Under hela ens liv blir man matad med den något generaliserande bilden av att alla äldre människor tycker att nya generationer mer eller mindre är depraverade och fel ute. Gamlingarna tycker inte om den nya musiken, den nya stilen eller de nya uttrycken. Som ungdom har jag skrattat åt de vuxnas oförmåga att se över sin egen inskränkta horisont. Jag har sett på deras inställning som bitterhet över livet och längtan efter tider som för länge sedan har flytt, som en reaktionär ståndpunkt och ovilja att se nya vinklingar på livet som helhet. Individens åldrande sammankopplas med allt större inslag av konservatism, för det sägs ju att man som ung ska vara röd och som vuxen blå. Vilket stämmer bra på gamla maoistiska stolpskott som Göran Skytte som numer blivit nyliberala stolpskott av värsta sort. Jag föraktar Göran. Tänk att i en och samma person kunna sitta och förmätet konstatera att 68-generationens s.k. revolution var så jävla mycket bättre än vad alla efterkommande generationer kunnat komma i närheten av och samtidigt proklamera att alla som fortfarande tror på socialism och solidaritet är tappade bakom en vagn. Vilket fantastiskt exempel på gubberiet, den reaktionära inställningen, konservatismen och inställningen att man minsann blir klokare genom åren. Skytte är en vandrande klyscha och parodi. Önskar bara fler kunde tala om det för honom.
Men nu var ju inte det ämnet för dagen (förutom själva föraktet som inställning) utan jag skulle erkänna att jag håller på utvecklas till en person som inte gillar de nya tiderna. Jag tycker till exempel inte att det kommer någon ny bra musik längre och jag tycker inte om hur ungdomen ser ut... Det sista var väl lite överdrivet, mer att jag insett att jag för länge sedan passerat den ålder då jag kunnat klä mig i samma kläder som ungdomen klär sig i. Och musiken skiter jag egentligen lite i den med, har mest på ett mycket tråkvuxet vis tappat intresset för all musik. Jag har slutat lyssna på musik, vilket manifesteras i att jag varit på resande luff i tre månader utan att ha med mig någon musik eller ens längta efter musik jag inte hade med mig. Fast det viktiga i resonemanget är att jag inte kan se att något av detta har gjort mig mer konservativ, förutom på ett ytligt populärkulturellt sett, eller ålderdomligt längtande efter tider som flytt. Jag när ingen efterhållen längtan och därmed avundsjuka efter ungdomen.
Istället har jag fått klarsyn. Jag har insett att all den pålagda ungdomsfientlighet äldre bär på och har burit på under hela det moderna samhällets framväxt inte alltid handlar om en åsikts- eller värderingsmässig skiljelinje. Som vuxen kan man vara nog så nyskapande i sin egen tanke. Grejen är att de som är konservativa som vuxna nog var det som unga också, titta bara på Carl Bildt. Nej, vad jag insett är att alla olika stilar som människor går omkring och bär på är stereotyper som återkommer i generation efter generation. Som ung blir man ganska lätt imponerad av lite småsvåra rockstjärnor och deras livsfilosofiska utläggningar, som gammel tycker man mest att man hört det förut. Och när man, som jag i helgen, träffar på en ung svår man med ett disträ uttryck till livet baserat på sin egen högst unika och "speciella" person så blir det den hundrade snubben av samma sort man tvingats förhålla sig till.
Min klarsynta slutsats är alltså att gamla människors skeptism gentemot yngre generationer bygger på ett sunt förakt. Man har helt enkelt sett och hört skiten förut och för varje gång man tvingas se det igen ökar föraktet. Samtidigt tycker jag inte man ska generalisera sitt förakt till att omfatta hela generaioner, det blir alltför svepande, utan man bör inrikta sig på specifika stilar och handplockade individer. Lyckas man med det har man skaffat sig en uppenbar känsla för förakt. Det är dit jag tror mig vara på väg och det är dit jag vill nå.
Men nu var ju inte det ämnet för dagen (förutom själva föraktet som inställning) utan jag skulle erkänna att jag håller på utvecklas till en person som inte gillar de nya tiderna. Jag tycker till exempel inte att det kommer någon ny bra musik längre och jag tycker inte om hur ungdomen ser ut... Det sista var väl lite överdrivet, mer att jag insett att jag för länge sedan passerat den ålder då jag kunnat klä mig i samma kläder som ungdomen klär sig i. Och musiken skiter jag egentligen lite i den med, har mest på ett mycket tråkvuxet vis tappat intresset för all musik. Jag har slutat lyssna på musik, vilket manifesteras i att jag varit på resande luff i tre månader utan att ha med mig någon musik eller ens längta efter musik jag inte hade med mig. Fast det viktiga i resonemanget är att jag inte kan se att något av detta har gjort mig mer konservativ, förutom på ett ytligt populärkulturellt sett, eller ålderdomligt längtande efter tider som flytt. Jag när ingen efterhållen längtan och därmed avundsjuka efter ungdomen.
Istället har jag fått klarsyn. Jag har insett att all den pålagda ungdomsfientlighet äldre bär på och har burit på under hela det moderna samhällets framväxt inte alltid handlar om en åsikts- eller värderingsmässig skiljelinje. Som vuxen kan man vara nog så nyskapande i sin egen tanke. Grejen är att de som är konservativa som vuxna nog var det som unga också, titta bara på Carl Bildt. Nej, vad jag insett är att alla olika stilar som människor går omkring och bär på är stereotyper som återkommer i generation efter generation. Som ung blir man ganska lätt imponerad av lite småsvåra rockstjärnor och deras livsfilosofiska utläggningar, som gammel tycker man mest att man hört det förut. Och när man, som jag i helgen, träffar på en ung svår man med ett disträ uttryck till livet baserat på sin egen högst unika och "speciella" person så blir det den hundrade snubben av samma sort man tvingats förhålla sig till.
Min klarsynta slutsats är alltså att gamla människors skeptism gentemot yngre generationer bygger på ett sunt förakt. Man har helt enkelt sett och hört skiten förut och för varje gång man tvingas se det igen ökar föraktet. Samtidigt tycker jag inte man ska generalisera sitt förakt till att omfatta hela generaioner, det blir alltför svepande, utan man bör inrikta sig på specifika stilar och handplockade individer. Lyckas man med det har man skaffat sig en uppenbar känsla för förakt. Det är dit jag tror mig vara på väg och det är dit jag vill nå.
