Den här morgonen inleddes på ett väldigt jordnära sätt då vissa basala behov pockade på min uppmärksamhet och tvingade mig till handling. Jag vaknade helt enkelt grymt skitnödig och gick följdaktligen direkt från sängen till wc. Det är egentligen inget konstigt med det eftersom vi alla genomgår toalettritualen dagligen. Jag tror dessutom de flesta delar erfarenheten av att vakna med de senaste dygnens matintag på tröskeln. Vad som var lite speciellt idag var att när jag väl satt på toastolen så hade jag inte hunnit vakna riktigt.
De är märkliga de små stunder då kroppen är framtvingat vaken och hjärnan inte riktigt hunnit med. I det tillståndet ter sig världen smått surrealistisk och hjärnans försvar är att stänga ute så många intryck som möjligt för att enbart koncentrera sig på det nödvändigaste. Men trots att det mesta av krafterna läggs på att styra kroppen så att den inte går in i dörrar, snubblar på mattkanter eller slår ner blomkrukor kan hjärnan inte låta bli att tänka lite också.
Kännetecknande för dessa tankar är att de rör sig på en något låg nivå och kan skapa de mest egendomliga tankekedjor. Tyvärr brukar man inte minnas dem speciellt väl så de blir svåra att återberätta. En annan sak som kännetecknar situationen är att hjärnan rotar fram saker, tankar och händelser som man annars inte håller direkt levande i huvudet.
I morse ploppade ett gammalt klassiskt toalettklotter upp i mitt huvud "Den som säger att knulla är det skönaste som finns har aldrig varit riktigt skitnödig". Även om det inte var helt osökt att tanken dök upp i just denna situation, så kom det något oväntat. Givetvis började jag då aktivt leta i minnet efter fler vitsiga visdomsklotter, men kom inte på några. Det enda som dök upp var bildekaler, t-shirt citat och kepstryck a´la Hobbex och då har vi om möjligt hoppat ned ett trappsteg i kvalitet. Att jag inte minns allt gammalt klotter är inte så mycket att göra åt och heller inte så mycket att sörja. Däremot tycker jag det är sorgligt att jag aldrig längre möter något klotter på toaletten. Sedan jag slutade besöka toaletterna på universitetsbiblioteket eller inne på själva Humanisten har jag knappt sett till det klassiska blyertspennklottret över dassrullehållaren. Jag tycker det är lite sorgligt.
Efter nio år av infantilt klotter på grundskoletoaletterna, tre år med gymnasieskolans kreativa toalettväggar och några terminer med det inte alls särskilt intellektuella kladdandet på universitetstoaletter råder det nu total avsaknad i mitt liv. På offentliga toaletter härskar tuschpennan med sina tags och på jobbet är folk alldeles för ordentliga (vilket kan ha att göra med att det är svårt upprätthålla anonymiteten och att vi städar toaletterna själva). Jag saknar klottret. Jag saknar all visdom jag därmed går miste om och som därmed måste betraktas som försvunnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar