Mammas gata

Fast viss skit verkar visst aldrig gå att städa bort. Tvärtom blir de rika och välbärgade bara fler till antalet och rikare och mer självklara. Det är egentligen givet eftersom vi har ett skitstyre i detta land som odlar den utvecklingen. För ett par dagar sedan besökte jag, för att fortsätta på skitmetaforerna, stadens största dasshus. Jag klev in på NK-huset.
Anledningen var att det är dags att ordna visum till stundande semestervistelse i Indien och då måste man skicka med ett foto i passform på sig själv. De har en fotoapparat i källaren på NK. Jag hade bestämt träff med Tove innanför den stora entrén och eftersom jag var lite tidig på plats fick jag möjlighet att studera övrigt klientel i lokalen.

Vad jag tvingades utstå var paranta damer och unga tjejer i kläder som påminde om de som de paranta damerna bar, bara lite mer åtsmitande. De ungdomliga männen hade någon slags casualstil, där varje klädesplagg satt perfekt lagom slappt och ledigt men ändå korrekt. Alla dessa människor vittnade om modemedvetenhet och stinna plånböcker. Världen är onekligen lite annorlunda inne på NK än vad den är utanför.
Självklart upplevde jag detta som provocerande. Likt alla sunda människor.

När korten väl var framkallade rusade vi snabbt ut (och stannade till bara en liten kort stund framför köksknivarna) för att hämta andan. Tove sa att hon ville äta en korv så vi stegade iväg mot Grönsakstorget.


Från denna hemtrevliga korva strömmade det ut karibiska rytmer som fick snön att smälta av välbehag. Killen bakom disken gillade dessutom att slänga käft så mycket att vi kunde börja förtränga snorkighetens hus som vi just lämnat. I relation till NK kändes det lite som att komma hem och att befinna sig bland verklighetens folk. De som förlorar på skattelättnaderna och skattesubventionerna för de rika.