Animals strikes back

Om jag inte missminner mig sa gick det ett program pa kanal 5 for ett par ar sedan med titeln Animals strikes back. Jag kollade nog in ett par minuter da och da i vantan pa nagot vettigare att gora och har for mig att programiden gick ut pa att visa kassa hemmafilmer pa djur som attackerar manniskor. Oftast var det inte speciellt dramatiskt alls, utan mer i stil med att papegoja far spel och biter sig fast i jobbig unges ora samtidigt som speakerrosten vill fa oss tro att det hela var javligt allvarligt. Generellt sett kan jag annars forsta att djuren vill fajtas tillbaka lite i storsta allmanhet, inte minst efter att ha tvarsat over den del av Borneo som tillhor Malaysia och med egna ogon sett att djungeln sa gott som totalt fatt ge vika for palmoljeplantage. Fast for egen del tycker jag att jag behandlat alla djur med respekt, jag ar ju till och med vegetarian for bovelen, och att djuren borde kunna vara schyssta tillbaka. Men icke. Den sista tiden tycker jag mig kunna se en oroande tendens att djuren vill sla tillbaka:

1. Kackerlackan. Inte sa dramatiskt kan tyckas, men jag uppskattar inte nar fyra centimeters kackerlackor kilar uppfor mitt ben mitt i maten. De ska inte forsoka gomma sig under mina byxben, jag tycker det ar ackligt. Det ar ocksa ett bevis for att allt inte ar fantastiskt i Ho Chi Minh City aven om namnet antyder det.

2. En sen kvall vid Mekongfloden gick jag ut pa den under resan enda balkong jag haft inkluderad i rummet. Det var givetvis for att avnjuta en bira och en cigg och spana ut over floden alla drommer om. Fast mitt i allt sa trasslar nagot in sig i mitt huvudburr for en kort sekund. Det ar en fladdermus som hamnat snett och ocksa passar pa att klappa till mig med sin ena vinge i fejjat. Sedan kan jag mer ana an se hur den cirklar runt mig i ett tydligt forsok att fa mig obekvam och kunna hanga pa balkongen for sig sjalv. Javla pennalist.

3. Under min forsta dag som dyklarning fick vi ova oss i att sitta pa botten och i samband med det gjora en massa ovningar. Jag hade tidigare under resan inforskaffat lite rivmarken pa ben och fotter. Tro inget annat an att en massa akvariefiskar var dar och tuggade hela tiden. Snapp snapp lat det over oceanerna nar de visade att de inte ville ha mig i vattnet.

4. Jag har redan berattat om apan ju, men kan inte helt slappa det. Jag vill tillbaka och gjora upp helt enkelt, likt Kramer nar han inte kunde be apan pa zoo om ursakt. Ocksa en javla pennalist.

5. En gang gick jag lugnt ut fran en toalett da en galen geckoodla gjorde ett avgrundshopp fran taket och attackerade min nacke med en small. Tror han forsokte hugga mig och ge mig livshotande skador, men jag var alldeles for svettig for honom sa han gled av. Tur ibland det dar med att svettas som gris i lite fuktig varme..

6. Min forsta djungelpromenad intogs i ett rehabiliseringscenter for orangutanger. Jag hann inte mer an att ga i ett par minuter sa fick jag en blodigel pa halsen. Denne filur gav mig ett sugmarke som inte direkt osar av overilat fjortishangel. Det luktar istallet av angest och radsla... eller fan, det ar nog ingen skillnad anda... Bara att dar inte fanns nagot positivt i upplevelsen alls. Turen fortsatte dock och sa gjorde attackerna, blodiglar bokstavligen slungade sig pa oss i tiotal. Det var som varsta skrackfilmen, de kom fran overallt och var langa, bojliga och mycket svara att fa bort nar de forsokte borra sig in genom strumpor, byxor och t-shirt. Man kunde se hur de satt och svajade pa backen och pa blad, de liksom tog sats och HOPP pa Magnus bara. Jag har svart for de flesta kryp, ar inte sa fortjust i spindlar och tycker skorpioner ar ratt jobbiga. Men i jamforelse ar de nog ganska hanterbara trots allt, de ar ju inte ute efter en. Blodiglarna vill ju at en. De vill ta en, de javlarna.

Pojkar pojkar

Ibland far man verkligen insikten av att det finns tusentals situationer da man inte vill ha att gora med unga man. Tillfallen da de helt enkelt inte ar att foredra som sallskap, arbetskamrater eller fenomen. Det racker val egentligen med att kolla in trafikolyckestatistiken for att ana vad jag tanker pa. En allman sanning ar ju att de unga mannen ar makta overrepresenterade i denna statistik och det tros ju bero pa deras generella overmod i kombination med kass sjalvinsikt over sina begransningar. Kan ju ocksa ha att gora med meningslosa forsok att impa pa sina polare eller pa brudar: "Nu ska Jeppe fa se att jag kan ta en kurva i farten". En annan orsak kan ju vara att man inte vill tappa mark i den sociala hierarkin efter mattot att minnsann inte kora som en karring, for att istallet kora fort fort. Jag minns nar traktens lovande unga folkracestjarna (!) korde ihjal sig en lordagskvall i skogarna utanfor staden. Han var nog inte aldre an 17 ar vid tillfallet. Han kan ju fa lov att personifiera denna typ av ung man jag syftar pa, for det kanns ganska langt ifran med en tjej som lovande folkraceforare vilken kor ihjal sig i skogen en lordagskvall. Och inte for att klanka ned pa honom, frid over hans minne, men han var dessutom arketypen pa en snubbe som inte fixade skolan riktigt och siktade in sig pa motorer istallet. Inte den fortroendegivande typen alltsa.

(Och om man tanker efter borde alla Sveriges sa kallade motorstjarnor tillhora ovan namnda kategori av killar. De som inte fick till det i skolan och inte hade bollsinne, de fann sin plats i garaget. For aven om Tony Richardsson kan verka vettig i en och annan sportspegelintervju, sa arligt, vem kan inte det? Sa lange man inte gallskriker ut att ens stora idol ar Carola och gosar med sitt gose gosedjur i TV i alla fall...)

Unga man ar heller inga man direkt vill vanda sig till eller luta sig mot ifall livet kanns lite upp och ned. Jag har svart tanka mig att nagon under 25 ar kan ge tillrackligt stabilt intryck for att framsta som en fortroendegivande, ja lat oss dra till med... socialarbetare. Detta alldeles oavsett ifall man som problembarare ar fjortis eller 62. Skont da att de flesta socialarbetare inte ar just unga man, aven om de inte alltid ar sa imponerande i ovrigt.

Dar finns fler omraden da man hellre vill ha en granande herre, eller en kvinna pa den direkta ansvarsposten, an en ung haftig kille. Ett sadant ar nar man ska dyka, sarskilt nar man som jag ar nyborjare. Jag har helt enkelt inte full koll pa utrustning, vattenstrommar och andra viktiga detaljer. Ingenting ska ju helst ga snett under ett dyk sa man vill garna hysa fortroende for de som man ska andas under vatten tillsammans med. Typiskt da att 80% av alla divemasters verkar vara snubbar runt de fysiska 30, men som fortfarande leker livet som en ung, lovande folkraceforare lekte livet. Verkar inte spela nagon roll ifall vederborande ar fodd och uppvuxen pa Borneo eller en blond tysk med page, frackt halsband och stalbla ogon som sasongsarbetar. Allt ar anda bara en lek och det ordnar sig. Det finns lagen i livet da jag ar en trygghetsnarkoman och dykning ar ett av dessa. Hellre en langsam, tydlig genomgang av dyket och undervattenstecknen an ett yeah, yeah it's cool. Hellre nagon som gar fram och kollar sa att utrustningen verkar OK an en som man tvingas kanna sig som en idiot infor darfor man maste tjata fram att munstycket inte verkar fungera, "hoppsan, turisten verkade ha ratt trots allt". Hellre en gammal rav med kulmage an en haftig snubbe med fargat har som forsoker impa pa tva feta danskor.

Nu ar det ju som det ar med tilgangen pa sansade dykinstruktorer (vad det verkar) sa jag far val fortsatta ova upp mig ett tag till i dessa tropiska vatten... men forst; mot djungeln!

Apbeteende

De flesta som varit ute och rest till tropiska lander kan ta med sig en underhallande aphistoria till fredagsmyset dar hemma. Det kan vara en apa i koppel som nagon tamjt till att tigga cash, det kan vara sota sma saker som hoppar, skuttar och tigger banan pa stranden (fast av egen fri vilja). Det kan ocksa vara vilda apor i tradgrenarna som skiter i oss manniskor och kor sitt eget race fast under allman beskadan pa exempelvis ett safari. Sjalv har jag varit med om apa som knallat in i mitt rum och lite lojt i en sittande stallning visat tander, jag har varit tvungen att vaja med bilen fran sjovilda och hurstorasomhelst babianer ute pa landsvagen och jag har sett en apa efter ett langt skutt fran ett tak i flykt fran hundar, mellanlanda pa en sadhus rygg med ett ljudligt dunk. Den helige mannen kollade upp, sag att det fanns vitingar i narheten och utbrast i ett "Monkey!", vilket vi ju faktiskt redan insett.

Nu har jag fatt en ny historia att slanga fram vid passande tillfalle.. Har om dagen befann jag mig ute i en forort till Hong Kong bara for att kolla in hur en forort med drygt 600 000 invanare kan tankas se ut. Inte sa spannande, mer som en svensk dito, fast storre och modernare ar val ett forenklat omdome. For att riktigt fa oversikt dock gick jag och Tove upp till ett buddistiskt tempel som lag halvvags upp pa ett litet berg i utkanten av shoppingcentrat/centrum. Ett riktigt trevligt stalle med tusentals statyer av herr buddha i olika storlekar och varianter. Dar fanns ocksa rikligt med apor som vi stotte pa redan pa var vag uppfor trapporna i var anletes svett. Som alltid blir man lite begeistrad och forsoker fanga de sma liven pa kort, eller sa forsoker man bara tugga lite apslang med dem lite sadar casual. Naval, efter att ha kollat runt pa bade tempel som utsikt blev det dags att knata ned mot tunnelbanan igen for att dra in till det hagrande citylivet. Kanske var det av avundsjuka mot var mojlighet att kunna ta tricken till centa eller kanske bara irritation over att vi hade fotat utan lov som stillheten byttes ut mot roveri och ovasen. For helt plotsligt mitt i mitt steg dunkade det till i mitt arsle och nar jag vander mig om har jag en hyfsat stor apa vid mina halar som visar tander pa ett icke-lojt vis, samtidigt som han vaser och bullar upp sig. "Hjalp!", sa jag pa ett satt som inte kan beskrivas som speciellt avmatt, sansat eller gangtufft och satte av nedfor trappen med Tove framfor mig och en envist arg apa efter mig. Hogt dar uppefran templet kunde man hora ett flertal kantoneser skratta och kommentera uppstandelsen inte helt utan forfarelse, samtidigt som apan bara jobbade efter och jobbade efter. I det har laget hade man ju pa ett satt onskat att man varit en sadhu som lite lugnt bara kunnat konstatera att dar var en apa istallet for att desperat hugga tag i en sopskyffel som uppenbarade sig for att ge apjaveln en kamp om han skulle hoppa pa igen.

Ungefar samtidigt som jag fick tag i skyffeln och vande mig om for att se om han fortfarande var oss i halarna hade apan stannat upp ett slag. Och ungefar samtidigt motte vi en kantonesgubbe pa vag uppat som fattade vad allt handlade om och sa mycket vist att man inte skulle reta upp aporna "de kan vara farliga". Jag forsokte saga att skyffeln var i sjalvforsvar, men gubben skakade bara pa huvudet "inte reta", plockade fram lite brod, "det ar mycket battre". Jaa meen viiisst, bara for han typ bodde pa templet och hade med sig arsenal for en apkamp.. och nog fan blev apan glad och nojd over brodet, sa pass att han satte sig till ro och tuggade langsamt. Eller var han mest nojd over att ha skramt livet ur ett par turister (varav en kan anses vara en skaggapa)?

"Kolla...

baby, dar ar Hong Kong!" En mening som Kapare Bo langtat efter att fa saga sedan han som liten parvel satt och rullade pa sin upplysta jordglob och dromde sig bort over bergen och varldshaven. Han har nagra sadana stallen har i varlden som han kollade ut lite extra da det begav sig och sedan tidigare har Shanghai och Godahoppsudden, likval som Istanbul fatt ta emot hans celebra besok. Och nu ar det alltsa kantonesernas tur. Men mest ar det Kapare Bo som vinner pa detta utbyte trot eller ej. Det gick som stora stromningar av lyckorus genom hans kropp da de forsta karakteristiska hoghusen dok upp mellan dimbankarna pa vag in fran flygplatsen. Dar var havet, dar var de grona bergen och dar var som sagt husen. Och val inne i staden var dar stora sunkiga hyreshuskomplex (Chunking express) med forvirrande loftgangar fulla av hostels med sma, sma rum for dyra penningar. Dar var ocksa den blinkande neonen och glitterbutikerna, kineser och indier i en salig blandning, taxibilar och dubbeldackare. 'Det kanns som att komma hem', tankte han och da var det inte regnet han syftade pa.

Nar han dessutom serverades ett rejalt skratt a' la Kina vid sitt forsta tappra forsok att klargora huruvida maten pa etablisemanget var vegetarisk eller inte (en tant som efter lang stunds dividerande kallade in tolkhjalp och nar hon forstod att Kaparen var veggo kastade hon upp hakan i vadret, satte handerna i sidan och utropade ett OA HA HA HA HA), tankte han att det knappast kan bli battre. Men jo, for nasta kallarhal till matstalle erbjod den fantastiska drycken varm coca cola med citron till nudelsoppan.

Det ar onekligen spannande att pa formiddagen befinna sig i ett Hanoi dar man tvingades kryssa fram mellan sma gummor som satt pa asfalten och forsokte pracka pa en blackfiskar, kottbitar och jackfruit for att nagra timmar senare ga slalom mellan folk i buisnessdrakt. Att istallet for att tvingas lyssna pa en kakafoni av motos som tutar och tutar, istallet fa ducka for indiska skraddare som alla ar bast i stan. Att istallet for att gnugga axel med gamla revolutionarer som kastade ut imperialisterna, snegla pa folk som vaxt upp i en kapitalistisk hogborg. Och nog ar det allt en fet skillnad pa stadsliv och cityliv..