Ett sätt att på förhand känna på livet som ensamlevande pensionär är att inte ha ett jobb att gå till samtidigt som man tar hand om en hund. Morgonen börjar nämligen med att man vaknar ruskigt tidigt utan någon att äta frukost tillsammans med, sedan sätter man på radion för att få lite ljud omkring sig. Kanske dristar man sig till att kolla en sväng på morgonnyheterna. Lite innan klockan åtta ringer det på dörren för en överlämning av hunden, vilken man lovat att rasta och sällskapa fram till klockan fem. Genast livas stämningen upp av den lilla krabaten som viftar på svansen och tigger godsaker! Man orkar böja på ryggen och klappa och man kilar ut i köket för att fylla på nytt och fräscht vatten i vattenskålen.
Men framför allt så pratar man med hunden hela tiden, man säger till den att den är fin och att den är söt och att den är lite busig. Inga konstigheter kan tyckas för det gör väl de allra flesta människor till de hundar som de lovat passa, men pensionärskänslan bygger på utvecklingen av konversationen. Det är när man tillbringat mer tid tillsammans med hunden än med andra människor som de glada tillropen och kommandona byts ut mot långa monologer uppbyggda som konversationer. Det är då man inleder torsdagens hundvaktning med att pedagogiskt förklara att "Idag ska vi ha en fixardag, förstår du. Vi ska gå och handla... och vi ska... för att sedan...". Detta sagt samtidigt som man hasar runt i mysbyxor i lägenhetens enda lilla rum på alldeles för få kvadratmeter.
Det är bara erkänna, jag är steget från att börja proppa hunden full av godsaker bara för att få en ursäkt till att själv få äta karra i tid och otid. Snart börjar jag föda henne med annat än hundmat eftersom det är roligare att laga lunch till någon mer än en själv och inom loppet av ett par dagar så äter vi nog av samma glasstrut enligt barndomsprincipen varannat slick. Detta samtidigt som jag tycker bättre om hundens sällskap än andra människors eftersom den inte är till så mycket besvär. Samt håller med mig i alla mina utläggningar.
Men framför allt så pratar man med hunden hela tiden, man säger till den att den är fin och att den är söt och att den är lite busig. Inga konstigheter kan tyckas för det gör väl de allra flesta människor till de hundar som de lovat passa, men pensionärskänslan bygger på utvecklingen av konversationen. Det är när man tillbringat mer tid tillsammans med hunden än med andra människor som de glada tillropen och kommandona byts ut mot långa monologer uppbyggda som konversationer. Det är då man inleder torsdagens hundvaktning med att pedagogiskt förklara att "Idag ska vi ha en fixardag, förstår du. Vi ska gå och handla... och vi ska... för att sedan...". Detta sagt samtidigt som man hasar runt i mysbyxor i lägenhetens enda lilla rum på alldeles för få kvadratmeter.
Det är bara erkänna, jag är steget från att börja proppa hunden full av godsaker bara för att få en ursäkt till att själv få äta karra i tid och otid. Snart börjar jag föda henne med annat än hundmat eftersom det är roligare att laga lunch till någon mer än en själv och inom loppet av ett par dagar så äter vi nog av samma glasstrut enligt barndomsprincipen varannat slick. Detta samtidigt som jag tycker bättre om hundens sällskap än andra människors eftersom den inte är till så mycket besvär. Samt håller med mig i alla mina utläggningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar