Kungatjänst

I den eminenta, men alltför lågbudgeterade, tidningen Arbetaren Zenit tar debattkrönikör Kristina Lindquist upp problemet kungahuset och den samlade vänsterns förhållande till fenomenet. Förutom det odemokratiska och ekonomiskt slösaktiga med att ha dessa representanter för den översta delen av klassamhället lyfter hon även upp den vidriga personkulten som ytterligare ett nej-argument. Det fick mig att börja fundera...

Titt som tätt är det någon rojalist som fattar sin penna och skriver en insändare till tidningen till försvar för kungahuset. Ett återkommande argument är att vi, det vill säga det svenska folket, behöver lite skådespel, inte minst i dessa kristider. Redan de gamla romarna insåg ju att vi människor inte enbart överlever på bröd (att detta är kejserliga ord och knappast något uttalande förankrat i slavsamhället behövs ju inte tas hänsyn till). Personligen blir jag förbannad över sådant skitsnack, för tänk, bara förlovningsringarna på 400 000kr hade finansierat min tjänst på Uppsökarenheten. Så att jag hellre vill ha bröd alla dagar i veckan framför skådespel är rätt givet.

Inte heller tycker jag skådespelet som sådant är roande, men ändå är jag tvungen att vara medfinansiär till spektaklet. Jag vill verkligen inte betala för skiten. Jag vill inte ha skiten. Tyvärr verkar dock en majoritet av Sverige vilja bevara eländet och då tvingas man ju böja sig för opinionen. Just detta faktum fick mig att bli lite kreativ i tanken:
Skulle vi inte kunna införa ett system likt Radiotjänst för kungahuset? De som vill ha kvar dem och är redo att pröjsa för deras lyxliv, kan väl betala en frivillig avgift? Vi andra, som ogillar dem eller bara inte bryr oss, vi kan istället få glädja oss åt att få se våra skattepengar finansiera samhällsnyttig verksamhet i fortsättningen. Systemet borde passa borgerligheten perfekt, eftersom det uppmuntrar fria val, att man får vad man betalar för och att skattefinansierad verksamhet ändå är av ondo. Dessutom kan man se det som att de som betalar in till Kungatjänst på sätt och vis kommer att äga kungahuset och att äga är ju kul.

suck

Jaha, så då har besparingstiderna slagit till även mot Kaparns sjöröveriverksamhet. Tydligen har någon bestämt att han inte ska få sjanghaja lösdrivare på stan längre. Det är ju synd nu när han börjat få riktigt bra kläm på vilka metoder som är mest gångbara på området.

Extra synd är det när dessa sovjetliknande omplaceringsprojekt drabbar en sådan frisinnad figur som Kaparn. Han kvävs ihjäl av sånt- fattar de inte det? Det är även en bit ironiskt att det är det kapitalistiska samhällssystemet med dess ständiga konjunktursvängningar som ivrigt påhejat av socialdemokratin pushat fram denna omplaceringsåtgärd.

Ska bli mycket spännande att få reda på vilket unket boende som den gode Kaparn ska få äran att ruttna bort på... Nu ska han alltså inte bara vara underbetald, han ska ha en trist arbetsplats också. Låter som om en sjukskrivning eller en flykt över världshaven är de enda tänkbara lösningarna.

En meningslöshet rullar in

Även om livet i stort är stabilt, gött och pålitligt som en sandstrand i Brasilien och även om livet är stormigt, roligt och oväntat likt en klippig kustremsa längs Färöarna, kan det hända att en och annan våg som rullar in är fylld av små skarpa stänk av meningslöshet. Det är inga konstigheter, för vi har alla drabbats av känslan, inte bara i tider fyllda av motgång, utan även i tider då jaget är uppfyllt av generell medgång.

För ett par dagar sedan drabbades jag helt plötsligt och helt oväntat av en meningslöshet. Den varade inte speciellt länge, men den tog sig djupt in i hjärteroten. Det var en helt vanlig dag, en av de torsdagar jag börjar sent på mitt jobb, och jag hade precis ätit några mackor och druckit mitt kaffe i soffan samtidigt som jag läst genom morgonblaskan. Jag steg upp ur viloläget, tog med min tomma kopp ut till diskmaskinen i köket för att efter det börja plocka in kylvarorna i kylskåpet. Det var i momentet då jag ställde in koppen i maskinen och samtidigt i mitt huvud var inne i nästa skede, där jag målade upp bilder för mig själv i vilken ordning jag skulle plocka in ost och smör, som jag kände meningslösheten.

Det var som om de vardagliga, ständigt upprepande handlingarna intog hela mitt jag, min själ och min tankeverksamhet. Hur många gånger har jag inte utfört dessa handlingar? Hur många gånger har inte min hjärna tänkt att jag ska utföra dessa handlingar? Hur stor del av mitt liv har egentligen gått åt för att utföra dessa handlingar? Hur mycket tid har jag ägnat åt att tänka att jag ska utföra dessa handlingar? Och hur jag ska utföra dem?

Meningslösheten sprang alltså ur det faktum att tråkiga, repetitiva handlingar övertog mitt jag. Men den fann också sin näring i att dessa handlingar är kravfyllda måsten med en viss meningsfullhet inom sig. För jag är ändå tvungen att ställa in matvarorna i kylskåpet ifall jag inte vill de ska förstöras. Jag måste diska mitt porslin ifall jag vill använda det igen utan att drabbas av äckel. Jag måste resa mig upp ur soffan för att kunna göra saker jag vill göra och träffa människor jag vill träffa. Hela scenariot är i själva verket bara en väldigt kort anhalt i livet för att man sedan ska kunna ägna sig åt skeenden som skänker meningsfullhet. Samtidigt är det en av de mest förekommande handlingar jag genomför, ett av de mest frekventa ögonblick livet bjuder på.

Repetition.

En meningslöshet av denna sort är ett resultat av repetition och krav. Oftast, som i mitt beskrivna fall, går det över på ett par korta sekunder, men ibland hänger det kvar likt en paralyserande kraft i en något längre tid än så. Kanske några minuter, kanske ett par timmar eller över en dag. Nästan alltid krävs det bara en liten, liten distraktion för att bryta den inrullande vågen. För mig räckte det denna gången med att jag gick ut ur köket och kunde höra livet spela en annan melodi.

Antar att det är därför de flesta avskyr technomusik.