Hög tid för jobb

Så då är det dags för mig att börja arbeta på heltid. I en första anblick ser jag mig som något av en förlorare eftersom jag ju under sommaren i princip befunnit mig på den nivån av karriärstegen jag trivs bäst med. Det som fått bägaren rinna över till att söka och också tacka ja till ett jobb är främst det ekonomiska. För eftersom jag inte är en hustler, och inte tror mig bli en bra sådan även om jag satsade på det, måste jag ju tjäna mitt uppehälle på laglig väg. Samtidigt så ramlar vi in i en årstid som mindre lämpar sig för skönt häng under dagarna, så istället tvingas man mest sitta inomhus och uggla. Inget fel i det, men i allt längre stunder känns det allt långtråkigare. Detta är i och för sig ett faktum jag skyller på alla andra. Er andra. Det är tack vare er redighet, er lust till arbete, era materiella behov som måste tillfredsställas och därmed era arbetstider som gjort att jag känner mig ensam på denna den bästa nivån i karriärstegen. En ensamhet jag blivit allt sämre på att hantera eftersom den som sagt numera kombineras med kasst väder.

Det brukar ju hävdas att den bästa raketen in i svenne-banan livet är att skaffa barn med sin sambo och att det näst bästa sättet är att börja jobba heltid. Så sant, så sant, det är sannerligen starten för ett småborgerligt familjeleverne med småborgerliga prioriteringar. Men efter att de senaste månaderna ha håvat in empiri genom mitt egna liv har jag kommit fram till att mycket fritid också är en stadig väg in till svenssonlivet. Det är egentligen bara ifall man adderar droger och rock´n´roll som man kommer undan. För utan dessa ingredienser sitter du bara hemma fast förankrad i de ramar som de andra sa åt dig att befinna dig inom.

Den första varningssignalen är att du skapar en vana av att alltid titta på morgon-tv, även om du egentligen tycker det är sopigt värre. Visserligen väljer du bort att titta när den där hemska vingubben sluddrar fram sitt latenta klassförakt samtidigt som tjocke Steffo smackar kött i micken. Nog skippar du Anders Timells matresa av ren självbevarelsedrift. Du tittar mest på svt, för att slippa det värsta av klämkäckheten, och även där sållar du friskt mellan programpunkterna. Blomtanten går till exempel fetbort.

Men med tiden blir man allt mindre alert på fjärrkontrollen och man dröjer sig kvar något längre vid varje inslag. Och TVn får stå på i fler timmar än den första, vilket leder till att även Malou får lite tid i din ruta. Kan tyckas vara signaler som får er att undra hur det egentligen står till med mitt inre själsliv. Fast då tycker jag inte ni ska underskatta socialiseringsprocesser och andra mekanismer, det är så här det funkar. Jag har varit blind och omedveten inför dessa tendenser ända tills idag, denna sista dag på den främsta av arbetslivsnivåer.

Idag såg jag ett inslag om någon hunddressör som fått åka till Chicago för att medverka i Oprah Winfreys pratprogram. Hon fick sitta i morgonsoffan hos svt och prata om hur det hela gick till med flyget dit, att få bo med vovven på lyxhotell och äta vad de ville på samma hotell. Gratis barskåp med andra ord. Mer och mer intresserad satt jag och tittade och lyssnade och tittade på hunden som dansade. Sedan berättade dressören att de erbjöd henne att på Oprahs bekostnad gå ut och köpa kläder hon skulle ha på sig under inspelningen av programmet. Det var bara det att klockan var sent slagen och alla affärer stängda, ”No problem, mam.”. De ringde helt enkelt till något stort varuhus och sa åt dem att öppna.

”Nämen!”, tänkte jag, ”Vilken grej. Hon fick gå själv där som värsta drottningen och shoppa, är det inte fantast….”. Mitt i tanken slog det mig. Hårt. Jag har blivit en hemmafru-svenne-banan, som lever mitt liv genom gästerna på morgon-tv. Efter det hårda slaget insåg jag att det i en andra anblick är hög tid för ett jobb. Ett jag ska börja på i morgon.