Gettin soft

Vissa av oss är av den mjäkiga sorten redan från början. Istället för att leka krig ute i skogen leker de mamma-pappa-barn inomhus. De gråter när de lämnas av sina föräldrar på dagis eller på lekis och de vågar inte doppa huvudet under vattenytan. De väljer att börja spela schack och blockflöjt och fastnar för fantasy och rollspelslekar. De blir emo och deras revolt mot vuxenvärlden är att bli "självvalda" nykterister.

Jag har aldrig varit sådan. Jag har aldrig varit rädd för att klättra i träd. Jag vågade gå själv till lekplatsen fast där bara lekte en massa okända barn. Jag kunde trimma moppe och köra på bejkat hur långt som helst och jag tyckte inte att syslöjd med sina virknålar var roligare än träslöjd med sina knivar och raspar.

I många långa år har jag vandrat gatan fram tillhörandes den tuffare delen av befolkningen. Jag har sportat och jag har rökt, snusat, krökat och knarkat. Jag har svurit de grövsta svordomarna och jag har tittat på tv under arbetstid. Det har förekommit en och annan tjyvåkning på såväl spårvagn som tåg och en gång åkte jag buss till Barcelona utan att betala. Jag har helt enkelt varit av den hårda sorten.

Men nu är jag rädd för att det är slut med det. Jag tror jag har påbörjat en utveckling som rör sig från det hårda till det mjuka. Risken finns att jag börjar bli soft. För någon dag sedan uppfyllde jag det första kriteriet på en mjäkig kille. Jag var ute och åkte med jobbets bil och kom på mig själv med att tycka att det är himla bekvämt med automatväxlar. Jag tänkte att en helautomatisk bil kanske ändå är att föredra framför en bil man växlar manuellt. Att hellre köra en helautomat än en med manuella växlar måste vara första tecknet på att man börjar bli soft. I´m gettin soft. Vad kommer härnäst? Att jag hellre dricker ett glas tequila rose en tidig fredagkväll än ett glas gin?