Kaparn vredgas

Det är torsdag eftermiddag och solen blänker ibland till genom molntäcket och skänker staden små doser av hopp, trots att alla dess invånare är på det klara med att de gemensamt med resten av norra Europas befolkning går mot mörkertider. Denna ovanligt behagliga dag fyller kaparens absolut bästa vän här i världen år och för att visa sin totala uppskattning och solidaritet gentemot denna man bestämmer sig kaparn för att fira honom. Han bjuder ut honom på stadens finaste kondis, den med kristallkronor i taket och läderfåtöljer klädsamt placerade runt bord i mörkt trä. Ett ställe dit stadens nobless brukar gå för att frottera sig och för att visa turisterna från lyxhotellet på andra sidan gatan var skåpet ska stå. De möts upp på etablisemangets uteservering för att sedan slå följe in till tårtdisken. Med ett förnöjt leende säger kaparn "Du kan välja vilken gräddbakelse du vill. Jag står för notan". Och inte nog med det, han har även reserverat lokalens finaste hörn med utsikt över såväl resterande rum som över gatan med tillhörande folkvimmel. Där slår de sig ner och hugger in på sina fina tårtbitar och det ljuvligt nybryggda kaffet. Födelsedagsbarnet smackar förtjust i sig sin tårtbit och utbrister ibland i ett glatt "Mmm, va gott!".

Efter det obligatoriska pratet om hur det känns att fylla år glider samtalet in på fotografi, hemsidor och annat som berör internet. Kaparn undrar lite kring vad det finns för olika alternativ för att ladda upp fotografier på webben samtidigt som han berömmer sin gästs fantastiska fotosida. Inte sparar han på berömmet inte och nog menar han vartenda ord. Kaparn märker också att födelsedagsbarnet i takt med sultandet på tårtskeden vetgirigt slickar i sig vartenda ord han säger. Det är han värd, tänker kaparn, han är ju min absolut bästa vän och jag skulle göra allt för honom. Hela firandet av födelsedagen och diskussionerna präglas av en oskuldsfull och djup harmoni.

Mitt i denna idylliska samvaro nämner kaparn att han kanske skulle vilja länka ihop en fotosida med sin blogg och på det sättet bli hur interaktiv som helst ute på nätet. "Va?", utbrister födelsedagsbarnet, "Jag har helt glömt bort att du skriver en blogg. Den har jag inte kollat in på hur länge som helst. Inte på flera år". Denna nonchalanta kommentar får kaparn ur fattningen, han blir yr av chocken och tvingas kippa efter andan. Vad är det han säger, ekar det i kaparns huvud, vad är det han säger? Smått förstummad frågar han ifall han har hört rätt "Jå, jag har glömt". Det rusar i kaparns innandöme. Men vilket förräderi! Min bästa vän är inte intresserad av mig. Av mina tankar, idéer och liv... Ursinnig slår han näven i bordet "Va fan säger du?! Du verkar uppenbarligen skita fullständigt i mig! I mig, mitt liv och allt jag kämpar för. Och här sitter jag och bjuckar på fika". Högröd i ansiktet försöker kaparn lugna ned sig lite eftersom konditoriets ägare börjar titta åt deras håll. Tyst sammanbiten men med svart blick stirrar han istället födelsedagsbarnet i ögonen medan han försöker samla sig. "Fast... det spelar väl ingen roll?", försöker förrädaren släta över medan han ler lite osäkert, men samtidigt hånfullt. "Klart som fan det spelar roll!", utbrister kaparn, "Jag är den nya tidens Pravda, så som det var under Stalins regi i början av dess ärofyllda era. Då tidningen stod upp som en sanningens murbräcka under tiden revolutionen inföll. Då, när den enade folket mot borgerlighetens frätande diktatur och stod upp för dig, för mig och för oss alla. Det är så mina alster är! Och du bara skiter i att läsa dem... Jag blir ledsen nu".

Med det sagt lutade sig kaparn bakåt mot den vilsamma fåtöljsryggen och började titta ut genom de stora fönsterrutorna på alla människor, vilka var på väg hem från sina arbeten. Han fick torka en tår i sitt vänstra öga, en tår som var sältad av vrede och förtvivlan. En tår som rann nedför kinden i en hastighet som bara kan ha fått sin fart från en enorm ledsamhet, från ett svart hål som slagits upp i djupet av en människas hjärta. För vad fanns kvar att leva för efter det här dråpslaget? Ingen eller intet finns att lita på. Ingen eller intet finns att kämpa för. Inget finns att säga eftersom ingen lyssnar. "Jag går hem nu", sa kaparn efter ett tag och steg på darrande ben ut genom dörren för att ta sig hem till en ekande tom lägenhet och livets oändliga ensamhet.