Inte min tid

Här kommer årets minst kontroversiella inlägg:

Jag är redan löjligt trött på snön och kylan. Jävla väder. November är ta mig fan alltid en outhärdlig månad, men i år har det nog tagit priset. Idag hade jag egentligen några lättare ärenden att göra på stan, fast jag har inte lyckats förmå mig att gå utanför dörren eftersom det är så jävla kallt hela tiden. Det är skittråkigt att vara utomhus. Det är skit att vara ute.

Nu måste jag hur som helst bege mig till affären för att handla mat till kvällen. Fryser det till i skägget, som det gjort den senaste tiden, vet jag att jag tog rätt beslut som inte åkte ned till stan. Fryser det inte till i skägget så tog jag rätt beslut ändå.

Ge mig Hawaii!

Bandyfeber

Titelordet på detta inlägg är onekligen en motsägelse, ungefär som en klassisk bandydekal från Motala som viskade att ifk bandyn- den värmer. Men inte värmer det speciellt att bevittna en bandymatch och inte heller riskerar man nämnvärt att bli så upphettad att ett feberrus sätter in (skulle möjligtvis vara dagen efter då). Men till sporten hör ju av hävd ett annat slags rus, den som är frambringad av alkoholhaltiga drycker. Inget unikt i sig, ifall man jämför med fotboll, men skillnaden ligger i val av vätska och att man får ta med sig egen dryck in på arenan.

För den oinvigde kan det bli lite knepigt att ha koll på traditionerna kring vilka drycker som gäller, särskilt om man är en van fotbollskonessör. Inte för mig dock, då jag inte bara lider av ett fett allmänbildande utan också har varit på en och annan bandymatch genom åren. Till helgens GAIS-match på Heden tog jag dock inte bara med mig en fryntlig vän, utan deligerade dessutom dryckinköpet till samme man. Resultatet följde inte helt regelboken, men till hans försvar så hade han i alla fall försökt tänka till. "Bandy", tänkte han, "då funkar inte öl så bra. Då ska man satsa på något som värmer." Sagt och gjort, valet föll på whisky och det får väl sannerligen räknas som fullgod bandydryck. Ty fickpluntan fungerar perfa, även om det egentligen är glögg på termos som man i första hand förknippar med sporten. Och just det där med termos hade min vän lite kläm på. Han glömde bara att termos använder man för att hålla uppvärmda drycker varma och att värmande drycker som whisky dricks ur plunta. Han hällde helt enkelt över starkspriten på termos.


Så där stod man och drack Whisky ur termos. Inte whisky till kaffet på termos och inte whisky i kaffet på termos och inte glögg på termos, utan kall whisky på termos. Tja, den höll ju temperaturen bättre än kaffe brukar göra i alla fall. Och den värmde bröstet. Tyvärr inte fötterna, de antog istället formen av isklumpar. Runda isklumpar kändes det som när man traskade hem efter slutsignalen...

+88

Häromdagen var det någon som ringde på min telefon utan att jag märkte det. Jag hann alltså inte svara. Påringningen kom från landsnummer +88, vilket är Bangladesh. Synd jag inte hann svara för det hade varit så trevligt att få det pratat lite med en man i mustasch. För nog var det allt en man i mustasch som slog mitt nummer, något annat existerar inte. Kan ju också varit så att det var ett sådant där scam, när man ska ringa tillbaka och de drar lite pengar från ens telefon. Men jag tror inte det. Jag tror det var Asien som ringde och ville påminna om att jag varit borta länge nu. Kom tillbaka, my friend, sa de. Och jag vill så gärna svara att jag kommer, jag kommer nu.

Bara att smaka på ordet bangla får mig att drömma mig bort från allt regn och rusk, till en del av världen som är full av chai, apor, värme, mustascher och galenskap. Ett liv där är som tusen liv här.

Bangla, bangla, bangla, bangla...

Tropical

Tillbaka i stan lagom för att få uppleva den svenska våren med alla dess fröjder. Helgen bjöd på grillande vänner, badande vänner, vänner i kortbyxor och vänner som var (är) bleka som vita lakan. Jag har mycket nöjt kunnat konstatera att jag för tillfället är bland de snyggaste, särskilt då jag kunnat visa upp både bruna armar likväl som gööör bruna fötter. Jag har mer än villigt visat upp mig, men samtidigt hamnat i ett strategiskt dilemma eftersom jag också mer än gärna velat dra på mig jackan för att lite teatraliskt kunna säga att jävlar va kallt det är. Man måste ju få skryta över att man precis kommit hem från tropikerna: "Man har liksom vant sig vid tretti grader... på natten. I´m all tropical now."

Mest är det ju ett spel för galleriet och ännu en av de inte alltid så lyckade ironiseringarna av människor som varit i Phuket en vecka och gärna mallar sig över det. Men där gömmer sig också en något småaktig vilja att faktiskt skryta lite modest över sitt bruna skinn och sin kylömtåliga lekamen. För det är även en uppriktig känsla, den att jag tycker det är kallt. Vindstilla i solen har det visst varit hyfsat varmt, men vinden har rivit sönder mitt immunförsvar och förorsakat min första förkylning på ett halvår. Man blir ju trots allt inte förkyld så lätt i värmen, med superfärska mangofrukter runt hörnet och nypressad limejuice i glaset. Här däremot.. Igår var jag dessutom och kollade in mina kära atleter på ullevi och kunde då konstatera att det som vanligt på vårkanten uppstår intressanta möten rent klädstilsmässigt. När jag gick ifrån matchen huttrandes och stelfrusen i min vinterjacka och halsduk jag så vist att dragit på mig mötte jag ett flertal personer som lättade förbi i t-shirt och kortbyxor. För mig framstod det vid tillfället som obegripligt att de varit på en fotbollsmatch i nästan två timmar iklädda nästan ingenting utan att frysa ihjäl. (Det kan också handlat om alkoholintag, men i så fall mötte jag många skåpsupare under gårdagen.) För att markera min världsvana hackade jag mina tänder extra mycket och la till med ett brrrr i förhoppningen om att någon skulle reagera och ge mig tillfället att kunna säga att jag ju faktiskt den senaste tiden hunnit vänja mig vid betydligt högre temperaturer. Nu var det självklart ingen som brydde sig om mina högljudda skakningar så jag bestämde mig för att det får bli ett blogginlägg istället så fort jag kommer hem från matchen. Men nu var det ju så att mina fingrar blev alldeles för stelfrusna för att kunna knacka tangentbord när jag kom hem. Så jag fick lov skriva det nu istället, vilket passar utmärkt eftersom jag då slipper gå ut i kylan och riskera lunginflammation eller nån annan köldrelaterad åkomma. Kroppen är ändå lite känslig efter det tvära klimatkast jag tvingats utstå i helgen.