Min klocksamling del 2

Jag var på besök i mitt föräldrahem förra helgen. Förutom allt annat som hör ett sådant besök till så fick jag i uppgift att inventera några lådor fulla av gamla saker från min uppväxttid. Mest var där skit i form av gammalt skolmaterial som jag kunde slänga utan betänkligheter. Sedan fanns det saker som hyste ett visst nostalgiskt värde men som inte längre fyller någon funktion, exempelvis en gammal affisch. Vissa av dessa saker kastade jag, andra har fått respit till nästa besök. Då kanske jag är mogen att ta ett beslut.

Jag fann också en sak som inte bara har ett stort nostalgiskt värde utan även ett direkt kapitalvärde eftersom det fyller ut min redan digra klocksamling. En sak som rent objektivt måste räknas som värdefull. Nämligen min gamla digitalklocka med tidtagarfunktioner: 

Seiko- det bästa märket. Som synes har klockan en timer-funktion och med den kunde man på ett effektivt sätt ta tid på matcherna i landhockey. Då klockan pep var perioden slut. Förutom det så kan man självklart ta tiden och ställa klockan så den piper vid ett bestämt klockslag. Grymt armband också.

Med ett nygammalt ur på fickan blir alla resor glada. Då man dessutom redan lyckats göra ett matstopp på vägen till föräldrahemmet och fått äta pytt i panna under sådana här färgglada taklampor så lekte livet:

Det var nästan som att ha en festival i underlivet. Tur då att man tog vägen förbi en fotbollsmatch i Örebro innan hemfärden så att man hamnade i normaltillstånd igen.

Lättköpt konsument

På morgonen vaknar man och är som vanligt lite småputt över samhällets tillstånd. Det är för mycket yta, för mycket sälja in och alldeles för mycket kommersialism. Till och med ifall man bryter benet och behöver få det gipsat betraktas man som en kund numera. Det gör mig förundrad att behöva bli betraktad som en konsument ifall man har behov av vård och omsorg.

   Efter att ha ätit sin frukost, läst tidningen och blivit än mer putt på världen är det inte helt omöjligt att man loggar upp sig på internet. Där har man inte bara tillgång till diverse favoritsidor utan även till ett enormt utbud av reklam. Den senaste tiden har det eskalerat något för jävligt med en massa blinkande bilder och högljudda ljudspår såväl i överkant som i underkant, på sidorna och mitt i bildskärmen. Man går från putt till irriterad till förbannad inom loppet av tre fliköppningar. Jävla kommersialism! 

Sedan stänger man ned internet och drar ut en sväng i den friska luften. Man är såklart fortfarande på ett mindre bra humör även om det sakta ebbar ut. Fast en sak har man bestämt sig för och det är att inte ge vika för reklamen. Aldrig att man tänker sig köpa av eller nyttja något av de företag som kör med de mest aggressiva reklamkampanjerna. Det tänker man inte ge dem, inte en chans.

På kvällen när man är på väg hem svänger man in i affären för att handla mat. Bredvid brödhyllan möts man av ett berg med kexchoklad. Det är en massa olika och nya smaker som lanseras i begränsad sommarupplaga som man måste spana in. Givetvis måste man köpa hem en av varje och testa dem (tre för 20 kr för guds skull).

Det är när man sitter där hemma med en kexchoklad med banansmak man inser att man gick på det. Dessa limited edition skapelsers enda syfte är att skapa ett extra intresse kring varumärket. Tillverkarna vet ju såklart att banansmaken inte är lika god som originalet. Men de vet också att folk är nyfikna och att de inte kan låta bli att testa, vilket ökar den totala konsumtionen av en viss produkt. Det är när man testat de nya sommarsorterna man inser att man är en lättköpt konsument alldeles oavsett vilket humör man vaknade upp med på morgonen. Efter en sådan här fadäs och avvikelse från den rätta vägen lovar man i alla fall sig själv att inte gå på den lätta igen.

Tills nästa gång man befinner sig i affären:

Med inslag av banan även denna gång. Man undrar ju vad det är för fel på en själv.

Min klocksamling

Okänt för de flesta, men jag sitter faktiskt på en imponerande klocksamling i min lägenhet. Det är en samling bestående av ett flertal armbandsur. Tyvärr har jag inte kvar alla klockor som jag ägt. Synd, därför att nu kommer samlingen aldrig att kunna bli komplett. Den kommer alltid sakna mitt första ur med visare och klassisk fjäderuppdragning. Inte heller finns där min första digitalklocka, utan andra finesser än att man kunde trycka fram dagens datum och en variant där man kunde se sekunderna räknas fram till hel minut. En lysknapp fanns det också. Denna klocka låg inte ens då jag fick den i teknikens framkant. Istället drömde jag då om en klocka med miniräknare på, vilket var bland det fräckaste man kunde ha. En sådan fick jag aldrig, men jag bytte i alla fall upp mig till en digitalklocka med tidtagarfunktioner. Också den sorgligt förlorad i min samling. 

En annan klocka som jag ägt och förlorat är en jag införskaffade på en utomhusmarknad i en förort till St Petersburg. Den satt sedan på min arm under tiden jag korsade den asiatiska kontinenten. Var den tog vägen sedan vet jag sorgligt nog inte. Den saknas mig. Jag köpte den därför att jag insåg att en klocka är bra att ha då man är på resande fot och för att jag lämnat denna klocka hemma:
 

Detta repiga ur fick jag i present då jag konfirmerades (ja, jag vet...). Det är min enda klocka med romerska siffror. Dess yttre skador härrör från diverse hårt fysiskt utlevande såsom två Roskildefestivaler. Under en konsert på den näst största scenen på Roskilde tappade jag klockan då jag pogade längst fram i publikhavet. En av sprintarna som fäster själva uret i armbandet lossnade, men otroligt nog så fann jag både ur och sprint i sanden efter konsertens slut. Klockan befinner sig alltså fortfarande i min ägo.

Ovanstående klocka är av en enkel vardagsaktig sort. Den köpte jag i Dehli år 2001. Återigen hade jag lämnat Sverige utan att packa ned ett armbandsur och tvingades köpa ett nytt. Man måste ju ändå kunna passa tiden till tåget. Det är ingen spektakulär klocka, även om en indisk polis gärna tog den som muta. I alla fall tills jag sa att jag köpt den i Indien. Då betackade han sig den som gåva.

Detta ur är en present till mig från en libysk man jag lärt känna. Jag fick den som tack för att jag hjälpt honom till ett uppehållstillstånd i Sverige. Dels hade han lagt märke till att jag gick runt utan klocka på armen och dels verkar det där med att ge bort klockor vara en grej i andra delar av världen. Jag har nämligen fått följande klocka i present också:

Detta guldskimrande urverk fick jag av en kurdisk man då jag gifte mig förra augusti. Meningen var att jag skulle bära den under själva vigseln eftersom det på något vis är en bra grej. Jag tror det har med symbolik att göra, men vet inte till hundra eftersom han inte lyckades förklara det för mig. Jag fintade honom hur som helst och lämnade klockan hemma under bröllopsdagen. Jag har, som synes, inte ens plockat bort reklamlappen. Det är lite svårt med armbandsur vars armband blänker.

Till sist måste jag presentera mitt senaste inköp:

Även denna klocka är inköpt i Dehli. Tyvärr så tappade jag bort den i Calcutta. Det var så svettigt där att jag tog den av armen och lade den i en byxficka som den sedan föll ur från. Det var tråkigt.

Jag har ett nytt jobb ju!

Årets 1:a maj förvandlades lika obarmhärtigt som oundvikligt till 2:a maj. I år igen. Oftast innebär det att fest förvandlas till vardag för hela arbetarkollektivet. Men i år så följde festen med över datumlinjen, eftersom jag påbörjade min nya anställning detta månadsskifte. Till min stora glädje har jag blivit tilldelad ett eget skrivbord och en egen dator. Det har aldrig hänt förut. Jag valde snabbt ett passande skrivbordsunderlägg:

Lägg märke till krukväxten.

1 Maj 2011

Som brukligt inledde jag årets 1:a maj med att medverka vid hyllningen av de Spanienfrivilliga på Masthuggstorget. Det är fin och kär tradition.