Den senaste tiden har Kaparen luffat runt i de mer nordliga distrikten av det svenska konungariket. Han har sett Storforsen, renar mitt i vägen och badat i älvar av alla dess slag. Han har ätit glass på torget i Skellefteå, dansat och lett med thai-mat i Piteå och inmundigat hemmagjord palt i ett alldeles äkta norrbottniskt hem. Och även om han inte åkt söderut i riktning Haparanda så har han gjort det i riktning mot Gällivare och det får la duga för en gammal sjöfarare. Kaparn har också uppmärksammat de norrländska männen med de thailändska fruarna och sett att norrland nog snart är femspråkigt (gör matten själva), han har besökt gruvan som flyttar på en halv stad och lärt sig att Kiruna betyder ripa. Och om han inte redan visste det så har han nu lärt sig att myggen existerar i högre grad uppe i norr och att solen knappt går ned, men att gräsallergin blommar fett i slutet av juli.
Fast framför allt annat så har Kapare Bo åkt med sitt resesällskap i en liten bil vars stereo spelat MABD samtidigt som hjulen rullat förbi ssab och Svartestan. Det var fint. Det kändes stort. Nu är det inte längre ogjort. Kaparn inbillar sig också lite granna att han numera förstår musiken bättre, här räknas självklart Bear Quartet in, och så även texterna. Kaparn har sett samma hus som Mattis har sett, åkt på samma gator som Mattis har åkt och dessutom sjungit att Stockholm kommer om hundra mil i en något falskare tonart än Mattis gjort i Svartestan. Jå.
Kaparn har också sett det hus som är samma hus som det hus som användes som krog i filmen Jägarna. Det vill säga tagit i samma dörrhandtag som Lennart Djäkel och Rolf Lassgård. Tur han tvättade sig efteråt då, he he. Det var inte lika spännande som Luleå, men helt klart mer spännande än om det varit samma hus som det hus som användes som polishus i vilken Mankellfilm som helst. Nå jå.
