Kronprinsessan

Nu har Daniel friat, Viktoria tackat ja och kungen godkänt spektaklet. Om man missat det har man nog varit både blind och döv det senaste dygnet. När jag gick upp i morse och satte på tv:n som vanligt, eftersom den är ett bra hjälpmedel att hålla koll på tiden med, visade sig hela morgonen ägnas åt kronprinsessans förlovning. Där satt den gamle chefredaktören och populisten Olle Wästberg (föga förvånande är han ju även folkpartist) i soffan och orerade kring det förestående bröllopets betydelse för Sverige och svenskarna. Han var mäkta stolt. Bredvid honom satt det en representant för svenskt näringsliv och pratade om att de beräknade att ståhejet skulle inbringa en sisådär 2 miljarder svenska kronor för handeln. Tydligen kommer vi köpa så mycket souvernier, jubileumsmaterial och annat bös med anknytning till bröllopet. Också hon var stolt.

Olle tilläts breda på med stora smörkniven då han tog tillbaka ordet och lade ut texten om hur mycket detta kommer betyda för svensk export, alla kommer tydligen tala om vårt fosterland. Det verkar som om detta kommer vara ett alldeles fantastiskt skyltfönster för exempelvis svensk design. Så gott som ovärderbart tror jag han tycker det är. Och så mycket sämre vill inte pressen vara, de gottar sig fint i flera uppslag om hur förlovningsringarna ser ut, vilken tiara Viktoria bör välja på bröllopet och annat viktigt.

Tänk, nu har vi spekulationer i ett helt år att se fram emot. Vi har glada leenden på alldeles för många royalister att se fram emot att få beskåda. Hå hå, ja ja och enligt Reinfeldt, det gamla arslet, glädjer denna kärlek hela svenska folket under dessa kristider. Själv hoppas jag mest att Daniel kommer att kuka ur veckan innan bröllopet. Bokstavligen.

???

Jaha, nu var det visst dags för åttondelsfinaler i Champions league. Fotboll i världsklass med andra ord och den hetaste matchen på pappret är givetvis den mellan Zlatans Inter och Man U. När jag slår på tv:n en kvart innan avspark så är det mycket riktigt heta inför-matchen-reportage från San Siro i Milano. Det hypas rejält med målbilder, intervjuer, matchklipp och stjärnreportrar på plats (ja, i alla fall en, Strömberg).

Onekligen ökar pulsen och förväntningarna, hur ska detta gå? Och fan vad kul att få kolla in Zlatan i en rejäl toppmatch! Tre minuter kvar till matchstart, vi tar ett reklamavbrott innan vi återvänder till... Lyon. Matchen som visas på tv6 är den mellan Lyon och Barcelona. Inte den som programmet trissat upp inför. Den går på en betalkanal. Jag tror mammon har talat. Här ska man få folk att teckna dyra betal-tv kontrakt. Sånt skit biter dock inte på en enveten jävel som jag, för jag blir motvalls och skiter helt i campinjonligan istället. Inte köper jag mig någon dyr kanal och nog fan ledsnar jag över tilltaget så pass att jag inte heller orkar titta på den match som bjuds.

Jag bloggar lite istället.

En växande kö

En i omfång ständigt ökande paradox i mitt liv är den om viljan att läsa böcker och möjligheten att förverkliga denna vilja. Jag tycker det blir mindre och mindre tid över till att flyta bort från vardagen för att istället läsa en bok. Just nu läser jag med stor glädje Antony Beevors bok om spanska inbördeskriget samtidigt som jag då och då bläddrar i antologin Hemlös- med egna ord. Parallellt med dessa båda böcker håller jag på med en bok som heter Bittert arv och är skriven av Kiran Desai.

Att jag dribblar runt med tre olika böcker samtidigt är ett resultat av ytterligare en komponent i paradoxen, jag har utvecklat ett kasst tålamod. För även om boken om spanska inbördeskriget är intressant är den också rigoröst detaljerad, vilket gör att själva storyn blir något uppstyltad och därmed också tappar fart. Och jag vill ju vidare, har inte tid att stå still. Så då börjar jag läsa en bok till eftersom suget blir så stort efter någon form av förändring. Effekten blir såklart att jag sitter inne med två böcker som ingen av dem rör sig framåt eftersom de blockerar varandra. Så, då är det bäst jag börjar med en till... Påminner inte så lite om Göteborgs satsning på spårvagn och biltrafik samtidigt, på samma gator.

Värre ändå blir det när jag inte kan låta bli att införskaffa nya böcker som nu står i hyllan och verkar bra mycket roligare än de jag för tillället läser. Inte för att Bittert arv är dålig, tvärtom, men jag vill ännu hellre läsa indienskildringar i boken Shantaram. Och inte för att jag inte kommer fortsätta läsa Beevors bok med behållning, det är bara det att jag är mer sugen på Spanien 1931-1937. Revolution och kontrarevolution av Felix Morrow. Och jag vill ju hugga tänderna i Stig Dagerman, PO Enquist, Haruki Murakami, John Pilger (den gamle räven) och Papakongos bok om partisaner i Grekland, Krigaren och stjärnan, också. På kö där hemma finns även verk av Rushdie, Orhan Pamuk och Zadie Smith. Jag är dessutom fullständigt övertygad om att ifall jag bara tänker efter finns det ännu mer böcker som vill ställa sig i kön.

Då jag studerade på universitetet tänkte jag att så fort jag slutar bli tvingad slösa energi på tråkig kurslitteratur kommer jag äntligen kunna lägga tid på skönlitteratur. Men nu, när jag jobbar, så upplever jag det som att det finns ännu mindre tid och ännu mindre energi för läsning. Jag orkar ju knappt läsa två sidors artiklar i diverse tidningar. Overload, säger hjärnan, och drar otåligt i pekfinger och tumme för att bläddra vidare mot sista sidan i tidningen. Med en bok i handen säger hjärnan istället fucking jävla overload och slår av koncentrationskapaciteten vilket antingen resulterar i en sömnattack eller tv-tittande. Jag vill, men orkar helt enkelt inte. Jag vill, men kan inte, sitta still och kön med bra böcker- den bara växer.

To hell and back again

Jag har varit nere i helvetet under föregående helg. Jag har varit där och lyckats komma tillbaka till livet. Det som inte dödar härdar. Här ovan syns ett foto taget under helgen på stadskärnan mitt i helvetet. Det som kan verka vara en vanlig svensk småstad i vinterskrud och försiktigt värmande vintersol är i själva verket helvetet.

Det är ett ställe där man kan vandra runt och tillfälligtvis behöva bevittna människofigurer man lite vagt känner igen. Människor vars egentliga igenkänningstecken döljs av fetlagda dubbelhakor, hårlöshet, fettomagar och obegriplig dialekt. Människor vars förkrympta själar duckar när man lite försiktigt råkar möta deras slöa blickar. De tål inte, törs inte, stanna upp för att bekräfta att man faktiskt en gång i tiden delat upplevelser. De gör det inte därför att de vet att deras egna fördömande av den normbrytande karaktären framför dem numera slår tillbaka hårt. Spegel, spegel, nu är det de och deras liv som fördöms. Det känner de av och det fruktar de, bäst att vika undan.

De enda utomstående jag bytte lite ord med var tre personer ur den lokala parkbänkssociteten, varav en av dem var den oskyldiga mellanstadieskolgårdens största buse, där de satt och gonade sig i säsongens första värmande solstrålar. Så här i efterhand kan jag ju bortse från mina rädslor som tioåring och se att denne man faktiskt aldrig riktigt fick en chans. Inte till en bra start i livet och inte till en god fortsättning. Jag träffar förövrigt väldigt många människor nu för tiden som aldrig fått en chans. Och det gör mig fly förbannad att det finns folk som tycker det daltas för mycket med missbrukare och små busar och spyr ur sig saker som att det bara är att ta sig i kragen.

Man kan ju ändå få tycka lite vad som helst om människor som häller i sig bira och sprit på en bänk i stadsparken klockan elva på förmiddagen, men slänga käft det kan de alldeles oavsett om det är på en obegriplig dialekt eller på storstadsmål. Och det fick mig att förstå att där även finns änglar i helvetet, även om deras vingar ibland tvingas släpa runt i rännstenen till de andra människofigurernas stora förtret och förakt. Själv så föredrar jag alla dagar i veckan människor som kämpar på i den totala motvinden men som ändå vågar öppna munnen när tillfälle bjuds. Och dessutom var det ju ett alldeles underbart väder.

Ett biobesök

När jag igår gick på bio blev jag för ovanlighetens skull sugen på popcorn. Det händer verkligen inte varje gång, så därför tassade jag direkt bort till biokiosken eftersom det var bäst att passa på. Jag ställde mig och spanade in över snaskdisken och kunde snabbt konstatera månglarens försäljningsknep, ty där fanns möjligheten att köpa popcorn i tre olika storlekar. De hade Stor bunke, Mellan bunke och Barn bunke. Här ska uppenbarligen stora karln skämmas ifall han är sugen på bara lite popcorn.

Mitt i mina listiga tankegångar blev jag abrupt avbruten av ungdomen bakom disk, "Vill du ha hjälp med något?". Om jag vill ha hjälp? svarade jag. Inte direkt. Däremot kan jag tänka mig att konsumera lite... Hon bakom disken verkade inte förstå min språkliga invändning, så allt jag fick i retur var en min som sa Och?.

Det får bli en Barn bunke popcorn, sa jag, för att visa att jag har karaktär att motstå konventionerna. Och nog räckte denna storlek gott och väl till två personer, vilket gör mig lite förundrad över portionsutvecklingen i detta land. Förr i tiden fanns till exempel chipspåsar i 100g och 200g storlekar, nu finns de istället i 200g och 300g påsar. Tro fan folk blir tjocka.

Filmen jag tittade på var Mammut och den kändes väl ungefär som att boxas mot en proffsboxare, man vet vilka svingar som ska svingas och ändå är man försvarslös när de smäller in. I en sekvens i filmen sitter en av huvudpersonerna och zappar tv. Lite snabbt hoppar hon förbi ett program där de diskuterar hur man flirtar per sms (eller något liknande). Det är en väldigt snygg bakgrund gentemot det övriga som utspelar sig i filmen. Ett smart grepp helt enkelt.

Men inte bara det, för i morse när jag slog på tv4- morgon, stod där två programledare tillsammans med två inbjudna gäster och diskuterade mingeltekniker. Ja se på fan, nu ska "de vanliga" svenskarna lära sig hur man för sig på mingeltillställningar och cocktailpartyn. "För det är ju viktigt i dessa tider av arbetlöshet att kunna konsten att nätverka", sa en av gästerna. Verkligheten bekräftade alltså herr Moodyssons filmprosa tämligen direkt. Själv blev jag lite förvånad, en smula brydd och ganska irriterad. Men mest av allt blev jag nyfiken på vilka champagnedoftande cocktailmingel de romska städerskorna på min arbetsplats ska besöka för att få bäst utdelning på arbetsmarknaden den dagen de blir permitterade.

Fördomsbilder

Ja, se utlänningar. Man vet aldrig var man har dem. Idag träffade jag en man som på fullaste allvar lyfte upp Hagfors som himmelen på jordklotet. Som svensk, uppvuxen i Sverige, ryggar man självfallet till när någon påstår något sådant. Även om man som jag aldrig satt sin fot i Hagfors. För man vet ju på ett ungefär vad en liten skitstad mitt ute i den värmländska skogen har att erbjuda.

Den fördomslöse utlänningen bryr sig dock föga om vad inskränkta svennar har för invändningar i frågan, vilket blir som en skojig paradox eftersom en av mina hållhakar mot hålor i skogen är att dess invånare troligtvis är just inskränkta svennar. Istället propagerar han friskt för ortens litenhet, dess stora utbud av lediga lägenheter och närhet till naturen. Det ska tydligen vara vackert där.

Men mest av allt har min utländske kamrat fäst sig vid att det är riktigt rent på gatorna i Hagfors. "Det är som i Amerika" säger han... och då börjar man ju undra. För visst kan man förstå att det troligtvis är renare i Hagfors än i Göteborg eftersom där inte bor lika mycket människor. Och visst kan man tänka sig att Hagfors troligen är renare än Göteborg eftersom det bor så mycket trutfåglar här som river runt i papperskorgarna. Där är ju lite mindre med trafik också. Fast, allvarligt talat, Amerika?! Vad har denne utlänning sett för program och filmer ifrån Amerika egentligen? Kanske ett resereportage från Disneyland eller Fresh prince in Bel Air fått stå mall för landet Amerika. Inte tror jag serier som The Wire eller städer som New York fått stå modell i alla fall. Jag tror nog denne utlänning lever med förgyllda fördomsbilder minsann.