Jag har varit nere i helvetet under föregående helg. Jag har varit där och lyckats komma tillbaka till livet. Det som inte dödar härdar. Här ovan syns ett foto taget under helgen på stadskärnan mitt i helvetet. Det som kan verka vara en vanlig svensk småstad i vinterskrud och försiktigt värmande vintersol är i själva verket helvetet.
Det är ett ställe där man kan vandra runt och tillfälligtvis behöva bevittna människofigurer man lite vagt känner igen. Människor vars egentliga igenkänningstecken döljs av fetlagda dubbelhakor, hårlöshet, fettomagar och obegriplig dialekt. Människor vars förkrympta själar duckar när man lite försiktigt råkar möta deras slöa blickar. De tål inte, törs inte, stanna upp för att bekräfta att man faktiskt en gång i tiden delat upplevelser. De gör det inte därför att de vet att deras egna fördömande av den normbrytande karaktären framför dem numera slår tillbaka hårt. Spegel, spegel, nu är det de och deras liv som fördöms. Det känner de av och det fruktar de, bäst att vika undan.
De enda utomstående jag bytte lite ord med var tre personer ur den lokala parkbänkssociteten, varav en av dem var den oskyldiga mellanstadieskolgårdens största buse, där de satt och gonade sig i säsongens första värmande solstrålar. Så här i efterhand kan jag ju bortse från mina rädslor som tioåring och se att denne man faktiskt aldrig riktigt fick en chans. Inte till en bra start i livet och inte till en god fortsättning. Jag träffar förövrigt väldigt många människor nu för tiden som aldrig fått en chans. Och det gör mig fly förbannad att det finns folk som tycker det daltas för mycket med missbrukare och små busar och spyr ur sig saker som att det bara är att ta sig i kragen.
Man kan ju ändå få tycka lite vad som helst om människor som häller i sig bira och sprit på en bänk i stadsparken klockan elva på förmiddagen, men slänga käft det kan de alldeles oavsett om det är på en obegriplig dialekt eller på storstadsmål. Och det fick mig att förstå att där även finns änglar i helvetet, även om deras vingar ibland tvingas släpa runt i rännstenen till de andra människofigurernas stora förtret och förakt. Själv så föredrar jag alla dagar i veckan människor som kämpar på i den totala motvinden men som ändå vågar öppna munnen när tillfälle bjuds. Och dessutom var det ju ett alldeles underbart väder.
Det är ett ställe där man kan vandra runt och tillfälligtvis behöva bevittna människofigurer man lite vagt känner igen. Människor vars egentliga igenkänningstecken döljs av fetlagda dubbelhakor, hårlöshet, fettomagar och obegriplig dialekt. Människor vars förkrympta själar duckar när man lite försiktigt råkar möta deras slöa blickar. De tål inte, törs inte, stanna upp för att bekräfta att man faktiskt en gång i tiden delat upplevelser. De gör det inte därför att de vet att deras egna fördömande av den normbrytande karaktären framför dem numera slår tillbaka hårt. Spegel, spegel, nu är det de och deras liv som fördöms. Det känner de av och det fruktar de, bäst att vika undan.
De enda utomstående jag bytte lite ord med var tre personer ur den lokala parkbänkssociteten, varav en av dem var den oskyldiga mellanstadieskolgårdens största buse, där de satt och gonade sig i säsongens första värmande solstrålar. Så här i efterhand kan jag ju bortse från mina rädslor som tioåring och se att denne man faktiskt aldrig riktigt fick en chans. Inte till en bra start i livet och inte till en god fortsättning. Jag träffar förövrigt väldigt många människor nu för tiden som aldrig fått en chans. Och det gör mig fly förbannad att det finns folk som tycker det daltas för mycket med missbrukare och små busar och spyr ur sig saker som att det bara är att ta sig i kragen.
Man kan ju ändå få tycka lite vad som helst om människor som häller i sig bira och sprit på en bänk i stadsparken klockan elva på förmiddagen, men slänga käft det kan de alldeles oavsett om det är på en obegriplig dialekt eller på storstadsmål. Och det fick mig att förstå att där även finns änglar i helvetet, även om deras vingar ibland tvingas släpa runt i rännstenen till de andra människofigurernas stora förtret och förakt. Själv så föredrar jag alla dagar i veckan människor som kämpar på i den totala motvinden men som ändå vågar öppna munnen när tillfälle bjuds. Och dessutom var det ju ett alldeles underbart väder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar