra låtar av det här textmaterialet var en fröjd. En långsam, svår och ibland helt frustrerande fröjd. Att försöka lägga till saker i "för korta" texter. Att försöka säga det som jag tyckte "fattades" och upptäcka att jag är en idiot som tror att det går. Tillslut förstod jag att det här temat naturligtvis även handlar om mig. Att vara utanför, att inte passa in, att vara ratad, att vara för mycket. De där grejerna som jag tyckte fattades kunde jag faktiskt skriva själv, i egna texter, om mina fantasier. Tillslut blev det 6 av dem (en blir singelns 2:a spår) och 7 av mig.

Jag ville inte göra en inåtvänd skiva av de här låtarna. De ska höras och märkas. De ska peppa. .

(...)

Jag är verkligen stolt över Brott & straff - historier från ett kvinnofängelse.

Den lever! Och vi med.

Kajsa Grytt

Jag blir fan tårögd. Vilket tillhör yrkeslivet... men det är en annan historia.