En meningslöshet rullar in

Även om livet i stort är stabilt, gött och pålitligt som en sandstrand i Brasilien och även om livet är stormigt, roligt och oväntat likt en klippig kustremsa längs Färöarna, kan det hända att en och annan våg som rullar in är fylld av små skarpa stänk av meningslöshet. Det är inga konstigheter, för vi har alla drabbats av känslan, inte bara i tider fyllda av motgång, utan även i tider då jaget är uppfyllt av generell medgång.

För ett par dagar sedan drabbades jag helt plötsligt och helt oväntat av en meningslöshet. Den varade inte speciellt länge, men den tog sig djupt in i hjärteroten. Det var en helt vanlig dag, en av de torsdagar jag börjar sent på mitt jobb, och jag hade precis ätit några mackor och druckit mitt kaffe i soffan samtidigt som jag läst genom morgonblaskan. Jag steg upp ur viloläget, tog med min tomma kopp ut till diskmaskinen i köket för att efter det börja plocka in kylvarorna i kylskåpet. Det var i momentet då jag ställde in koppen i maskinen och samtidigt i mitt huvud var inne i nästa skede, där jag målade upp bilder för mig själv i vilken ordning jag skulle plocka in ost och smör, som jag kände meningslösheten.

Det var som om de vardagliga, ständigt upprepande handlingarna intog hela mitt jag, min själ och min tankeverksamhet. Hur många gånger har jag inte utfört dessa handlingar? Hur många gånger har inte min hjärna tänkt att jag ska utföra dessa handlingar? Hur stor del av mitt liv har egentligen gått åt för att utföra dessa handlingar? Hur mycket tid har jag ägnat åt att tänka att jag ska utföra dessa handlingar? Och hur jag ska utföra dem?

Meningslösheten sprang alltså ur det faktum att tråkiga, repetitiva handlingar övertog mitt jag. Men den fann också sin näring i att dessa handlingar är kravfyllda måsten med en viss meningsfullhet inom sig. För jag är ändå tvungen att ställa in matvarorna i kylskåpet ifall jag inte vill de ska förstöras. Jag måste diska mitt porslin ifall jag vill använda det igen utan att drabbas av äckel. Jag måste resa mig upp ur soffan för att kunna göra saker jag vill göra och träffa människor jag vill träffa. Hela scenariot är i själva verket bara en väldigt kort anhalt i livet för att man sedan ska kunna ägna sig åt skeenden som skänker meningsfullhet. Samtidigt är det en av de mest förekommande handlingar jag genomför, ett av de mest frekventa ögonblick livet bjuder på.

Repetition.

En meningslöshet av denna sort är ett resultat av repetition och krav. Oftast, som i mitt beskrivna fall, går det över på ett par korta sekunder, men ibland hänger det kvar likt en paralyserande kraft i en något längre tid än så. Kanske några minuter, kanske ett par timmar eller över en dag. Nästan alltid krävs det bara en liten, liten distraktion för att bryta den inrullande vågen. För mig räckte det denna gången med att jag gick ut ur köket och kunde höra livet spela en annan melodi.

Antar att det är därför de flesta avskyr technomusik.