Det forra inlagget var tankt att bli ett langt ode till 1:a majs ara, som ett epos av epokavgorande poesi, vilken framtida bleka, svara litteraturvetare i tjugoarsaldern med gladje skulle recitera under langa rodvinssessiorer med sina tillika allvarsamma kamrater. Men icke. Det blev bara tre korta meningar, sedan kom jag av mig. Och det av den enkla anledningen att internetcafets agare kom ut fran de bakre regionerna med en knappt tva meters lang kungskobra i handerna. En orm som upphittats nagonstans bland bungalowsen vilka omringade sjalva internetplejset. Typ bara javligt nara den bungalow dar jag sjalv spenderade natten till forsta maj.
Tro dock inte att jag blev radd och tankte tankar att jag lika garna kunde ha trampat pa stackarn och fatt mig ett bett jag sent skulle glomma. Nej da, jag blev glad som ett barn pa julafton och glomde bort allt vad hyllningspoesi heter for att springa fram och kolla och kolla och klappa. Och kolla lite till. Tankarna jag tankte var att antligen en livs levande kobra i vilt tillstand (fast infangad). Har har man kuskat runt hela javla varlden, bland palmer, regnskog, risfalt, negrer, indisk landsbygd och hoga gras. Allt detta utan en endaste kobra. Jag har fatt hora om andra som sett kobror, haft dem i sitt kok, badat bredvid kobrabon eller vars familjemedlemmar rent utav dott av kobra bett. Men inte har jag fatt se nagon, inte forran nu. Och da skedde det till och med pa 1:a maj. "Till och med kobrorna ar med oss", tankte jag, "nu kan ingen stoppa revolutionen". Naja, men man maste ha forstaelse for sma overdrifter dagar som denna.. och nu gar jag mest runt och forsoker komma pa ett hyllningsepos till ormen istallet.
Men under tiden far jag passa pa att hylla indierna istallet. Ingen kan koka mat som en indier. Jag har minnsann kuskat jorden runt bland grander i Shanghai, fik langs med autobahn, serveringar pa sydostasiens olika avenyer, kottbuffeer i Brasilien och potatischips+cigg-dieter. Inget av detta har haft skuggan av en chans mot det indiska koket, inte mot det nordindiska och inte mot det sydindiska. Om nagon i framtiden kommer fraga mig om vilken mat jag tycker ar godast kommer jag bara svara med ett "pffff.." Sedan kommer jag forskjunka i tankar om nar jag bodde i Singapores Little India, eller Kuala Lumpors Little India (dar jag bor nu) eller nar jag var i big India.
Vanligtvis brukar jag forsoka undvika att hylla andra samhallen och manniskor pa grund av vad man tillskriver dem for egenskaper som vit vasterlanning. Men inte vad galler indier, dar ar det fritt fram med all exotism min brostkorg kan innehalla. De ar ju fantastiska. De ar exempelvis snyggare an nagra andra. En del av dem ar sikher. Jag namnde ju maten, aah maten. De rullar pa huvudet. De briljerar med att halla chai fran en kopp i huvudhojd till en annan kopp i knahojden innan de serverar den med ett snitsigt leende. De pratar med en brytning som far mig att bli varm i hjartat. Jag alskar indierna. Och de alskar nog mig. Det kanske kan verka vara ett alldeles for starkt uttalande, men jag bygger resonemanget pa verkliga handelser. Pa ett sydindiskt hak i Singapore bestallde jag och Tove in en varsin thali pa bananblad (bara en san sak). Nar serveringsgubben kom med de olika matblandningarna fick Tove en langsam och mycket tydlig forklaring hur hon skulle ga till vaga: " This you put on the rice, this is dessert" etc. Samme man gav mig bara en blick och sa: " You know". Han kande helt enkelt till en indierkannare nar han sag en. Jag rullade saklart pa huvudet till svar och hogg in pa curryn. Som en riktig indier.
Tro dock inte att jag blev radd och tankte tankar att jag lika garna kunde ha trampat pa stackarn och fatt mig ett bett jag sent skulle glomma. Nej da, jag blev glad som ett barn pa julafton och glomde bort allt vad hyllningspoesi heter for att springa fram och kolla och kolla och klappa. Och kolla lite till. Tankarna jag tankte var att antligen en livs levande kobra i vilt tillstand (fast infangad). Har har man kuskat runt hela javla varlden, bland palmer, regnskog, risfalt, negrer, indisk landsbygd och hoga gras. Allt detta utan en endaste kobra. Jag har fatt hora om andra som sett kobror, haft dem i sitt kok, badat bredvid kobrabon eller vars familjemedlemmar rent utav dott av kobra bett. Men inte har jag fatt se nagon, inte forran nu. Och da skedde det till och med pa 1:a maj. "Till och med kobrorna ar med oss", tankte jag, "nu kan ingen stoppa revolutionen". Naja, men man maste ha forstaelse for sma overdrifter dagar som denna.. och nu gar jag mest runt och forsoker komma pa ett hyllningsepos till ormen istallet.
Men under tiden far jag passa pa att hylla indierna istallet. Ingen kan koka mat som en indier. Jag har minnsann kuskat jorden runt bland grander i Shanghai, fik langs med autobahn, serveringar pa sydostasiens olika avenyer, kottbuffeer i Brasilien och potatischips+cigg-dieter. Inget av detta har haft skuggan av en chans mot det indiska koket, inte mot det nordindiska och inte mot det sydindiska. Om nagon i framtiden kommer fraga mig om vilken mat jag tycker ar godast kommer jag bara svara med ett "pffff.." Sedan kommer jag forskjunka i tankar om nar jag bodde i Singapores Little India, eller Kuala Lumpors Little India (dar jag bor nu) eller nar jag var i big India.
Vanligtvis brukar jag forsoka undvika att hylla andra samhallen och manniskor pa grund av vad man tillskriver dem for egenskaper som vit vasterlanning. Men inte vad galler indier, dar ar det fritt fram med all exotism min brostkorg kan innehalla. De ar ju fantastiska. De ar exempelvis snyggare an nagra andra. En del av dem ar sikher. Jag namnde ju maten, aah maten. De rullar pa huvudet. De briljerar med att halla chai fran en kopp i huvudhojd till en annan kopp i knahojden innan de serverar den med ett snitsigt leende. De pratar med en brytning som far mig att bli varm i hjartat. Jag alskar indierna. Och de alskar nog mig. Det kanske kan verka vara ett alldeles for starkt uttalande, men jag bygger resonemanget pa verkliga handelser. Pa ett sydindiskt hak i Singapore bestallde jag och Tove in en varsin thali pa bananblad (bara en san sak). Nar serveringsgubben kom med de olika matblandningarna fick Tove en langsam och mycket tydlig forklaring hur hon skulle ga till vaga: " This you put on the rice, this is dessert" etc. Samme man gav mig bara en blick och sa: " You know". Han kande helt enkelt till en indierkannare nar han sag en. Jag rullade saklart pa huvudet till svar och hogg in pa curryn. Som en riktig indier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar