I förra veckan arbetade jag som brukligt på ett ungdomsläger uppe i Bohuslän och en av dagarna åkte hela gruppen till Fiskebäckskil för att knalla runt i gränderna mellan de pittoreska gamla fiskarehusen. Allt hade varit väldigt trevligt om där fortfarande hade bott vanligt folk i husen, men nu verkar inte så vara fallet längre. Istället såg jag bara människor i riktigt fula seglarkläder, män med hårlösa och perfekt brunbrända ben nedstoppade i seglarskor av modernt snitt och med en rosa tröja hängd över axlarna på känt manér. Det pratades en del norska och en del stockholmska, läs: välvårdad stockholmska, och det pratades om golfhandikapp grannar emellan. Där fanns även en och annan lustig gubbe som annamat piprökning för att försöka se avslappnad ut på ett bohusländskt vis. Jag såg också båtar som var lika stora som, om inte större än, husen. Mängder av motorbåtar som måste kostat ofantliga mängder inte bara i inköp utan även i drift. Jag såg också ett och annat nöjt flin med en touch av förakt på de äckel som styrde nämnda båtar. Så istället för en njutbar och trevlig utflykt i ett vackert samhälle på kusten blev det en tur fylld av ett rent och skärt klasshat. Och oj, vad jag fick möjlighet att bygga upp ett vackert sommarhat! För tänk er att gå där bland dessa människor, båtar och bilar med kids ifrån Bergsjön och Angered som bokstavligen talat måste trott de hamnat i en helt annan värld.
Men som tur är finns det alltid små andningshål även när hatet är som mörkast, för redan i början av vår promenad sa en av de andra ledarna "Tänk att det finns folk som tycker vi betalar för mycket skatt i Sverige när det finns de som äger sådana här båtar". Detta mildrade mitt hat till viss del, i alla fall tills vi kom fram till glasskiosken. Bakom disken stod det en ung man med ett blont bakåtslick och sommarjobbade, vilket troligtvis var för att skaffa samma slitsamma erfarenheter som Peter Wallenberg JR orerade om under sitt sommarprat. Hans vän gled in i sin splirrans BMW med skjortärmen tydligt invikt under den feta armbandsklockan och med ett lika flottigt bakslick till frisyr. Unga män att hata helt enkelt. Trots de uppenbara bristerna hos dessa individer blev några av tjejerna i min grupp lite intresserade av dem eftersom de tydligen var söta. Och trots att jag innerst inne förespråkar rätten till att inneha en egen åsikt, särskilt när det gäller unga och osäkra människor, brast mitt sommarhat igenom och jag sa "Men tjejer.. Inte vill ni väl ha sådana bakslick-typer? Jag tycker ni borde intressera er av några äkta arbetarhjältar istället". Glädjande nog fick jag medhåll av en annan av mina kollegor som till och med dristade sig till att säga att det fullkomligt stank om de två killarna. Så lite överraskande lämnade jag det fd fiskarsamhället med en värme i bröstet som komplement till mitt sommarhat. Det ska tydligen en kvinna från Liverpool till för att med en pricksäker kommentar glädja mig mitt i bedrövelsen!
Men som tur är finns det alltid små andningshål även när hatet är som mörkast, för redan i början av vår promenad sa en av de andra ledarna "Tänk att det finns folk som tycker vi betalar för mycket skatt i Sverige när det finns de som äger sådana här båtar". Detta mildrade mitt hat till viss del, i alla fall tills vi kom fram till glasskiosken. Bakom disken stod det en ung man med ett blont bakåtslick och sommarjobbade, vilket troligtvis var för att skaffa samma slitsamma erfarenheter som Peter Wallenberg JR orerade om under sitt sommarprat. Hans vän gled in i sin splirrans BMW med skjortärmen tydligt invikt under den feta armbandsklockan och med ett lika flottigt bakslick till frisyr. Unga män att hata helt enkelt. Trots de uppenbara bristerna hos dessa individer blev några av tjejerna i min grupp lite intresserade av dem eftersom de tydligen var söta. Och trots att jag innerst inne förespråkar rätten till att inneha en egen åsikt, särskilt när det gäller unga och osäkra människor, brast mitt sommarhat igenom och jag sa "Men tjejer.. Inte vill ni väl ha sådana bakslick-typer? Jag tycker ni borde intressera er av några äkta arbetarhjältar istället". Glädjande nog fick jag medhåll av en annan av mina kollegor som till och med dristade sig till att säga att det fullkomligt stank om de två killarna. Så lite överraskande lämnade jag det fd fiskarsamhället med en värme i bröstet som komplement till mitt sommarhat. Det ska tydligen en kvinna från Liverpool till för att med en pricksäker kommentar glädja mig mitt i bedrövelsen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar