En växande kö

En i omfång ständigt ökande paradox i mitt liv är den om viljan att läsa böcker och möjligheten att förverkliga denna vilja. Jag tycker det blir mindre och mindre tid över till att flyta bort från vardagen för att istället läsa en bok. Just nu läser jag med stor glädje Antony Beevors bok om spanska inbördeskriget samtidigt som jag då och då bläddrar i antologin Hemlös- med egna ord. Parallellt med dessa båda böcker håller jag på med en bok som heter Bittert arv och är skriven av Kiran Desai.

Att jag dribblar runt med tre olika böcker samtidigt är ett resultat av ytterligare en komponent i paradoxen, jag har utvecklat ett kasst tålamod. För även om boken om spanska inbördeskriget är intressant är den också rigoröst detaljerad, vilket gör att själva storyn blir något uppstyltad och därmed också tappar fart. Och jag vill ju vidare, har inte tid att stå still. Så då börjar jag läsa en bok till eftersom suget blir så stort efter någon form av förändring. Effekten blir såklart att jag sitter inne med två böcker som ingen av dem rör sig framåt eftersom de blockerar varandra. Så, då är det bäst jag börjar med en till... Påminner inte så lite om Göteborgs satsning på spårvagn och biltrafik samtidigt, på samma gator.

Värre ändå blir det när jag inte kan låta bli att införskaffa nya böcker som nu står i hyllan och verkar bra mycket roligare än de jag för tillället läser. Inte för att Bittert arv är dålig, tvärtom, men jag vill ännu hellre läsa indienskildringar i boken Shantaram. Och inte för att jag inte kommer fortsätta läsa Beevors bok med behållning, det är bara det att jag är mer sugen på Spanien 1931-1937. Revolution och kontrarevolution av Felix Morrow. Och jag vill ju hugga tänderna i Stig Dagerman, PO Enquist, Haruki Murakami, John Pilger (den gamle räven) och Papakongos bok om partisaner i Grekland, Krigaren och stjärnan, också. På kö där hemma finns även verk av Rushdie, Orhan Pamuk och Zadie Smith. Jag är dessutom fullständigt övertygad om att ifall jag bara tänker efter finns det ännu mer böcker som vill ställa sig i kön.

Då jag studerade på universitetet tänkte jag att så fort jag slutar bli tvingad slösa energi på tråkig kurslitteratur kommer jag äntligen kunna lägga tid på skönlitteratur. Men nu, när jag jobbar, så upplever jag det som att det finns ännu mindre tid och ännu mindre energi för läsning. Jag orkar ju knappt läsa två sidors artiklar i diverse tidningar. Overload, säger hjärnan, och drar otåligt i pekfinger och tumme för att bläddra vidare mot sista sidan i tidningen. Med en bok i handen säger hjärnan istället fucking jävla overload och slår av koncentrationskapaciteten vilket antingen resulterar i en sömnattack eller tv-tittande. Jag vill, men orkar helt enkelt inte. Jag vill, men kan inte, sitta still och kön med bra böcker- den bara växer.

To hell and back again

Jag har varit nere i helvetet under föregående helg. Jag har varit där och lyckats komma tillbaka till livet. Det som inte dödar härdar. Här ovan syns ett foto taget under helgen på stadskärnan mitt i helvetet. Det som kan verka vara en vanlig svensk småstad i vinterskrud och försiktigt värmande vintersol är i själva verket helvetet.

Det är ett ställe där man kan vandra runt och tillfälligtvis behöva bevittna människofigurer man lite vagt känner igen. Människor vars egentliga igenkänningstecken döljs av fetlagda dubbelhakor, hårlöshet, fettomagar och obegriplig dialekt. Människor vars förkrympta själar duckar när man lite försiktigt råkar möta deras slöa blickar. De tål inte, törs inte, stanna upp för att bekräfta att man faktiskt en gång i tiden delat upplevelser. De gör det inte därför att de vet att deras egna fördömande av den normbrytande karaktären framför dem numera slår tillbaka hårt. Spegel, spegel, nu är det de och deras liv som fördöms. Det känner de av och det fruktar de, bäst att vika undan.

De enda utomstående jag bytte lite ord med var tre personer ur den lokala parkbänkssociteten, varav en av dem var den oskyldiga mellanstadieskolgårdens största buse, där de satt och gonade sig i säsongens första värmande solstrålar. Så här i efterhand kan jag ju bortse från mina rädslor som tioåring och se att denne man faktiskt aldrig riktigt fick en chans. Inte till en bra start i livet och inte till en god fortsättning. Jag träffar förövrigt väldigt många människor nu för tiden som aldrig fått en chans. Och det gör mig fly förbannad att det finns folk som tycker det daltas för mycket med missbrukare och små busar och spyr ur sig saker som att det bara är att ta sig i kragen.

Man kan ju ändå få tycka lite vad som helst om människor som häller i sig bira och sprit på en bänk i stadsparken klockan elva på förmiddagen, men slänga käft det kan de alldeles oavsett om det är på en obegriplig dialekt eller på storstadsmål. Och det fick mig att förstå att där även finns änglar i helvetet, även om deras vingar ibland tvingas släpa runt i rännstenen till de andra människofigurernas stora förtret och förakt. Själv så föredrar jag alla dagar i veckan människor som kämpar på i den totala motvinden men som ändå vågar öppna munnen när tillfälle bjuds. Och dessutom var det ju ett alldeles underbart väder.

Ett biobesök

När jag igår gick på bio blev jag för ovanlighetens skull sugen på popcorn. Det händer verkligen inte varje gång, så därför tassade jag direkt bort till biokiosken eftersom det var bäst att passa på. Jag ställde mig och spanade in över snaskdisken och kunde snabbt konstatera månglarens försäljningsknep, ty där fanns möjligheten att köpa popcorn i tre olika storlekar. De hade Stor bunke, Mellan bunke och Barn bunke. Här ska uppenbarligen stora karln skämmas ifall han är sugen på bara lite popcorn.

Mitt i mina listiga tankegångar blev jag abrupt avbruten av ungdomen bakom disk, "Vill du ha hjälp med något?". Om jag vill ha hjälp? svarade jag. Inte direkt. Däremot kan jag tänka mig att konsumera lite... Hon bakom disken verkade inte förstå min språkliga invändning, så allt jag fick i retur var en min som sa Och?.

Det får bli en Barn bunke popcorn, sa jag, för att visa att jag har karaktär att motstå konventionerna. Och nog räckte denna storlek gott och väl till två personer, vilket gör mig lite förundrad över portionsutvecklingen i detta land. Förr i tiden fanns till exempel chipspåsar i 100g och 200g storlekar, nu finns de istället i 200g och 300g påsar. Tro fan folk blir tjocka.

Filmen jag tittade på var Mammut och den kändes väl ungefär som att boxas mot en proffsboxare, man vet vilka svingar som ska svingas och ändå är man försvarslös när de smäller in. I en sekvens i filmen sitter en av huvudpersonerna och zappar tv. Lite snabbt hoppar hon förbi ett program där de diskuterar hur man flirtar per sms (eller något liknande). Det är en väldigt snygg bakgrund gentemot det övriga som utspelar sig i filmen. Ett smart grepp helt enkelt.

Men inte bara det, för i morse när jag slog på tv4- morgon, stod där två programledare tillsammans med två inbjudna gäster och diskuterade mingeltekniker. Ja se på fan, nu ska "de vanliga" svenskarna lära sig hur man för sig på mingeltillställningar och cocktailpartyn. "För det är ju viktigt i dessa tider av arbetlöshet att kunna konsten att nätverka", sa en av gästerna. Verkligheten bekräftade alltså herr Moodyssons filmprosa tämligen direkt. Själv blev jag lite förvånad, en smula brydd och ganska irriterad. Men mest av allt blev jag nyfiken på vilka champagnedoftande cocktailmingel de romska städerskorna på min arbetsplats ska besöka för att få bäst utdelning på arbetsmarknaden den dagen de blir permitterade.

Fördomsbilder

Ja, se utlänningar. Man vet aldrig var man har dem. Idag träffade jag en man som på fullaste allvar lyfte upp Hagfors som himmelen på jordklotet. Som svensk, uppvuxen i Sverige, ryggar man självfallet till när någon påstår något sådant. Även om man som jag aldrig satt sin fot i Hagfors. För man vet ju på ett ungefär vad en liten skitstad mitt ute i den värmländska skogen har att erbjuda.

Den fördomslöse utlänningen bryr sig dock föga om vad inskränkta svennar har för invändningar i frågan, vilket blir som en skojig paradox eftersom en av mina hållhakar mot hålor i skogen är att dess invånare troligtvis är just inskränkta svennar. Istället propagerar han friskt för ortens litenhet, dess stora utbud av lediga lägenheter och närhet till naturen. Det ska tydligen vara vackert där.

Men mest av allt har min utländske kamrat fäst sig vid att det är riktigt rent på gatorna i Hagfors. "Det är som i Amerika" säger han... och då börjar man ju undra. För visst kan man förstå att det troligtvis är renare i Hagfors än i Göteborg eftersom där inte bor lika mycket människor. Och visst kan man tänka sig att Hagfors troligen är renare än Göteborg eftersom det bor så mycket trutfåglar här som river runt i papperskorgarna. Där är ju lite mindre med trafik också. Fast, allvarligt talat, Amerika?! Vad har denne utlänning sett för program och filmer ifrån Amerika egentligen? Kanske ett resereportage från Disneyland eller Fresh prince in Bel Air fått stå mall för landet Amerika. Inte tror jag serier som The Wire eller städer som New York fått stå modell i alla fall. Jag tror nog denne utlänning lever med förgyllda fördomsbilder minsann.

Doin nuttin day

Idag är en dag då jag inte ska göra något. Igår blev jag medryckt ut i krogsvängen, vidare in bland punkhängen och med en avslutning som stupfull och slutkörd ner i loftsängen. Så idag ska jag inte göra något. Ingentingen.

Jag ska till exempel inte bli upprörd över beteendevetare som i dagsblaskan bräker på om hur vi för alltid och oförändringsbart begår handlingar utifrån vilken plats i syskonskaran man råkar vara född i. Oj, vad mycket man kan härleda till beroende på om man är det äldsta syskonet, mellanbarnet eller yngst. Tydligen kan en sådan sak som att glömma lägga i handbromsen när man parkerat bilen bero på det, "Typiskt lillebrorsbeteende..." Den synnerligen vasse reportern Mats Lerneby nöjer sig inte med beteendevetaren Elisabeth Schönbergs vishet, utan ger sig iväg ut bland vanligt folk som kan bekräfta tesen. Vi får träffa 34-åriga Paula som vill ha kontroll, hon är ju ändå ett mellanbarn, och är den som plockar i ordning efter fikat på jobbet. Så typiskt mellanbarn! Hon är ju dessutom gift med en man som är lillebror och han glömmer såklart sina nycklar och sin plånbok i tid och otid. Sååå typiskt småbröder.

(men, vad hände med genusanalysen?)

Ensambarnet Marcus vill fortfarande i sin digra ålder på 42 ha en egen flaska när han köper läsk till barnen. Åååh, typiskt ensambarn. Det är inte för att de är snåla, de är bara vana vid att ha eget. Sådana beteenden är i vissa fall beklagliga, ibland charmiga, men alltid oförändringsbara. Det är ingen idé att ens försöka få ett lillasyskon att ta ansvar eller ett mellanbarn att slappna av. In till döden kommer de vara omöjliga att förändra.

Så därför, som en slapp lillebror, kommer jag inte göra något idag. Ska bara soffa mig och kolla på fotboll och bandy på TV i sällskap med en påse chips. Kanske ska jag värma lite mat på spisen, på sin höjd.

En fråga

Jag undrar bara hur det är möjligt att kalla något för krig när den ena sidans dödssiffror är typ 15 och den andra sidans är drygt 1200st? Tror till och med de kära israeliska politikerna kallar det för ett försvarskrig... Vet definitivt att de skyller allt på palestinerna, "De gömmer sig bland civila, så det är deras fel att vi bombar skolor och sjukhus". Och nu kräver dessutom världens tredje största krigsmakt att Egypten ska se till att Hamas inte ska kunna föra in vapen via de tunnlar som går under gränsen in till Gaza. Eftersom dessa hotar Israels säkerhet. Ja, jo uppenbarligen. Vi tar siffrorna igen, 15-1200.

Gött se att det de ledande politikerna verkar ha lärt sig av historien är att behandla andra som skit. Ur ett socialpsykologiskt perspektiv är det väl ganska logiskt i och för sig att man behandlar andra så som man själv blivit behandlad, men det är ju trots det helt vanvettigt.

Det gör mig spyfärdig att behöva se hur svin rättfärdigar sina svinigheter med gamla oförätter. I Israel kallar man det hela för krig och i Sverige för konflikt. Men om man tar på sig ett par sydafrikanska glasögon måste man nog se det för vad det är, nämligen en elakare form av apartheid.

Opera

Till stor förvåning för den breda allmänheten har Kaparn nu beträtt de fina salongerna vid älvkanten i staden vid havet. Han har tillsammans med stadens nobless stigit över tröskeln till operahuset för att spendera några timmar i finkulturens tecken. Opera stod på kvällens program, detta borgerliga nöje. Kaparns sällskap, den ljuvliga och skira f.d. sjöjungfrun Ariel, påstod dock envetet att även vanliga musikälskare ofta besökte operasalen. Men detta var nog mest för att avdramatisera det hela så inte Kapare Bo skulle vända redan vid spårvagnshållplatsen.

Hur som helst intogs balkongplatserna i god tid och det bredvid människor som nog kunde gå för att vara inte allt för mycket över oss andra i den sociala hierarkin. Så kostade dessa biljetter 310 kronor också, vilket ju i ärlighetens namn i princip tangerar en vanlig biljett till en vanlig rockkonsert eller en halvdyr sittplatsbiljett till en match med Atleterna nästa säsong. Om det sedan är ett tecken för att operan närmar sig allmänheten eller för att gamla arbetarklassnöjen håller på att bli nöjen för den övre medelklassen får vara osagt tills vidare. Vad som kan bli sagt är att man på dessa platser hamnar en bit från scenen och sådant får förstårs en man av Kaparens dignitet att sukta efter de mer exklusiva platserna på parkett. Ni vet, de där som går loss på 565 kr och som lockar människor med fetare varianter av plånbok, men som också erbjuder större närvaro till den stora konst som utförs på scenen.

Och Kaparn skulle inte vara en kapare om han inte spanade in de två tomma stolar som fanns på rad två, för att i pausen skutta ned med Ariel vid sin sida och inta dessa platser. "Lite brist på respekt inför reglerna måste ju praktiseras även på ställen som dessa", tänkte han, väl medveten om att sammanhanget kanske inte var den mest radikala miljön i staden. Resultatet blev i alla fall att han satt och spred sina skägglöss mellan damer iklädda diamanter och herrar med rakvattenskvättar för över en dollar/ml på sina halsar... ja, här får ni hänga med i associationerna bäst ni kan... och det spred ju en viss glädje inom hans bröst. Det och att de båda helt plötsligt satt så nära scenen och orkesterdiket att de hade kunnat lugga dirigenten om de velat.

Närheten och den goa känslan av lite bus förhöjde den gamla sjörövarens kväll på operan avsevärt och han kunde nöjt traska hem till sin boning för att steka sig några after show- korvar. På näthinnan fanns följande bild:




Här dör hon.