Tecken i tiden (feel good version)

Nu är vi inne i en tid på året då kyla och mörker förhärskar klimatet. De senaste dagarna har det varit så kallt så att det bildats is på vattenpölarna och tiden innan det så blåste man ju av cykeln i kastvindar och stålregn av klassiskt göteborgskt snitt (vi är där nu igen). Det är verkligen tider för att hålla sig inomhus i så hög grad man bara kan.

Vad jag har märkt är att jag numera håller mig inomhus på ett annat sätt än förr, åtminstone delvis. Häromdagen mötte jag en äldre man av centraleuropeiskt ursprung och han fick mig att tänka på caféer av centraleuropeiskt, småborgerligt 1900-tals snitt. Dessa underverk till samlingslokaler med stora fåtöljer, höga fönsterrutor ut mot den levande stadsgatan och massiva dagstidningsutbud. Jag målar upp en bild i huvudet av en man som sitter nedsjunken i en fåtölj i en bekväm kostym. Han sitter med benen i kors och läser i en tidning samtidigt som han då och då tittar sig omkring och slänger en blick ut på gatan.

För bara några år sedan tillbringade jag betydligt mycket mer inomhustid på stadens caféer än vad jag gör nu. Detta gäller nog inte bara mig, utan troligtvis även den största delen av min umgängeskrets. Vi har slutat mötas upp på en kopp kaffe i offentliga miljöer. Tror en stor bov i dramat är att de flesta av oss arbetar på heltidsjobb nu för tiden och att det gjort tiden knapp för fikastunder. Dessutom stillas och övermättas kaffebehovet utan problem på arbetsplatsen. I alla fall om man jobbar kommunalt. En annan orsak tror jag är att caféerna sällan erbjuder sittvänlig miljö för människor i början av medelåldern. Det är antingen flashiga espressofik med kromade höga pallar eller ställen som ser ut som en blandning av pizzerior och skolmatsal med obekväma pinnstolar att sätta röven på. Jag har också tyckt mig märka av en förändring av möjligheterna till läsning på ställena. På sin höjd erbjuds man något kasst magasin likt Café eller Veckorevyn. Eller så har morgontidningen ersatts av kvällstidningar eller gratistidningen Metro. Allt för att folk inte ska sitta kvar länge och förkovra sig. Ruljans tror jag är dagens ledord. Bekvämlighet ett skällsord.

Men mest av allt tror jag det hänger ihop med rökförbudet. Inte är det en lika fin upplevelse att fika längre då man inte kan få sig en cigarett till kaffet. Bilden jag återgav tidigare i texten från det centraleuropeiska caféet är ju trots allt inte komplett ifall den inte också innehåller ett bastant askfat i glas och en rökslinga som stiger mot innertaket. För det är ju klart karln röker! Och det är ju lika klart man inte tar en pause i sitt rännande på stan bara för en snabb kopp java, man gör det ju för att få sitta ned, andas ut och slappna av. Vilket kräva vissa rökverk.

Tecken i tiden

Alla tider har sina egna tecken och avtryck för dels eftervärlden att bedöma och dels för samtiden att förhålla sig till. I helgen blev ingen överraskad av hur myndigheter gör avgörande skillnad på människor och människor, eftersom det sannerligen är ett tecken i tiden. Åtskillnaden i sig är inget unikt för vår tid, det har länge gjorts skillnad på folk av fin klass och folk av sämre klass. Det har ungefär lika länge varit rådande att värdera människor utifrån etnicitet, inte minst under det europeiska 1900-talet. Då var det främst nazisterna med medlöpare som bestämde att människor kan delas upp i olika raser av differentierad betydelse. Det är dock viktigt att komma ihåg att dessa inte var enskilda galningar som uppstod ur intet, för den europeiska kolonialiseringen hade under århundranden innan legitimerat tanken och handlingarna. Och här låg det brittiska samväldet i frontlinjen, med sina opiumkrig och sin slaverihandel. De var ungefär lika blodiga som sina tyska efterträdare, men har väl undkommit den massiva fördömelsen av världssamfundet eftersom man massakrerade negrer med glimten i ögat. Dessutom gav man ju indierna ett gemensamt språk "Jolly good work, lads!".

Dagens politik fortsätter vandra på i samma linje, om än i mildare form. Europa har gemensamt bestämt sig för att stänga ute alla andra från vår lilla gemenskap. Eller inte alla förresten, bara de som inga pengar har... Nu vill jag inte bli långrandig, så låt mig bara lite kort sammanfatta läget. Vi exploaterar den billiga arbetskraften i avlägsna länder och vi startar krig i andra. Människor blir kvar i fattigdom och misär, som de vill ta sig ifrån. De vill hit, här där människor lever relativt fett. Men det får de inte, vi måste ju ha kvar dem på den plats där vi kan exploatera dem. Förutom några få, som kan få arbetskraftsinvandra så att vi kan exploatera dem på vår egen hemmaplan. Hur ska annars Håkan Mild m.fl kunna ta profit från sitt älskade företag Betjänten?

Nu vill ju moderaterna införa någon form av lättversion av Danmarks fina språktester med motiveringen att det är för individens bästa. Jaha, vad hände med deras omsorg för den personliga friheten? Den kan uppenbarligen villkoras, så vi kan allt prata om "en andra klassens medborgare", för frihet det är bara till för den som har tillräckligt med kapital för att kunna äga. Som förr i tiden, åren innan nazisterna heila sig fram till makten, då man fick ett antal röster att lägga till riksdagsvalen efter den personliga inkomsten och förmögenheten. Tiden då heller inte kvinnor ansågs röstberättigade. Nog ligger tanken i tiden, för även Reepalu och Göran Johansson, dessa socialdemokratiska fantomer, tycker inte att valfrihet är något för alla. Istället för att bygga ut och forma om systemet, omfördelningpolitik ni vet, blir nyanlända flyktingar och invandrare problemet.

Det är lätt fördöma sina förfäder, men jobbigt att behöva förhålla sig till medmänniskor i samtiden.

Månadens (skryt)

Rubriken Månadens är tänkt som ett oregelbundet återkommande inlägg, med specifiering inom parentesen. Idag är det lite självskryt som avhandlas.

I slutet på förra veckan damp det ned ett utbetalningskort på 5000 spänn i brevinkastet. Det medföljde dock ingen förklaring och jag undrade såklart över varifrån dessa pengar kom. Ända tills idag, för när jag kom hem låg där ett tjusigt diplom på hallgolvet. Kaparn har av Institutionen för socialt arbete tilldelats dessa pengar för en förtjänstfull uppsats. Motiveringen lyder:

"Uppsatsen behandlar på intresseväckande sätt en betydelsefull tradition i det sociala arbetet och dess historia. Arbetet präglas av en god förmåga att placera in socialtjänsten och dess arbetsmetoder i ett bredare samhällssammanhang. Här finns en god kombination av kritiskt och prövande förhållningssätt, som utmynnar i uppmanande frågor om samhällsarbetets ställning i samtiden och inför framtiden."

Fint som snus, med lite extra cash och också ett fett hyllande till min kära uppsatskamrat, som även hon håva in fem tusen. Uppsatsens hypersexiga titel lyder Social mobilisering i en samtida kontext- En diskussion kring socialtjänstens arbetsmetoder. Why don´t you check it out?

Gubbgubbgubb

En trestegsraket till gubbigheten har fyrats av och landat. Det tog sin början i ungdomlig entusiasm, som det nog alltid gör, eftersom livet inte så enkelt kan delas upp i ett Före och ett Nu. Allting hänger ihop. Just den här raketavskjutningen har sitt ursprung i det smått laglösa cyklande som jag gladeligen ägnat mig åt i alla år. Jag har genat över gräsmattor, bikat på trottoarer och mot färdriktningen på enkelriktade gator. Vid väl valda tillfällen har cyklat mot rött ljus eftersom jag inte orkat vänta på signalsystemet att slå om till grönt. Jag har släppt styret med båda händerna i full fart och jag har också rullat fram på stadens gator med präktiga fyllor i kroppen. Lägg där till att jag en gång i tiden hade en cykel med en fastmonterad askkopp på styret, vilken jag vårdade ömt med många ciggisar i uppförsbackar. Totaly crazy stuff, men allt detta har varit enskilda händelser över tid. Vad som verkligen har kännetecknat mitt vilda leverne har dock varit att jag så gott som alltid hojat utan lyse. Likt en mörk demon har jag hastat fram längs med trafiken och gäckat såväl bilister, gångare som ordningsmakten med min fartiga stil.

Nu är det slut med det, för gubb1: "Nu när mörkret kommer är det bäst skaffa lyse till cykeln, så inte polisen tar fast en". Sagt och gjort, jag köper fram- och bakljus efter att nogsamt sonderat marknaden och valt efter utseende, ifall de måste plockas av efter varje cykeltur och laglighet (dvs är de godkända av polisen). Jag dryftar till och med det sistnämnda med aktuell cykelhandlare. Jag skiter i priset, kvaliteten på produkten är det viktigaste. Och gubb2:"Bäst är ändå att jag nu syns så bra för bilisterna. Då behöver jag inte vara så rädd för att bli påkörd". Ja, detta talar ju för sig själv. Jag är inte längre i den odödliga cykelfasen av mitt liv, jag har börjat hysa rädslor för den övriga trafiken. Förnuftigt skulle min far säga, fegis-gubbjävel skulle ett yngre jag tänka. Gubb3 är att jag inte bara lite smått börjat tänka i dessa banor utan att jag också skrider till handling och pyntar upp cykeln. Vågskålen har helt enkelt vippat över till gubbighetens fördel.

Gubbgubbgubb, raketen fräser numera runt i medvetandets universum med full tank och jag inbillar mig att dess imaginära motorljud låter som ljudet från en old school fiskebåt, the soundtrack of gubbarnas lives.