På resa genom sööuudern

I helgen som var satte jag Tove i en bil och gasade på ned till Skåne för ett besök till landets sydligaste landsdel. Redan i höjd med Kungsbacka förstod jag att denna resa skulle bli något i hästvägar då Tove försökte överrösta hällregnets oljud genom att härma den skånska dialekten. Vi var uppenbarligen inte bara på väg söderut, utan vi var på väg till sööuudern och Skååuune. Det enda som avbröt hennes fonetiska lekar var när jag påpekade att det var risk för vattenplaning varje gång jag körde om en långtradare. Då blev hon uppmärksam på bilkörningen och det otäcka ljud som blir när vatten forsar upp under fälgen istället.

Väl framme vid Österlen dog regnet ut och vi kunde stillsamt beundra åkrarna vi passerade.


Varje gång vi rundade en åkerkant och hade en allé av pilträd på vår högra sida så trodde jag att jag skulle få se Edvard Persson lalla fram, men det var ju inte speciellt sannolikt eftersom han är död. Istället fick vi se andra kändisar såsom den gamle filmkrönikören Oskar (när ska karln klippa sig egentligen?), Anders från Anders och Måns (han verkade lite yr och tankspridd) och Pelle Blohm. Men det var inte förrän vi var i det kändistäta Malmö som vi såg dessa herrar. Innan dess var det ju landsbygden som gällde. Och på landsbygden var det vackert värre! Även om dess skönhet förtogs lite av att jag hela tiden oroade mig för Toves försök till att smälta in hos lokalbefolkningen. En oro som dock visade sig vara ganska så onödig då nästan alla människor vi mötte bräkte på stockholmska. Att de ska vara så förbannat mobila i den dära överklassen.

Sedan tog jag ett foto i farten med min kompaktkamera:

Lätt att det fotot brädar kungasonens foto som jag ondgjort mig över förut. Jag kan uppenbarligen inte släppa den bollen.

Efter att ha bilat bil, fotat landsbygd och badat bad åkte vi vidare till Malmö för att få oss lite stadskänsla till livs. Som alltid är Malmö inbjudande och skönt slappt till sin karaktär. Vi fann den här tjusiga bilden på ett elskåp:

Det fick mig att bli förbannad över det löjliga affischeringsförbud som råder i Göteborg. Jag kan inte påminna mig om när jag senast såg någon hemmasnickrad affisch på ett elskåp eller en stolpe. Allt man får sig till livs är kommersiella budskap som översållar de av kommunen utplacerade träplanken. Ett något skitnödigt förbud kan man tycka.

Eftersom vi spenderat så många timmar i solen fanns det inte en chans att vi skulle mäkta med någon uteservering eller krog på kvällen, så vi letade fram en flaska rosévin ur kappsäcken och bestämde oss för att hitta ett eget ställe (jag var ju också rädd för att Tove skulle försöka praauuta skånska igen). Vi känner dock inte till Malmö så bra och hade lite svårt att komma på något plejs att hänga på. Därför fick vi vara systematiska och sätta upp några kriterier för bra ställen:

1. Utsikt.
2. Parkgräs.
3. Vatten.

Kriterie nummer ett faller ju bort direkt när man är i Malmö och kriterie nummer två blev inte aktuellt eftersom allt gräs var sönderbränt och sticksigt. Så vi körde på trean och kom på den briljanta idén att sätta oss vid den kajplats som Almathea låg förtöjt då ungsocialisterna sprängde sönder båten. Vi tillät oss också att skåla för Anton Nilsson och hans kumpaner.

Lite på gränsen för nördig arbetarromantik kan jag känna så här i efterhand. Men det var hur som helst en plats så god som någon att spendera tid vid. Dessutom fick jag chansen att ta ett foto som riktigt osade av revolutionär anda.

Dagen efter upptäckte vi att affärerna inte är öppna på söndagar i Malmö. Det är av religiösa skäl tror jag. Därför blev vi istället tvungna att strosa runt i stadens alla parker och äta falafel. Stadens två främsta turistmagneter med andra ord. Sedan hamnade vi visst på en fotbollsmatch också innan vi åkte hem.

To hell and back again

Jag har varit nere i helvetet under föregående helg. Jag har varit där och lyckats komma tillbaka till livet. Det som inte dödar härdar. Här ovan syns ett foto taget under helgen på stadskärnan mitt i helvetet. Det som kan verka vara en vanlig svensk småstad i vinterskrud och försiktigt värmande vintersol är i själva verket helvetet.

Det är ett ställe där man kan vandra runt och tillfälligtvis behöva bevittna människofigurer man lite vagt känner igen. Människor vars egentliga igenkänningstecken döljs av fetlagda dubbelhakor, hårlöshet, fettomagar och obegriplig dialekt. Människor vars förkrympta själar duckar när man lite försiktigt råkar möta deras slöa blickar. De tål inte, törs inte, stanna upp för att bekräfta att man faktiskt en gång i tiden delat upplevelser. De gör det inte därför att de vet att deras egna fördömande av den normbrytande karaktären framför dem numera slår tillbaka hårt. Spegel, spegel, nu är det de och deras liv som fördöms. Det känner de av och det fruktar de, bäst att vika undan.

De enda utomstående jag bytte lite ord med var tre personer ur den lokala parkbänkssociteten, varav en av dem var den oskyldiga mellanstadieskolgårdens största buse, där de satt och gonade sig i säsongens första värmande solstrålar. Så här i efterhand kan jag ju bortse från mina rädslor som tioåring och se att denne man faktiskt aldrig riktigt fick en chans. Inte till en bra start i livet och inte till en god fortsättning. Jag träffar förövrigt väldigt många människor nu för tiden som aldrig fått en chans. Och det gör mig fly förbannad att det finns folk som tycker det daltas för mycket med missbrukare och små busar och spyr ur sig saker som att det bara är att ta sig i kragen.

Man kan ju ändå få tycka lite vad som helst om människor som häller i sig bira och sprit på en bänk i stadsparken klockan elva på förmiddagen, men slänga käft det kan de alldeles oavsett om det är på en obegriplig dialekt eller på storstadsmål. Och det fick mig att förstå att där även finns änglar i helvetet, även om deras vingar ibland tvingas släpa runt i rännstenen till de andra människofigurernas stora förtret och förakt. Själv så föredrar jag alla dagar i veckan människor som kämpar på i den totala motvinden men som ändå vågar öppna munnen när tillfälle bjuds. Och dessutom var det ju ett alldeles underbart väder.

Fördomsbilder

Ja, se utlänningar. Man vet aldrig var man har dem. Idag träffade jag en man som på fullaste allvar lyfte upp Hagfors som himmelen på jordklotet. Som svensk, uppvuxen i Sverige, ryggar man självfallet till när någon påstår något sådant. Även om man som jag aldrig satt sin fot i Hagfors. För man vet ju på ett ungefär vad en liten skitstad mitt ute i den värmländska skogen har att erbjuda.

Den fördomslöse utlänningen bryr sig dock föga om vad inskränkta svennar har för invändningar i frågan, vilket blir som en skojig paradox eftersom en av mina hållhakar mot hålor i skogen är att dess invånare troligtvis är just inskränkta svennar. Istället propagerar han friskt för ortens litenhet, dess stora utbud av lediga lägenheter och närhet till naturen. Det ska tydligen vara vackert där.

Men mest av allt har min utländske kamrat fäst sig vid att det är riktigt rent på gatorna i Hagfors. "Det är som i Amerika" säger han... och då börjar man ju undra. För visst kan man förstå att det troligtvis är renare i Hagfors än i Göteborg eftersom där inte bor lika mycket människor. Och visst kan man tänka sig att Hagfors troligen är renare än Göteborg eftersom det bor så mycket trutfåglar här som river runt i papperskorgarna. Där är ju lite mindre med trafik också. Fast, allvarligt talat, Amerika?! Vad har denne utlänning sett för program och filmer ifrån Amerika egentligen? Kanske ett resereportage från Disneyland eller Fresh prince in Bel Air fått stå mall för landet Amerika. Inte tror jag serier som The Wire eller städer som New York fått stå modell i alla fall. Jag tror nog denne utlänning lever med förgyllda fördomsbilder minsann.

En helg på landet

Den senaste helgen tillbringade jag utanför staden, bortanför spårvagnar och stadskanaler, för att känna på livet på landet. Det finns en viss njutning i att sätta sig på ett tåg, byta till ett mindre tåg på ett ställe med det rungande namnet Herrljunga och samtidigt kunna höra hur passagerarna runt omkring i allt högre utsträckning pratar på en dialekt man inte är riktigt van vid. Utanför fönstret brakade sommaren på rejält, dels på böndernas åkrar och dels bland små dungar av björk och slyträd och i Vara gick en vältankad herre på tåget fast han egentligen skulle åkt åt andra hållet mot Lerum. Han försökte bortförklara sig med att västtrafiks biljettsystem skapat detta missöde, men den gick inte konduktören på: "Jag struntar i att ta betalt av dig... men hur ska du ta dig till Lerum nu?"

Man kan ju inte annat än gilla inställningen att hellre fria än fälla och samtidigt drömma sig bort till en vardag där människor ser andra människor. För riktigt så enkel känns inte samtiden till vardags där hemma på min gata i stan. Kanske har jag fördomsfullt fel, men troligtvis helt rätt, i att jag inte tror att ett gäng biljettkontrollanter på 7:ans spårvagn friat gubben från ansvar så lätt direkt. Där hade de istället agerat som vakter som möter en fuskis alldeles oavsett bakomliggande förklaringar. En helg på landet - livet i stan 1-0.

Mannen med rull på hatten föreslog då den enkla lösningen att byta till ett tåg i motsatt riktning i Håkantorp, vilket på pappret lät som en oslagbar tanke. Men tyvärr gick det inga fler tåg denna dag i riktning mot Lerum så problemet stod olöst. "Vad ska jag då göra?", frågade han då den hjälpvilliga konduktören som stod svaret skyldigt och drog iväg en motfråga istället: "Varför gick du på det här tåget då? Om du ska till Lerum?" Här kan man ju tycka att svaret på den frågan redan framgått av tillståndet på gubben och nog torde mängden alkohol spelat in, men faktiskt på ett mer indirekt vis: "Jag hade stått där så länge och tröttnade på att vänta." Ja, se där. Han gav efter för en impuls, är det inte underbart så säg.

Tyvärr fick jag inte uppleva upplösningen av detta missöde för nästa hållplats var Stora Leverne och där skulle jag och mitt sällskap hoppa av och ned på perrongen av sand. Äntligen framme till stället på landet där helgen skulle spenderas. Jag tittade ut över ett villaområde av klassiskt 70-talssnitt, en fotbollsplan med uppskottad gräsvall och oändliga vetefält. Tove tryckte på stoppknappen, låtsades ha lokalsinne och förberedde sig för att ta klivet ut i härligheten. Gubben tittade upp och sa med ett stort leende på läpparna: "Ni har det bra ni, som vet var ni ska gå av." Det var ju bara att hålla med och även så här ett par dygn senare är jag nöjd över att jag kunde hålla reda på alla olika fantastiska småortsnamn och att jag inte bara gick på rätt tåg utan också klev av på rätt ställe.