Bilar

Sedan i våras någon gång är jag och Tore bilägare. För att hylla den nya livsstil vi sedan dess anammat bjuder jag här på några foton av bilar som lever sitt liv på Kuba.

Vissa personer verkar välja att leva fler delar av sitt liv i bilen än den då de faktiskt kör den. Inget fel i det, tvärtom. Jag har stunder då jag längtar tillbaka så att det gör ont till den tid då jag aktivt arbetade med människor som bodde i bilar. De hade det dock inte riktigt lika varmt som han i fotot nedan.

Kuba inte bara gamla 50-talare har. Där finns också gamla Lador och en sådan kan ju behöva pyntas upp lite för att stå sig i den estetiska konkurrensen.

Kuba inte heller bara blåa bilar har. Jag fångade en röd på bild också.

Det finns även de som föredrar cykeln.

Söndagen som dröjde sig kvar

Det var något med den senaste helgens söndag. Det är som att dess känsla inte riktigt vill släppa trots att det i skrivande stund är tisdag. Antagligen har det att göra med vädret. Söndagens störtskurar som låste fast en på ett kafé i någon timme eller två för länge, satte en stämning av långsamhet och väntan. Där är jag, rent mentalt, kvar ännu. En ganska skön känsla på sitt sätt. Den var det i alla fall i söndags, eftersom det inte är helt fel att bli fast någonstans i sällskap med Grill-Britt, Den mångfacetterade och Happy camper. Och då fick jag ändå vid ett tillfälle en hel kaffeböna i munnen när jag tog en sipp från min påtår. För en kort sekund kändes det som att få någon annans kindtand i munnen då man äter korv, lite obehagligt sådär. Fast det var ju inte ett direkt troligt scenario, så jag släppte snabbt tanken. 


Kanske känslan av söndag har att göra med att helgens störtskurar begravde det sista hoppet efter en ny högtrycksrygg. Nu är liksom hösten på antågande och på sitt sätt kan höstväder jämföras med söndagskänslan. Oavsett om det är en solig eller en regnig eller bara en mulet blåsig höstdag så är höstvädret ett väder att vänta till. Det är ju det man till viss del gör på hösten, väntar på att vädret ska gå över.


På väg hem från jobbet igår så fick jag punktering på min cykel. Jag tvingades dra ned på det hårda cykeltempot och vandra hem den sista biten. Sådant skapar också en känsla av långsamhet. Som av söndag. I morse då jag skulle ta mig till min träningslokal tänkte jag låna Tores cykel. Det var bara det att den också har åkt på en punktering. Himla roligt alltså. Så pass skoj att jag måste uppmana alla att kasta ännu mer flaskor på cykelbanorna. Krossa mer glas vetja! Å andra sidan är det värsta söndagskänslan att laga punkteringar.

Men mest hänger nog känslan av långsamhet och väntan ihop med att det börjar bli dags att bli förälder. Kan ske vilken dag som helst nu. Inte konstigt att tiden står still i övrigt.

Lp-fynd

På väg hem härom dagen klev jag in på Mynt och musik i Stigbergsbacken. Det är en trevlig butik av en sort som jag hoppas aldrig försvinner, även om utvecklingen tyder på att såväl musik som litteratur blir mer och mer digitaliserad. Det är i denna butik jag en gång i tiden köpte min digra samling Hulk-tidningar. Jag har nog åtta stycken! Bakom kassan står det en skön man som känns gedigen. En av den gamla stammen, som bara vill ha ett gött liv och som hittat ett lagom slitsamt sätt att tjäna sitt uppehälle. Säkerligen efter att ha slitit ut ryggen på något bygge eller i hamnen eller på ett skrotupplag. Han har en Öis-halsduk hängande vid disken också, vilket i dessa tider då den fotbollsklubben sätts i konkurs, gör att man vill handla av sympati. Jag hittade denna snygga skiva:

Dock så köpte jag den inte av sympati till den skäggige öisarn, utan för att dess omslag var i det närmaste oemotståndlig. För att inte tala om dess baksida:

Jag påpekade detta faktum då jag langade fram en hundring från framfickan och fick då motfrågan ifall jag åker minibuss till jobbet.
"Nä, jag cyklar", sa jag.

Fast jag åkte minibuss till den arbetsplats jag genomförde min praktik på i Kapstaden, så jag kunde ändå känna lite befogad samröre med skivan. Tycker jag allt. Nu ska jag bara inhandla en skivspelare också så jag kan lyssna på plattan.

En sorgens dag

Fula tricks har spelats med mig de senaste dygnen. Min vackra cykel har blivit slaktad av huliganer. Det började med sadeln som var borta en morgon då jag skulle cykla ned till stan innan jobbet för att göra några ärenden. Det blev till att lägga till ett inköp av cykelsadel på ärendelistan. Sagt och gjort och efter stadsrundan och sadelköpet bar det iväg till jobbet. När jag kom hem från jobbet såg min cykel ut så här:


Oerhört taskigt gjort. Hade jag varit lite försiktigare hade jag så fort jag upptäckt frånvaron av sadeln låst in resten av hojen i det otillgängliga cykelrummet så fort jag kunnat. Men jag tänkte att det är på nätterna som tjuvarna är vakna. Inte mitt på dagen. Att man kan skända en stolt cykel som denna på detta sätt övergår mitt förstånd. För mig är det något av en epok som går i graven. Jag fick den i present av min kärlek som omsorgsfullt målat den svart med gröna detaljer och jag hade till helgen tänkt tvätta den och måla i diverse skavsår som uppstått under årens gång av flitigt användande. Men nu är min färdkompanjon stympad. Det enda hoppet är ifall mina nödsignaler och efterlysningar efter hjul hörsammas...

Det blir till att använda sig av cykelrummet hädanefter, även om det innebär stånk och besvär och +2 minuter på morgonen. Och utifrån hur andra cyklar tillhörande människor jag känner blivit behandlade då de stått parkerade utanför mitt hem kanske jag redan borde ha haft den rutinen. Det ska fan till att vara efterklok.

En kvaddad och en bestulen.

Fullt ös, medvetslös

Egentligen hatar jag vinterhalvåret med dess mörker och vanligtvis ruskiga och blöta väder. Inte är jag heller speciellt förtjust i det snöiga väder som råder i dessa dagar. Det är alldeles för kallt och blåsigt och besvärligt med istappar i ansiktsbehåringen. Men trots denna negativa attityd till säsongen uppskattade jag kvällens cykeltur hem från jobbet fett mycket. Det är ju förbannat kul att slira runt, lägga bredkas och parera moddiga vägbanor i full fart.

I min ungdoms glansdagar brukade jag och en kompis, på väg hem från skolan, trampa lite extra fart på cykeln i en nedförsbacke som slutade med en kurva på vår väg hem från skolan. Istället för att svänga med kurvan fortsatte vi rakt fram med syftet att braka in i den uppskottade snödrivan och flyga över styret för att vådligt landa i snötäcket. En mycket rolig lek tyckte vi. Mindre rolig tyckte pappa eftersom framhjulet blev vint, inte alls roligt skulle nog min mor tyckt om hon känt till denna akrobatik.

Nu när jag själv befinner mig i vuxen ålder tycker jag fortfarande leken verkar rolig och jag skulle definitivt ge mig på den om det bara fanns tillräckligt branta backar och något högre snödrivor på min väg hem från jobbet. Då skulle jag med glädje flyga styre och landa med snöfylld kalsong.