Snubbar som spekulerar

Det finns så jävla mycket att vara förbannad över så att man blir förbannad! Att gamla riksdagsledamöter sitter och plockar ut arvode flera år efter att de lämnat Riksdagen är en sådan sak. Uppgiften att Gudrun Schyman är en av dem och att hon plockade ut 244 000 kr förra året på detta sätt gör mig i och för sig mest ledsen. Lev som du lär för helvete!

Annars har jag knappt tid och ork att lyfta blicken över min egen horisont nu för tiden. Ännu mindre att formulera och specificera allt jag är förbannad över. Jag har trots allt just lämnat skengraviditetsvecka 28 och trätt in i skengraviditetsvecka 29. Då har man inte mycket annat än sin skengraviditet i huvudet och allt man har att berätta är saker som relaterar till denna skengraviditet.

Då du är skengravid eller gravid eller bara på väg att få barn så erbjuds du att delta i en föräldragrupp som sätts samman av mödravårdscentralen. Jag och Tore har varit med i en sådan tillsammans med andra hetro-par. Senaste träffen blev vi uppdelade i könsbestämda grupper för att diskutera tankar och frågor kring detta med att bli förälder. Detta utifrån några givna frågor såsom "Vilken blir den största omställningen när barnet har kommit?"; "Hur påverkar föräldraskapet samlivet?"; "Hur tror ni man kan må som nybliven förälder?" och "Hur blir relationen till era egna föräldrar som blir mor- eller farföräldrar?" Diskussionen mellan mig och de andra männen blev välartikulerad, polerad och överraskande snubbig.

Jag skulle påstå att de andra männen anses vara så kallade goda och mjuka män. De skulle nog själva beskriva sig som jämställda män, särskilt snubben som är utbildad pedagog. Han sitter inne på alla akademiska medelklasspoäng man kan tänka sig. Typisk självklar kille det där. 

De andra männen nådde snabbt konsensus i hur viktigt det är att försvara sin egen tid som par gentemot barnet. Tydligen utgör ett nyfött barn ett allvarligt hot mot kärleksrelationen. Männens största skräck är att hamna i skymundan för kvinnans uppmärksamhet, att inte bli sedda. Den som oroade sig mest för detta var den mjuka, goda pedagogen. Han höll inte med om mitt försynta påpekande att man kanske kommer ha större lust att ägna sig åt barnet än att få några timmar på tu man hand med sin käraste. Även som man. Det är så jävla snubbigt att sitta och prata om "ledig tid" inför det faktum att man ska bli förälder. Tur det inte är med honom jag är skengravid i alla fall.

Sedan var det visst läskigt med osäkerheten kring när man skulle få komma till igen. Helt otroliga bekymmer vi män bär på. Jag tycker mig kunna läsa in att den där lediga tiden tillsammans med sin partner troligen bör utläsas f-ö-r-s-p-e-l. Den individuella friheten är såklart viktigare att diskutera än hur samlivet bäst utvecklas utifrån allas bästa, det vill säga föräldrar och barn. Den egna rädslan för att bli förminskad till enbart pappa, och inte som den fantastiska älskaren eller den centrala personen i relationen, förhindrade en fruktbar och vettig diskussion. 

Men relationen gentemot ens egna och partnerns föräldrar och övrig omgivning skulle absolut inte bli något problematiskt bara man är tydlig. Bara man talar om hur man vill ha det så finns det inget som tyder på att dessa relationer skulle kunna bli komplicerade. Andras förväntningar kan uppenbarligen aldrig omvandlas till besvikelser ifall man bara är tydlig från början. Har man bara sagt det så... Ganska så snubbigt resonemang även det. Personligen räds jag att såväl föräldrar som svärföräldrar kommer tillåta sig att ha åsikter om hur och varför jag ska agera på ett visst sätt. Hoppas jag har fel, för jag orkar verkligen inte med en sådan kamp. Och jag tänker inte lägga mig (så då måste jag ju ta fighten).


Så, det jag är rädd för ser inte de andra snubbarna som ett problem och det jag tycker ska bli en spännande process är de istället rädda för. Män alltså- konstiga varelser de där.


P.S. Att ha ett årskort till GAIS hemmamatcher kan inte anses vara snubbigt. D.S

Riktiga karlar

Bild: Eva Karlsson

15-åring sköt jättebjörn

15-årige Filip Wikner från Hornmyr utanför Lycksele har skjutit sin första björn. Med ett välriktat skott fälldes den stora björnen som vägde 210 kilo.

Ibland påminns man av de gamla idealen i de stora medierna. Det har det senaste dygnet varit ett jävla tjat om denna snorunge eftersom han sköt en björn. Och inte bara det att han var utrustad med ett gevär som var laddat med dödande kulor vilka fällde björnen. Nä, han dödade en stor björn också, nej förlåt, en jättebjörn. Och dessutom med ett välriktat skott. Han kanske är snubben som Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar letar så febrilt efter i deras önskan om en riktig man att ersätta dagens kaffe latte-mesar med. Eller personifierar han den typ av man som alla manliga redaktionschefer önskar de hade varit? Back to basic, inga mesiga högskolepoäng, inga kostymer och ingen jävla latte macchiato med extra mjölk. Inget meseri. För nog är det efter detta dygns första sidor på tidningar och inslag på tv-nyheter uppenbart att en riktig karl, oavsett ålder, skjuter björn. Helst jättebjörnar.

Det var ju trots allt nästan tio år sedan allas vår Janne sköt en mycket stor isbjörn och gaggade på om vårt självklara arv från urtidsmänniskan. Läs hans gamla hjältekrönika, mycket roligare blir det knappast...

Pojkar pojkar

Ibland far man verkligen insikten av att det finns tusentals situationer da man inte vill ha att gora med unga man. Tillfallen da de helt enkelt inte ar att foredra som sallskap, arbetskamrater eller fenomen. Det racker val egentligen med att kolla in trafikolyckestatistiken for att ana vad jag tanker pa. En allman sanning ar ju att de unga mannen ar makta overrepresenterade i denna statistik och det tros ju bero pa deras generella overmod i kombination med kass sjalvinsikt over sina begransningar. Kan ju ocksa ha att gora med meningslosa forsok att impa pa sina polare eller pa brudar: "Nu ska Jeppe fa se att jag kan ta en kurva i farten". En annan orsak kan ju vara att man inte vill tappa mark i den sociala hierarkin efter mattot att minnsann inte kora som en karring, for att istallet kora fort fort. Jag minns nar traktens lovande unga folkracestjarna (!) korde ihjal sig en lordagskvall i skogarna utanfor staden. Han var nog inte aldre an 17 ar vid tillfallet. Han kan ju fa lov att personifiera denna typ av ung man jag syftar pa, for det kanns ganska langt ifran med en tjej som lovande folkraceforare vilken kor ihjal sig i skogen en lordagskvall. Och inte for att klanka ned pa honom, frid over hans minne, men han var dessutom arketypen pa en snubbe som inte fixade skolan riktigt och siktade in sig pa motorer istallet. Inte den fortroendegivande typen alltsa.

(Och om man tanker efter borde alla Sveriges sa kallade motorstjarnor tillhora ovan namnda kategori av killar. De som inte fick till det i skolan och inte hade bollsinne, de fann sin plats i garaget. For aven om Tony Richardsson kan verka vettig i en och annan sportspegelintervju, sa arligt, vem kan inte det? Sa lange man inte gallskriker ut att ens stora idol ar Carola och gosar med sitt gose gosedjur i TV i alla fall...)

Unga man ar heller inga man direkt vill vanda sig till eller luta sig mot ifall livet kanns lite upp och ned. Jag har svart tanka mig att nagon under 25 ar kan ge tillrackligt stabilt intryck for att framsta som en fortroendegivande, ja lat oss dra till med... socialarbetare. Detta alldeles oavsett ifall man som problembarare ar fjortis eller 62. Skont da att de flesta socialarbetare inte ar just unga man, aven om de inte alltid ar sa imponerande i ovrigt.

Dar finns fler omraden da man hellre vill ha en granande herre, eller en kvinna pa den direkta ansvarsposten, an en ung haftig kille. Ett sadant ar nar man ska dyka, sarskilt nar man som jag ar nyborjare. Jag har helt enkelt inte full koll pa utrustning, vattenstrommar och andra viktiga detaljer. Ingenting ska ju helst ga snett under ett dyk sa man vill garna hysa fortroende for de som man ska andas under vatten tillsammans med. Typiskt da att 80% av alla divemasters verkar vara snubbar runt de fysiska 30, men som fortfarande leker livet som en ung, lovande folkraceforare lekte livet. Verkar inte spela nagon roll ifall vederborande ar fodd och uppvuxen pa Borneo eller en blond tysk med page, frackt halsband och stalbla ogon som sasongsarbetar. Allt ar anda bara en lek och det ordnar sig. Det finns lagen i livet da jag ar en trygghetsnarkoman och dykning ar ett av dessa. Hellre en langsam, tydlig genomgang av dyket och undervattenstecknen an ett yeah, yeah it's cool. Hellre nagon som gar fram och kollar sa att utrustningen verkar OK an en som man tvingas kanna sig som en idiot infor darfor man maste tjata fram att munstycket inte verkar fungera, "hoppsan, turisten verkade ha ratt trots allt". Hellre en gammal rav med kulmage an en haftig snubbe med fargat har som forsoker impa pa tva feta danskor.

Nu ar det ju som det ar med tilgangen pa sansade dykinstruktorer (vad det verkar) sa jag far val fortsatta ova upp mig ett tag till i dessa tropiska vatten... men forst; mot djungeln!