En vanligt förekommande liknelse är den att vi människor är som myror där vi springer runt i välbefolkade storstäder. Och nog får man se det som en på ytan rätt bra liknelse eftersom mänskligheten mer och mer söker sig till tätbebyggda samhällen där vi tvingas kompromissa vår individuella frihet för att överhuvudtaget kunna stå ut. Men så påminner vi om myrorna också i det avseende att vi behöver varandra för att kunna överleva. Ensam är rätt svag om man nu inte råkar befinna sig i en redan befintlig grupp, som en storstad, för då klarar man bättre av att vara ensam och stark. För i den meningen har det mer betydelsen att kunna gå själv till affären, stanna hemma själv framför tv:n en fredagkväll eller att aldrig göra sig beroende av någon känslomässigt. Inte så mycket att tvingas odla sin egen föda eller att borra sin egen brunn för att få tag i livsgivande vatten. Ensam är enbart stark så länge det finns en massa andra myror som tar hand om grundarbetet.
Nu vill jag dock inte falla in i en skrift som landar i det kollektiva, kommunistiska idealsamhället eller i någon slags moralpredikan likt fabeln om myrorna och syrsan. Istället nöjer jag mig att konstatera att det i dagens samhälle råder någon slags förljugen bild av individualitet och att den är sprängfull av politisk ideologi. Vi ska luras tro att vår personliga frihet blir större av att ha möjlighet välja vilket el-bolag som ska få äran att skjorta upp oss, när det egentligen är el-bolaget som sitter inne på all frihet. Den att kunna sno pengar från folk. Tänk ändå, förr i tiden fanns Televerket och det ägdes av oss alla gemensamt. Men det inskränkte tyvärr borgarnas möjligheter... förlåt frihet, att tjäna pengar på oss som sitter i en beroendeställning. Så därför kastade det småborgerliga socialdemokratiska partiet ut den medborgerliga insynen och samägandet till förmån för lite personlig frihet. Mitt tips är att herrarna Ingvar Carlsson, Kjell-Olof Feldt och Göran Persson nogsamt hann sondera terräng och köpa på sig en jävla massa vinstgivande aktier innan de ivrigt applåderade att Moderaterna sålde ut skiten. Om det inte nu var de själva som stod för själva försäljningen, kommer inte riktigt ihåg.
Samma spelregler råder i stadens offentliga uttrymmen, där de som sitter på pengar och makt bestämmer vad som är utsmyckning och vad som är klotter och förstörelse. Många är de som tycker det ser skräpigt ut med upptejpade lappar på lyktstolpar bredvid spårvagnshållplatser. Därför ska kommunen betala ut en massa pengar på att riva ned skiten. Nu råkar jag tycka tvärtom, men det kan inte tas hänsyn till, jag är ju ingen med makt och pengar. Min fria vilja räknas inte fullt så mycket, jag är mer att betrakta som en myra, vilken bara ska jobba och hålla käft medan drottningen gifter sig med ett muskelbyggande, brunnosat ariskt praktexemplar.
Aldrig så tydlig blir myrliknelsen helger som denna då alla myrmänniskor vandrar samma myrstigar till samma myrsamlingsplatser. Det var nästan så att folket sprang över varandra i en bokstavlig mening, och precis som myror gör, då de hastade gatan fram för att i sinom tid få bekanta sig med lite artificiell skog och sälar i bassäng. Själv gick jag åt det andra hållet och hamnade på Myrornas, en affär det var länge sedan jag besökte. Jag är nämligen på jakt efter en slags glaskaraff eller tillbringare att kunna ställa min melitta-hållare över.
Det visade sig att den affären bytt inriktning sedan sist, för där fanns inga köksgrejor till försäljning kvar. Där fanns bara kläder, böcker och ett fåtal glasprydnader att få tag på. Och det verkar som att samma dag som man tog bort köksredskap och möbler ur sortimentet ersatte man också de gamla, slitna föredetta alkoliserade männen som befolkade butiken med unga, modekänsliga och snyggpiffiga HDK-brudar. Man får ju hoppas att det bara skett en omförflyttning i Myrorna-samhället så att de arbetstränande männen fortfarande ses som en resurs värd att satsa på. För även om försäljningen kanske blir mer marknadsanpassad och att det därmed frigörs mer kapital att investera i stora och medmänskliga projekt, så vill jag att de som inte platsar in i projekträddningar men som räddas av projektarbete också ska ha en plats. Det måste inte ens vara mer genomtänkt än att det erbjuds någon form av värdig sysselsättning och helst inte i ett undangömt lagerarbete. För vad jag gillat mest med Myrorna är just att de inte gömt undan de myror som inte har längst antenner utan att de givit dem sin givna plats i stacken.
Tyvärr är det väl så att för varje myra i stacken går det typ tio ägg...
Nu vill jag dock inte falla in i en skrift som landar i det kollektiva, kommunistiska idealsamhället eller i någon slags moralpredikan likt fabeln om myrorna och syrsan. Istället nöjer jag mig att konstatera att det i dagens samhälle råder någon slags förljugen bild av individualitet och att den är sprängfull av politisk ideologi. Vi ska luras tro att vår personliga frihet blir större av att ha möjlighet välja vilket el-bolag som ska få äran att skjorta upp oss, när det egentligen är el-bolaget som sitter inne på all frihet. Den att kunna sno pengar från folk. Tänk ändå, förr i tiden fanns Televerket och det ägdes av oss alla gemensamt. Men det inskränkte tyvärr borgarnas möjligheter... förlåt frihet, att tjäna pengar på oss som sitter i en beroendeställning. Så därför kastade det småborgerliga socialdemokratiska partiet ut den medborgerliga insynen och samägandet till förmån för lite personlig frihet. Mitt tips är att herrarna Ingvar Carlsson, Kjell-Olof Feldt och Göran Persson nogsamt hann sondera terräng och köpa på sig en jävla massa vinstgivande aktier innan de ivrigt applåderade att Moderaterna sålde ut skiten. Om det inte nu var de själva som stod för själva försäljningen, kommer inte riktigt ihåg.
Samma spelregler råder i stadens offentliga uttrymmen, där de som sitter på pengar och makt bestämmer vad som är utsmyckning och vad som är klotter och förstörelse. Många är de som tycker det ser skräpigt ut med upptejpade lappar på lyktstolpar bredvid spårvagnshållplatser. Därför ska kommunen betala ut en massa pengar på att riva ned skiten. Nu råkar jag tycka tvärtom, men det kan inte tas hänsyn till, jag är ju ingen med makt och pengar. Min fria vilja räknas inte fullt så mycket, jag är mer att betrakta som en myra, vilken bara ska jobba och hålla käft medan drottningen gifter sig med ett muskelbyggande, brunnosat ariskt praktexemplar.
Aldrig så tydlig blir myrliknelsen helger som denna då alla myrmänniskor vandrar samma myrstigar till samma myrsamlingsplatser. Det var nästan så att folket sprang över varandra i en bokstavlig mening, och precis som myror gör, då de hastade gatan fram för att i sinom tid få bekanta sig med lite artificiell skog och sälar i bassäng. Själv gick jag åt det andra hållet och hamnade på Myrornas, en affär det var länge sedan jag besökte. Jag är nämligen på jakt efter en slags glaskaraff eller tillbringare att kunna ställa min melitta-hållare över.
Det visade sig att den affären bytt inriktning sedan sist, för där fanns inga köksgrejor till försäljning kvar. Där fanns bara kläder, böcker och ett fåtal glasprydnader att få tag på. Och det verkar som att samma dag som man tog bort köksredskap och möbler ur sortimentet ersatte man också de gamla, slitna föredetta alkoliserade männen som befolkade butiken med unga, modekänsliga och snyggpiffiga HDK-brudar. Man får ju hoppas att det bara skett en omförflyttning i Myrorna-samhället så att de arbetstränande männen fortfarande ses som en resurs värd att satsa på. För även om försäljningen kanske blir mer marknadsanpassad och att det därmed frigörs mer kapital att investera i stora och medmänskliga projekt, så vill jag att de som inte platsar in i projekträddningar men som räddas av projektarbete också ska ha en plats. Det måste inte ens vara mer genomtänkt än att det erbjuds någon form av värdig sysselsättning och helst inte i ett undangömt lagerarbete. För vad jag gillat mest med Myrorna är just att de inte gömt undan de myror som inte har längst antenner utan att de givit dem sin givna plats i stacken.
Tyvärr är det väl så att för varje myra i stacken går det typ tio ägg...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar