Söndagen som dröjde sig kvar

Det var något med den senaste helgens söndag. Det är som att dess känsla inte riktigt vill släppa trots att det i skrivande stund är tisdag. Antagligen har det att göra med vädret. Söndagens störtskurar som låste fast en på ett kafé i någon timme eller två för länge, satte en stämning av långsamhet och väntan. Där är jag, rent mentalt, kvar ännu. En ganska skön känsla på sitt sätt. Den var det i alla fall i söndags, eftersom det inte är helt fel att bli fast någonstans i sällskap med Grill-Britt, Den mångfacetterade och Happy camper. Och då fick jag ändå vid ett tillfälle en hel kaffeböna i munnen när jag tog en sipp från min påtår. För en kort sekund kändes det som att få någon annans kindtand i munnen då man äter korv, lite obehagligt sådär. Fast det var ju inte ett direkt troligt scenario, så jag släppte snabbt tanken. 


Kanske känslan av söndag har att göra med att helgens störtskurar begravde det sista hoppet efter en ny högtrycksrygg. Nu är liksom hösten på antågande och på sitt sätt kan höstväder jämföras med söndagskänslan. Oavsett om det är en solig eller en regnig eller bara en mulet blåsig höstdag så är höstvädret ett väder att vänta till. Det är ju det man till viss del gör på hösten, väntar på att vädret ska gå över.


På väg hem från jobbet igår så fick jag punktering på min cykel. Jag tvingades dra ned på det hårda cykeltempot och vandra hem den sista biten. Sådant skapar också en känsla av långsamhet. Som av söndag. I morse då jag skulle ta mig till min träningslokal tänkte jag låna Tores cykel. Det var bara det att den också har åkt på en punktering. Himla roligt alltså. Så pass skoj att jag måste uppmana alla att kasta ännu mer flaskor på cykelbanorna. Krossa mer glas vetja! Å andra sidan är det värsta söndagskänslan att laga punkteringar.

Men mest hänger nog känslan av långsamhet och väntan ihop med att det börjar bli dags att bli förälder. Kan ske vilken dag som helst nu. Inte konstigt att tiden står still i övrigt.