Expedition: Kommunism

Sommarens hetaste expedition har ägt rum. Jag stod som anförare över ett lustfyllt gäng pionjärer vars högsta önskan var att kollektivt få undersöka den södra skärgårdens mest hedervärda ö, den som går under namnet Sjumansholmen. Det är en gammal arbetarö som är känd för sin kommunistiska prägel och därmed oerhört lämpad för en expedition. Efter månader av hemlig planering bar det iväg över havet och som sig bör hade jag tagit på mig finaste fritidsstassen dagen till ära:


Expeditionen bjöd deltagarna på ett hemligt uppdrag, vilket de tyckte var oerhört spännande såklart. De kunde knappt bärga sig! Samtidigt var de tydligt nervösa för vilka överraskningar som dagen skulle tänkas bjuda på. För att överbrygga deras små rädslokänslor och för att ge pionjärerna råg i ryggen samlade jag ihop dem till en liten samling när båten släppt av oss. Vi satte oss ned på bryggan och jag förklarade att dagens uppdrag var att finna den mest givna symbolen för kommunism, vilken enligt hörsägen ska finnas på ön. Sedan höll jag ett peptalk fullt av citat från detta litterära mästerverk:


Fyllda av visdom och entusiasm inför Expedition: Kommunisms stora uppdrag sprintade pionjärerna iväg längs med stigarna.


Eftersom alla ville visa sig från sin styvaste lina blev det lite svårt med samordningen i början av letandet. Den ena pionjären sprang åt ena hållet medan den andra pionjären sprang åt andra hållet. Jag fick full sjå med att hålla ihop gänget. Dessutom kunde vi inte hitta några som helst tecken på att vara rätt ute i vårt sökande. Jag tror det hann gå så långt så att en gnutta missmod började etablera sig i pionjärleden.
"Glöm inte att det också kostar lite att bygga en arbetarstat", sa jag då och fick upp humöret igen.
Just som jag sagt det rundade vi ett hörn och möttes av denna vackra syn:


Uppenbarligen var vi något på spåren då vi kunde beskåda flaggspelen med de frisinnade supportrarnas klubbmärke fladdrande i vinden. Det gav sannerligen råg i ryggen för hela truppen. Men trots att flaggorna smattrade om förhoppningar verkade vi inte komma vårt slutmål med äventyret mycket närmre. Vi satte oss därför ned för en rast.

Oj, vad det bunkrades upp på stenhällen. Det plockades fram en korvsallad, en pastasallad, kex, chips, kaffe, mackor, ägg och dagstidningar. En av pionjärerna åt dessutom på ett helt salladshuvud. Glupskt åt han. Och mot konstens alla regler hann vi knappt svälja det sista kexet förrän vi hoppade i havet. Det var tur vi inte fick kramp. Det var också tur vi inte brände oss i solen, för att inte tala om vilken tur vi hade som inte frös i den hårda västanvinden. Men mest tur hade pionjärerna då de fick glädjen att tävla i lite revolutionär frågesport. En av frågorna löd ungefär så här:

Vilken av följande tre kamrater är den enda jag haft glädjen att beskåda trots att jag befunnit mig i de tre städerna Moskva, Hanoi och Peking?

1. Lenin
x. Ho Chi Minh
2. Mao Tse-Tung

Rätt svar är Ho Chi Minh. När jag var i Moskva missade jag öppettiderna för maosoleumet eftersom jag inte visste att det inte var öppet alla dagar i veckan. Då jag befann mig i Peking var det stängt på grund av restaurering inför 50-års jubileumet av revolutionen. I Hanoi däremot hade jag äran att få gnugga axel med gamla Vietcong-veteraner på vägen fram till Ho.

Då vi återupptog letandet tog det inte många minuter förrän delar av pionjärledet snabbt blev missmodigt igen och bestämde sig för att vila benen på bänkarna kring dansbanan. Vi andra beslöt oss för att leta reda på någon representant för lokalbefolkningen och fråga ifall de kunde hjälpa oss. Det kunde de, vi skulle finna vad vi sökte vid det knallblå huset. Det gällde bara att hitta huset först, vilket inte var det lättaste. Först fann vi bara en främling som låtsades vara en del av lokalbefolkningen, men som avslöjade sig då han inte visste något och samtidigt desperat försökte hålla oss kvar i samtalet. Det var inte det lättaste att skaka av sig honom. Men sedan så fick vi syn på expeditionens stora mål där det tornade upp sig mot skyn:


Nöjda kunde vi vända hemåt igen och stolta kan vi nu konstatera att vi genomfört Expedition: Kommunism med bravur.