Min klocksamling del 4

Ännu en gång har jag utökat min klocksamling. Ännu en gång har jag köpt mig ett nytt armbandsur på en resa utomlands. Ännu en gång har jag gjort det för att jag under resans gång kommit på att det kan vara bra att ha koll på tiden. Ännu en gång har jag alltså inte tagit med mig någon klocka hemifrån trots att jag äger flera stycken. Trots att jag har en fantastisk klocksamling. En samling som sedan utökats både en gång och två gånger. Och nu alltså en tredje gång. 

Det är nästan så en kan tro att jag gör det med flit. Att det blivit som min grej att låtsas glömma att ta med mig en klocka för att istället tvingas köpa en ny så att min dyrbara samling utökas. Så är det inte. Jag tänker inte på det bara. Här hemma använder jag inte armbandsur (annat än att samla på) så det faller liksom bort.

Denna gång köpte jag en klocka på Koh Lanta i Thailand och som sig bör när man är på en semesterort i ett charterparadis så köpte jag billigt skräp. Det blev en klocka i grön plast, värdig min semester.

Min klocksamling del 3

Min klocksamling har utökats med ännu ett armbandsur. Återigen är det en gåva från en bekant från annat land. Denna gången som en present för att hylla mitt nyblivna faderskap.

Det är av högt symboliskt värde att skänka någon en klocka vid stora händelser har jag förstått. Fast jag har missat själva grejen med det. Det är säkert inte så komplicerat, utan hänger ihop med tiden och livets gång, men jag kan inte riktigt fånga det ändå. Hur som helst så är det en mycket trevlig present, även om jag personligen inte är mycket för armbandsur. Och väldigt lite för bling bling, särskilt av den billiga sorten.

Med detta tillskott ser min digra samling ut så här:

Klockornas egna, och oerhört spännande bakgrundshistorier, är tidigare redovisade i del 1 och del 2.

Sommarunderhållning

För tre dagar sedan mötte jag Kalasbyxan på Systembolaget när jag var där för att bunkra på mig några flaskor Lambrusco. Jag hade nämligen fått höra från den Mångfasetterade, den gamle pajsaren, att denna fantastiska dryck är på utgående från sortimentet. Mycket riktigt sa personalen på Systemet att de inte skulle ta in dessa flaskor igen, men mest för att åtgången är minimal. Kalasbyxan var där för att köpa sig lite bira som han skulle dricka framför TV:n till någon meningslös fotbollsmatch. Han lät sig dock inspireras och tassade iväg till hyllan där Lambruscon är placerad. Man kan ju tippa att försäljning denna vecka tagit ett rejält skutt uppåt, inte minst för att jag var där idag igen och handlade mer av den ädla drycken. 

Medan vi stod där mellan hyllraderna kläckte Kalasbyxan ur sig att han hade semester (som om jag inte visste det mr Kalas-brak-fis-byxa) och att han ägnade den åt att läsa böcker. Den sistnämnda informationen inspirerade mig en del, så när jag hade vägarna förbi en bokaffär så shoppade jag fyra pocketböcker och betalade för tre:

Jaha, och när ska jag hinna läsa dessa böcker då hade jag tänkt? En sida på kvällen innan jag utmattat somnar. Här höll jag visst på att skriva 'somnar in', men det agerandet tänkte jag hålla på i några decennier till. Kanske i 4,5 decennier. Och med lästakten en sida per kväll kommer det ta mig nästan tio år att plöja igenom mina inköp. Eller, plöja blir ju ett knäppt ordval, jag menar läsa mig igenom. Efter de tio åren så återstår det väl ungefär sju år innan jag får tillbaka min egentid på min fritid.

En gemensam nämnare för mina nyinköpta böcker är klassperspektiv. Jesus, vad förutsägbar man är. Det värsta är att jag var jävligt nöjd över detta faktum när jag plockade på mig böckerna. Jag riktigt kluckade inombords när bokhandlaren stoppade ned dem i påsen. Ska bli mig ett sant nöje att odla detta ämnesintresse i ytterliga tio år.

Sedan blev det kväll och jag tog med en flaska Lambrusco och Tore till hamninloppet. Där mötte vi upp semesterfolket Kalasbyxan och Mini. Jag blev lite onykter och kissnödig. Det förstnämnda blev jag en gång, det sistnämnda fyra gånger. Plus en gång när jag kom hem. Men däremellan fångade jag in solen på foto:

Under bron höll han till, solen.

Ja, nu jävlar

Ja, nu jävlar är det sommar. En sommar som betyder 13 grader, regn i luften och väntande arbetstisdag. Inte som man tänkt sig, men heller inte något som chockerar. Det är ändå midsommarvecka och då hör ett kasst väder till. Många är de midsommaraftnar som inramats av regn och blåst. Jag tycker det sätter lite färg på sommaren jag, som en skön kontrast till alla soliga och varma dagar. NOT. 


Ja, nu jävlar smyckas Sverige ut. En utsmyckning som betyder att många av landets parker rustats upp på alla de sätt. Kanske inte helt som man tänkt sig eller hoppats på. Många är de parker och platser som fått sig en tillökning i form av:

Stubbkonst tror jag man kan kalla det. När ett beslut tagits om att ett träd måste kapas eftersom det blivit rötet eller för att det skuggar något hyreshus i för hög grad så tas även ett beslut om att låta någon såga ut ett motiv med sin motorsåg. Bilden ovan är från Strömstad, men bara i Majorna känner jag till ytterligare tre stubbar som motivsågats. Man undrar ju varför egentligen?

Ja, nu jävlar.

På tur till Little Norway

I helgen som var åkte jag och Tore på en tripp till Strömstad och Kosteröarna. Inte bara vi två visade det sig, för halva Norge var också där. Efter dessa dagar och möten med norrmän kan jag konstatera att norska båtmänniskor har samma kläder som svenska båtmänniskor, att norska båtmänniskor beter sig som svenska båtmänniskor och att norska båtmänniskor bör undvikas på samma sätt som svenska båtmänniskor bör undvikas. Den enda skillnaden torde vara att de norske låter lite trevligare när de är otrevliga.

Man får heller inte glömma att jag är extra känslig nu när jag klivit in i skengraviditetsvecka 28. I den tredje trimestern sägs det ju att man ökar känsligheten inför omvärlden. Vid denna tidpunkt under graviditeten är det inte ovanligt med okontrollerade känsloutbrott. Det märkte jag i bussen på vägen upp till Strömstad. Då klev följande kvinna på:

Snål som jag alltid är mot andra människors sätt att vara eller se ut så började jag direkt att kritiskt granska hennes val av huvudbonad. Jag tyckte inte det såg riktigt klokt ut. Sedan började jag fantisera över hur det gick till när hon valde detta hårband innan hon gick hemifrån. Jag såg framför mig hur hon stod i sin trånga hall, bredvid en ful byrå och tittade sig i spegeln. Hon rättade till hårbandet lite så att det satt rakt och sneglade lite från sidan i spegelbilden för att säkerställa att det såg bra ut från alla vinklar. Sedan gick hon nöjd hemifrån för att ta bussen mot Bohuslän.

Tankarna vandrade sedan till mig själv och att jag minsann också brukar granska mig själv i spegeln innan jag går hemifrån, lite i förbifarten så där, och hur vi alla gör det och att det ändå kommer vara någon elak typ som hånler åt en i smyg fast man själv tycker man är snygg. Då fick jag en känsla av meningslöshet. En meningslöshet över proceduren att göra sig fin inför sig själv och andra. Vad är poängen? Mitt grubbel växte till att innefatta all världens meningslösheter och till slut satt jag med en rejäl ångestklump i magen. Ångest på en buss på väg till Strömstad. Ångest på grund av ett hårband. Det är att vara skengravid det. Tur för mig att Tore var med så hon kunde guida mig tillbaka till en mer sansad verklighet.

Min klocksamling

Okänt för de flesta, men jag sitter faktiskt på en imponerande klocksamling i min lägenhet. Det är en samling bestående av ett flertal armbandsur. Tyvärr har jag inte kvar alla klockor som jag ägt. Synd, därför att nu kommer samlingen aldrig att kunna bli komplett. Den kommer alltid sakna mitt första ur med visare och klassisk fjäderuppdragning. Inte heller finns där min första digitalklocka, utan andra finesser än att man kunde trycka fram dagens datum och en variant där man kunde se sekunderna räknas fram till hel minut. En lysknapp fanns det också. Denna klocka låg inte ens då jag fick den i teknikens framkant. Istället drömde jag då om en klocka med miniräknare på, vilket var bland det fräckaste man kunde ha. En sådan fick jag aldrig, men jag bytte i alla fall upp mig till en digitalklocka med tidtagarfunktioner. Också den sorgligt förlorad i min samling. 

En annan klocka som jag ägt och förlorat är en jag införskaffade på en utomhusmarknad i en förort till St Petersburg. Den satt sedan på min arm under tiden jag korsade den asiatiska kontinenten. Var den tog vägen sedan vet jag sorgligt nog inte. Den saknas mig. Jag köpte den därför att jag insåg att en klocka är bra att ha då man är på resande fot och för att jag lämnat denna klocka hemma:
 

Detta repiga ur fick jag i present då jag konfirmerades (ja, jag vet...). Det är min enda klocka med romerska siffror. Dess yttre skador härrör från diverse hårt fysiskt utlevande såsom två Roskildefestivaler. Under en konsert på den näst största scenen på Roskilde tappade jag klockan då jag pogade längst fram i publikhavet. En av sprintarna som fäster själva uret i armbandet lossnade, men otroligt nog så fann jag både ur och sprint i sanden efter konsertens slut. Klockan befinner sig alltså fortfarande i min ägo.

Ovanstående klocka är av en enkel vardagsaktig sort. Den köpte jag i Dehli år 2001. Återigen hade jag lämnat Sverige utan att packa ned ett armbandsur och tvingades köpa ett nytt. Man måste ju ändå kunna passa tiden till tåget. Det är ingen spektakulär klocka, även om en indisk polis gärna tog den som muta. I alla fall tills jag sa att jag köpt den i Indien. Då betackade han sig den som gåva.

Detta ur är en present till mig från en libysk man jag lärt känna. Jag fick den som tack för att jag hjälpt honom till ett uppehållstillstånd i Sverige. Dels hade han lagt märke till att jag gick runt utan klocka på armen och dels verkar det där med att ge bort klockor vara en grej i andra delar av världen. Jag har nämligen fått följande klocka i present också:

Detta guldskimrande urverk fick jag av en kurdisk man då jag gifte mig förra augusti. Meningen var att jag skulle bära den under själva vigseln eftersom det på något vis är en bra grej. Jag tror det har med symbolik att göra, men vet inte till hundra eftersom han inte lyckades förklara det för mig. Jag fintade honom hur som helst och lämnade klockan hemma under bröllopsdagen. Jag har, som synes, inte ens plockat bort reklamlappen. Det är lite svårt med armbandsur vars armband blänker.

Till sist måste jag presentera mitt senaste inköp:

Även denna klocka är inköpt i Dehli. Tyvärr så tappade jag bort den i Calcutta. Det var så svettigt där att jag tog den av armen och lade den i en byxficka som den sedan föll ur från. Det var tråkigt.

Kökskungen

Hemma i Sverige igen och det kan man ju ha blandade känslor inför. Jag är inte så glad i vädret, det är 30 grader för kallt. Inte heller jättenöjd med att vara tillbaka på arbetsplatsen, fast om en månad byter jag så jag överlever det med. Men nog är det en smula dystert med insikten att semestern är slut. Tur att den var så bra då.

Jag har inte skrivit så mycket om våra semesterdagar i Indien, vilket är något av en paradox. När det väl finns en drös av historier och anekdoter dagligen att återberätta så har man liksom inte tid att sätta sig ned för att skriva dem. I alla fall inte ifall man reser utan egen dator som vi gjort på denna semester. Som på alla semestrar.

Även om jag inte är så glad i att vara tillbaka i vardagslunken och även om jag inte är så sugen på indisk mat för tillfället så är jag väldigt nöjd med följande inköp:

Med Kitchen King Masala kan man inte misslyckas i köket. Det går bara inte.

Stilren punkarstil

I helgen var jag och lyssnade på punk. Kvällen avslutades med ett rabalder utanför stället. Det var några tunna små punkbrudar som lyckats reta upp de vaktgubbarna så pass att de åkte i backen på gatan utanför och polis tillkallades. En av vakterna sa att "hon sparkade mig på benet, änna". Det var visst lite synd om honom och han sökte medhåll från snuten. Jag inte om han fick det, men samtidigt som han beklagade sig fick i alla fall jag och kamrat Björn möjlighet att tjafsa med en löjligt studsig konstapel. Han skulle till att knuffas och hota med att plocka med oss till stationen och sedan tvingas känna sig dum då vi synat hans bluff. Om han nu hade vett förstå att han gjorde sig löjlig. Inte så säkert.

Höjdpunkten på själva konserten var då ett av banden presenterade en låt med orden:
"Jag pissar hellre på mig, än att jag pissar i ditt nykaklade badrum". Denna låt följdes sedan tätt av en låt som handlade om EU:s fiskepolitik. Inget ämne är för torrt och ingen presentation är för barnslig ifall man kör med en skön punkattityd.

This one is for Happy Camper

I helgen var jag ute och rekade lite åt Happy Camper. Jag satte mig i en bil för att sätta mig av norrut längs Riksväg 45. Strax norr om Lilla Edet ligger det en lada fullproppad med snygga möbler och värdefullt porslin. Lite fula möbler och billiga vaser finns det också för den som inte är så kräsen eller pengastinn. Till försäljning finns det även en massa djur och det var bland dem jag gjorde en inventering åt Happy Camper. Han älskar djur. Helst sådana som inte rör på sig av egen kraft. Men de kan såklart vara livfulla ändå.


Om jag inte minns fel så har Camp ett svårmöblerat hörn i ett rum eftersom det saknar räta linjer. Där skulle följande djur göra sig perfekt. Fast var någonstans skulle de inte göra sig?

Skogsdjur, ladugårdsdjur eller hustaksdjur. Det är bara att välja efter eget huvud om du nu känner att du måste välja.


Den svenska skogsharen är tjusig i sin vita vinterskrud. Bredvid en småfågel ser den också jävligt mäktig ut.

En timid vildsvinsunge visste du inte att du kunde få och ville ha. Nu vet du.


Oj, vad är det här för en liten sötnos?


Det är en säl. En söt kut till ett vrakpris. För bara 35 kronor per centimeter så har du inrett ett oerhört classy sovrum.


En bäver kan gott hålla kuten sällskap. Det tror jag även du håller med om mister Camp.


Även avklippta djur är djur.

The times they are a- förhoppningsvis- changing

För två dagar sedan sökte jag två nya jobb. Det börjar bli dags att röra på sig. Fast inte för sakens skull såklart, det handlar om jobb som verkar vara roligare än det jag har just nu. Det ena jobbet vet jag att det är roligare. Det är ett längre vik på min tidigare arbetsplats. Jag inledde min arbetsansökan dit med att säga att det är det roligaste och mest intressanta arbete jag haft.
- OBS! Helt sant. Det är det roligaste och mest intressanta jobb jag någonsin haft.

Det andra jobbet vet jag ju inte bestämt ifall det är roligare, men allt tyder på det. Inte minst för att jag i så fall skulle bli arbetskamrat med en av de allra bästa. Det skulle vara skoj! Jag träffar henne alldeles för sällan nu för tiden. Dumma jag.

Vi får väl se ifall mina ansökningar resulterar i nåt. Det skulle vara skönt att få slita lite asfalt igen istället för att bära möbler och att få snacka slang istället för att snacka regler. Nu gäller det bara att inte hoppas för mycket. Mindre hopp- mindre besvikelse. Eller som den optimistiskt lagde skulle ha sagt: Större önskan- större glädje. Det existerar ju såklart ingen motsägelse i mindre hopp och större önskan, utan det är istället saker som kompletterar varandra bra. Hopp och önskan, hopp eller önskan.

Skiter det sig med karriärutvecklingen kan jag alltid trösta mig med att någon har börjat parkera en bil som andas lyx och flärd i området där jag jobbar:

En fläkt av frihet, lyx, flärd, hopp och önskningar.

Om det nu är så att området håller på att förvandlas till ett temaområde med High Chaparall som modell skulle det vara en vinstlott att få vara kvar på arbetsplatsen. Då kanske man skulle få anställningstiteln Kommunal cowboy. Jag skulle vilja vara en kommunal cowboy. Det skulle vara värt förtreten över icke infriade önskningar och grusade förhoppningar.

Nya erfarenheter

Att vara gift innebär att jag genomgår en massa nya erfarenheter. Jag får uppleva saker jag aldrig trott jag skulle uppleva. Det började redan med själva giftermålet. Det trodde jag aldrig. En bröllopsakt inför publik var ännu mer otippat. Nyheter för mig helt enkelt. Nu går jag också runt med en ring på fingret. Aldrig någonsin trodde jag väl att jag skulle bära ring. Av någon sort.

Här måste jag tillägga att klackringar är för jävla fult alltså.

Jag trodde inte heller att jag någonsin skulle referera till en annan person som "min fru", men det har jag gjort vid några tillfällen nu. Det är som ni märker mycket nytt i mitt liv. Det senaste nya hände idag. Det är även det en sak jag aldrig trodde skulle hända i mitt liv, men som nu hänt som ett resultat av mitt äktenskap. Jag har satt min fot i en Betjänten-butik. Rätt jävla otippat. Men så kan det gå ifall det uppstått små fläckar av kaffestänk på brudklänningen. Då ska det kemtvättas. Har man då Betjänten som närmsta kemtvätt blir det ju dit man går.

Jag gick dit idag för att hämta ut klänningen. Det kändes otrevligt. Hon som stod bakom kassan kändes otrevlig. Att lägga pengar i deras kassa kändes otrevligt. Att de inte lyckats få bort fläckarna från klänningen gjorde ju inte besöket trevligare. Denna nya erfarenhet var kort och gott en otrevlig upplevelse.

Utplacerat bredvid kassan hade de lagt en hög av reklamkort. De gjorde denna nya erfarenhet till något rent vulgärt.

Vissa erfarenheter kan faktiskt vara skadliga för sköra själar...

Semestern so far

Efter att ha jobbat min sista dag i söndags har jag nu haft tre lediga dagar. Inte så länge alls, men jag kan tycka det är dags för en redovisning redan nu för hur det ser ut när man är lite ledig. Vad som händer liksom.

Huset jag bor i håller på att uppdateras. Förutom en helt onödig lounge vid entrén, låsning av den för oss närmsta porten och en storleksmässigt totalt misslyckad cykelparkering så ska vi få en elekronisk tavla inmonterad i hallen. På den ska man kunna se när spårvagnarna går och när tvättstugan är ledig. Allt detta behöver vi sedan bara betala 200 kr extra för i månaden. Jag är så jävla nöjd med det. För att kunna installera dessa moderniteter måste det dock borras och trixas en hel del, så det gör man varje dag från klockan 8:00 ungefär. Då skakar det i hela huset. Idag var det dags för vår lägenhet och vi hade jobbargubbar hemma hos oss mellan 8-16. Tur att vädret lämpade sig för utehäng.

Att vara ledig mitt på dagen och flänga runt på staden innebär för mig att jag träffar på eller ser gamla klienter. Igår stannade jag till och snackade med en av dem. Han sa att anledningen till att jag tvingades byta jobb var att jag är för snäll. För bra helt enkelt. Det värmde mitt hjärta att han sa så, men han har ju såklart fel. Jag är inte snäll- jag är hård. När jag frågade hur han har det sa han att det bara var bra så länge han tog sin medicin. Då vet ju jag att vi inte snackar receptbelagda grejor.

Att flänga runt med cykeln innebar igår att kedjan hoppade mitt i ett flygande tramptag just innan Stigbergsbacken. Jag fick hoppa av snabbt som fan och springandes stoppa rullet. Ungefär som när man var liten och lekte indian och låtsades att cykeln var en häst man red in. Eller gjorde man inte det? I vilket fall som helst var det stört omöjligt att få på kedjan igen, så jag tvingades gå till närmsta cykelhökare och be om hjälp. Jag hade bråttom också eftersom jag skulle möta upp en kamrat vid Hagabion. Cykelgubben hjälpte mig så gärna så och sträckte och smörjde kedjan på kortare än två minuter. Sedan ville han ha 80 spänn för tjänsten. Lite överdrivet kan man tycka. Påminner inte så lite om den klassiska historien om paraplyförsäljaren som höjer priset då det regnar. Fy fan för att vara moderatsmart.

Idag har jag fått hjälp av fotokillen vid Mariaplan att rengöra sensoren i mitt kamerahus från den smuts som hamnat där. Han tog inte betalt för det. Honom gillar jag. Sedan cyklade jag längs med Såggatan och mötte då Richard Ekunde. Han pratade i telefonen så det var inte riktigt läge att tala om för honom att han ska nöja sig med att bryta motståndarnas anfall och låta andra sköta passningarna. Ibland får man vara lite smidig också.

En fredag av många

Vilken fredag. Den började med att jag trodde att jag var ledig i två sekunder. Jag hann till och med bli arg för att klockan ringde trots att det var en ledig dag. Sedan kom det en besvikelse och la sig till rätta strax ovanför vänster bröstkorg då jag insåg att det var en arbetsdag som just startat. Men det var ändå inte så farligt eftersom det idag inte skulle vara en vanlig arbetsdag som stod på schemat, utan en dag med föreläsning, gratislunch och gemenskap mellan arbetskamrater.

Vi höll till på ett ställe där de serverade en findus-vårrulle i sällskap med några syltlökar och burk-ajvar för 125 kronor till lunch. Tur det var gratis då, för mig. Inte desto mindre var det en besvikelse. Men stället var åtminstone faschonabelt på ytan. Utifrån utseende på villan, som heter Villa Odinslund, och placering i stadsdelen Örgryte var det inte så konstigt att många av de andra matgästerna var borgarsvin. Mycket kostym med slips och pärlor i örat var det och på parkeringen stod det fullt av dyra bilar. Sådana där som man får lust att repa lacken på bara för att öka landets BNP lite grann. Nu gjorde jag inte det eftersom jag var där i egenskap av kommunalt anställd socialarbetare och utifrån det hade det varit lite pinsamt att bli påkommen.

Genom fönstrena till konferensrummet kunde man höra bruset från genomfartsleden som skär genom Göteborg eftersom stället är beläget bara några tiotals meter från den. Det ska massbilism till för att störa en idyllisk fernissa. Då jag cyklade därifrån för att möta upp en kamrat i Gårda tänkte jag att genomfartsleden inte bara är en bullrig sak utan även en riktig klassgräns. Ett par tramptag, en sväng och ett rull så var man mitt i den gamla klassiska arbetarstadsdelen. Den som knappt existerar längre. Här är en bild på hur det såg ut förr i tiden:

Bilden är från 1964 och som man kan se låg det en järnväg där det i dag ligger en motorväg. För att få till motorvägen byggde man en tunnel till tågen och rev de hus som man ser på bilden hitom bron i bakgrunden.

Det ska fan till att tycka om en stad som förhållit sig så rationellt till sina hus och bebyggelse som Göteborg har gjort, tänkte jag medan jag och min kamrat vandrade utmed Mölndalsån. Men sedan drack jag ett glas eller två på Stadsteaterns uteservering och då glömde jag bort att tänka. Lika bra var väl det.

Schemalagt humör

Bara för två minuter sedan kom jag på en grej. Jag stod i köket och hällde varmt vatten över nymalda kaffebönor. Då kom jag på hur mycket medelålders medelklassman det är med nymalda kaffebönor. Även fast jag varit nere med skiten sedan -97 eller nåt. Men det var inte det jag egentligen kom på.

Jo, jag kom på vad det är som väger in då jag utvärderar mitt jobb. Det är nämligen så att det pendlar väldigt mycket mellan att jag tycker det är ganska kul till att jag ogillar det. Efter den första tidens förtrytelse, som mest berodde på att jag blev av med världens bästa jobb, så har ju arbetet normaliserats. Det har blivit min vardag helt enkelt vare sig jag ville det eller inte. Nu har det gått typ åtta månader på den nya arbetsplatsen och även om förtreten finns kvar så ligger den inte i pannloben 24 timmar om dygnet längre. Det orkar man ju inte.

Men det jag kom på var att perioderna av arbetsglädje och perioderna av uurk hänger ihop med mitt arbetsschema. Jag har tyckt jobbet varit roligt ett tag nu och blev lite överraskad då jag i förrgår kom hem och hatade jobbet. Idag slog det mig att jobbet varit roligt under en period då mitt schema givit mig ledigt fredag-söndag två helger i rad och att mitt hat brutit ut i samband med att jag jobbat helg och därmed inte haft mer än en dag ledigt mitt i veckorna. Vilket geni man är alltså. Snabb som blixten. Såklart att humöret hänger ihop med antalet timmar spenderade på arbetsplatsen.

Dessutom har jag ju haft semester i en vecka. Semester gör definitivt arbetet roligare. Jag längtar till nästa semester.

Nationell stilbild

Vi svenskar borde skaffa oss en tydligare och skarpare profil som omvärlden kan beundra och förundras över. Jag tycker vi är i avsaknad av ett vasst karaktärsdrag. Vi behöver renodla något "typiskt", något som ingen annan någon annanstans skulle kunna ta efter utan att alla andra skulle konstatera att denne någon är som en svensk.

Självklart far jag inte efter något symboliskt ointressant som exempelvis midsommarfirandet eller fenomenet epa-traktor. Båda är väl exempel på saker och företeelser som näppeligen existerar utanför Sverige, dock är de inga exempel på den form av nationellt särdrag jag efterlyser. Inte heller är kungahus, röda torp och kommunhus byggda på 90-talet sådana exempel. Jag söker heller inte efter några sunkiga fascistoida drag där karaktär blandas ihop med genetik. Det är ju ändå helt olika saker. Jag är mer ute efter ett lyte som upplyft till ett generellt plan kan förväxlas med en nationell karaktär. Som att många indiska män har fascinerande mycket hår i öronen. Ett hår som de inte bara har utan även framhäver med mäkta stolthet.



Ser man en man, för det handlar mest om män i detta fall, som bär en liknande hårkreaktion tänker man direkt på Indien alldeles oavsett varifrån personen egentligen kommer. "Ooh, som en riktig indier!", tänker man.

Ett annat exempel hämtar jag från ett annat land som ligger mig varmt om hjärtat. I Sydafrika har man för länge sedan kommit på hur man bör lansera sig på bästa sätt. Det är bara det att resten av världen fortsätter att envist förknippa landet med apartheid och våld (kanske lite Mandela också- men det hör ju ihop). Jag är dock fast övertygad om att ifall man bara fortsätter på den inslagna vägen att dra ut sina framtänder så kommer vi andra i framtiden att i första hand tänka på uteblivna framtänder när vi hör någon nämna Sydafrika.

När man ser ett sådant här tandgarnityr är det i närmast självklart att associationen går till Sydafrika. Möjligen tänker någon på Storbritanniens arbetarklass, men de har ju inte frivilligt jobbat fram en sådan gimmick. Inte heller är det lika frekvent förekommande. I Sydafrika däremot får man passa sig för att gå barfota på trottoarerna eftersom risken att trampa på urdragna tänder är så stor. Alla slags människor har anammat idén om en mun utan framtänder. Jag minns taxichaufförer, gangstrar, gatubarn och kvinnan på mitt närmsta tvätteri.

Tyvärr har jag dåligt med uppslag på vad vi svenskar skulle tänkas kunna hitta på. Kanske är vi redan för sent ute för att kunna bli originella. Jag tror tyvärr det är så... Det blir att fortsätta gå runt och ängsligt se sig om och torrt konstatera att tysken har sin mustasch, ryssen sina vattniga ögon och norrmannen sin glada uppsyn. Detta måste alldeles tydligen fortsättas att kluras på.

En hemresa värd en roman

Alla resor har ett slut hur det än ser ut. Det värsta med att flyga hem med ett flyg som avgår 06:00 på morgonen är att själva resan tar slut redan tidigt på kvällen innan. Då ska det packas och göras iordning för hemfärd. I alla fall om man är en ansvarstagande vuxen och det är man ju. Åtminstone tillräckligt vuxen för att inte vara uppe hela natten och supa. Eller om det nu var för att jag var bakfull från dagen innan. Hur som helst är inte 04:00 en rolig tid att vakna på och heller inte en rolig tid att vara vaken till då man i princip bara väntar på flyget. Inte är det alltid en rolig tid att hitta transport till flygplatsen på heller. Bäst att vara ute i god tid.

Nu är det ju ändå så att Barcelonanatten är full av taxibilar, men man vet ju inte säkert om den är full av taxibilar utan människor i så jag och Tove jobbade med marginaler. Ett gäsp och sedan iväg längs Carre de Salva ned mot Paralel för att vinka efter en taxi. Undra undra hur det ska gå? Släpa släpa på resväska mitt i gatan. Brum brum bakom ryggen, en bil vill komma förbi. Nämen! En taxi... Det var ju nice för det gick som i ett jihuj ut till flygplanen och oj, vilken tidsmarginal vi fick då.

Tur var väl det eftersom det visade sig att alla Lufthansaplan hade samma incheckningsdisk och att man var tvungen att via en automat skriva ut sitt eget boardingkort först, så det där med incheck en halvtimme innan avgång var ju bara bokstäver på papper. Nu hann vi ändå bara precis. Skönt med marginaler (som den vuxne sa). Sedan lyckades jag somna gott på flyget också och det var ju skönt för det är inte alltid jag lyckas med sådana bedrifter. Jag var lite vaken i München bara eftersom jag var tvungen att kliva ur planet för att gå in i ett annat.

Väl framme på Landvetter fick vi vänta bara lite kort på att bagaget skulle rulla fram. Sedan gick vi genom tullen utan att ha något att deklarera. Dagen till ära var där säkert femton tullare med tillhörande knarkhund. På en söndag, kan det vara rätt och riktigt egentligen? Det är inte klokt att mina skattepengar ska gå åt att betala deras ob-tillägg på detta vis. När jag skulle till att passera tullarna tittade en tulltant på mig för att sedan ge ett litet tecken till tullgubben med knarkhunden så att han bussade ut hunden på mig. Jag tyckte hunden var fin och fick dämpa en impuls att börja klappa på den eftersom man bör bete sig klokt i en sådan situation. Att klappa och bråka upp en knarkhund i tullpassagen är inte så klokt. Självklart passerade jag utan problem, men situationen fick mig att börja tänka. Om jag någon gång bestämmer mig för att börja smuggla per flyg är det nog bäst jag rakar och klipper mig. För annars åker jag fast. Mitt utseende lämpar sig bättre för spritsmuggling utomskärs per båt, men där är det få som klår mig.

Vid flygbussen stod Carl-Einar Häckner och väntade på att få åka med. Vi ställde oss i kön bakom honom, men när bussen anlände trängde vi oss före. Han försökte sedan betala kontant fast det står på skyltarna att det bara går att betala färden med kort. "Jag trodde det var tvärtom", sa han till chaffisen. Det var inte så roligt sagt. Det verkar som det är sant som de säger att komiker inte är roliga hela tiden i det privata. Istället försökte jag skoja till det genom att fråga "Bor du kvar hos din gamla morsa, bor du kvar ute i Angered ännu?". Det gick inte hem. Det verkade mer som om Carl-Einar ville trolla bort mig, med tanke på hur mycket han vevade med armarna, men magiker är nog inte så magiska i det privata vad det verkar så jag blev kvar i bussen. Och sedan var vi hemma.

För ingenting - för kärleks skull

Världens bästa Allan. Förutom att han är ovanligt snygg kan man lägga märke till ytterligare ett par saker med det här klippet. Det första är att det verkar vara inspelat i en tv-studio. Något som framgår tydligare om man tittar vidare på efterkommande klipp. Snyggt i all sin enkelhet. Det andra är alla sköna folkmusikerskägg som florerar i studion.

Ett gudomligt ingripande

Dagen till ära skulle Kaparn satt segel mot den italienska huvudstaden. Tyvärr är jorden så futtigt liten att ett ynka vulkanutbrott på en fjompig liten ö mitt ute i den menlösaste delen av de stora oceanerna omöjliggör Kaparns avfärd. Så istället för sköna vårdagar i det gamla romarrikets centralort får han fortsätta med vardagsslitet under påseende av tusen kalla moln. Tydligen ska det komma in ett regnväder över landet också. Heja.

Kanske får Kaparn till viss del skylla sig själv för denna utveckling. Han har nämligen de senaste veckorna högt och tydligt deklarerat sitt förakt för påven. En föraktdeklaration som även innehållit en handlingsplan på hur han på bästa sätt skulle kunna komma åt och förnedra gubben på tronen. Detta har även tagit sig uttryck i en spridning av följande foto:



Kanske någon invänder mot bilden och säger att det där, det är ju den förra påven... Skit samma, påve som påve, gubbe som gubbe, strutt som strutt. Kaparn vet inte vilken av alla påvar bilden föreställer och han bryr sig inte heller. Men det verkar som om någon där uppe blivit stött och gjort allt i sin makt för att förhindra Kaparn från att besöka påvens hemvistort. Efter alla pedofilskandaler är nog inte tålamodet på topp längre och man vågade inte riskera att påven dessutom skulle behöva drabbas av en gammal sjömans hån på sina egna bakgator.

Tur för påvegubbstrutten att han har en sådan mäktig bundsförvant så att han inte behöver bli utskrattad av en tandlös sailor när han vallas runt i sin lilla inplastade bil.



Tur för han.

Trött och yr

I förrgår när jag vaknade och satte mig upp i sängen så snurrade det till lite otrevligt i huvudet och jag föll tillbaka på huvudkudden. Mitt i min morgongäspning drabbades jag av yrsel. Det kändes ungefär som när blodet stiger för snabbt upp i huvudet, fast mer som när man är för full. Inte lika roligt som det kanske låter. Upp hoppade jag i alla fall, för upp ska man, för jobba ska man och så ska det vara enligt arbetslinjen. Men yr var jag och det gick inte spikrakt över golvet på väg till toaletten. Bäst att sitta ned och kissa tänkte jag. Det kändes som att ha varit till sjöss under hög sjögång en längre tid och sedan försöka gå förbi tullgubbarna med raka steg. Inte verka full och misstänkt.

En sådan här smygig yrsel, som gärna träder fram när man suttit still ett tag, måste man försöka mörka på arbetsplatsen. Annars verkar man mysko. Det är så till synes småfulla människor upplevs på en arbetsplats. Jag är själv den förste att döma. Bättre då att låtsas stanna upp för att klura på något viktigt och samtidigt hålla sig lite förstrött i dörrposten. Som om det någonsin skulle hända (men det är det ju ingen annan som kan veta). Eller jo, jag kan allt vara klurig, men jag skulle aldrig stanna upp för att idka hjärnverksamhet, jag gör det i farten.

Nu är jag trött dessutom. Va e de för liv egentligen? Sitta i soffan och vara trött och yr med trettio år kvar till ålderspensionen.

Återfunnen visdom

Just som man trodde att toalettklottrets tid i ens liv var förbi så återuppstår den. Jag har återigen fått uppleva visdom nedpräntad från människor medan de suttit på en toalettstol och gjort det de gjort. Det kanske inte är den största samlingen visdomsord och kanske inte heller de visaste orden, men det är oerhört vackert placerade visdomsord. Gissa om jag kommer fortsätta besöka Cafeva efter detta fynd!

Förälska dig ofta
förlova dig ibland
och gift dig för
sjutton så sällan
du kan!!