En inte helt ovanlig lek som brukar försiggå bland människor i yngre tjugoårsåldern är den då man kastar vuxenpoäng i ansiktet på varandra. I början av leken får man poäng för att man flyttar till egen lägenhet eller klarar att svarva ihop en måltid som inte består av halvfärdiga matprodukter. Efter ett litet tag och i takt med åldersutvecklingen höjs ribban för vuxenpoäng till att kräva en 1:a hands lägenhet, samboskap, fast jobb och Coop-kort och efter det är det la bara familjebildning och bil som kan ge nya poäng.
Parmiddagar, charterresor tillsammans med sin partner och en fullprisprenumeration på GP ger dock snarare svennepoäng än vuxendito. Sånt håller man bara inte på med. Hur som helst, ju fler vuxenpoäng man hystar in desto svårare blir det att kunna vifta bort det faktum att man inte är en ungdom längre. Det blir som bevis på att man numer är gammal.
Men ett ännu större bevis för ålderdom är att jag inte längre hänger med i prisbildningen. Jag tycker till exempel att det är vansinnigt dyrt att gå på konsert och bio. Och nog för att det skett dramatiska prishöjningar på dessa fronter, så är det inte enbart ett resultat av ocker, utan också ett resultat av en naturlig prisutveckling. Saker kostar ju mer nu än för trettio år sedan i faktiska tal. Så när jag tycker att en konsert ska kosta max 100-120 spänn, som det gjorde år 1995, är det ett bevis för att jag inte hänger med längre. Jag har blivit som farmor när hon stack till mig ett par kronor så jag skulle kunna köpa mig en godispåse, fast jag på min höjd fick en sjättedels påse kolasnören för den summan. Då tyckte jag hon var knäpp. När sedan farsan förklarade för mig att det berodde på att hon var gammal och inte riktigt hängt med i kronans utveckling, tyckte jag fortfarande hon var knäpp, bara i lite mindre utsträckning. Samtidigt lovade jag mig att aldrig någonsin tappa greppet på det sättet.
Fast nu har det alltså börjat krypa sig på så sakteliga, detta tecken på ålderdom och vuxenhet (för i ungdomens ögon ingår ju dumhet i själva vuxenbegreppet). Och det enda positiva med det är att jag nu kan skylla på att jag är vuxet "förståndig" och därmed inte en snål jävel. Sparsamhet ger förresten fett med vuxenpoäng.
Parmiddagar, charterresor tillsammans med sin partner och en fullprisprenumeration på GP ger dock snarare svennepoäng än vuxendito. Sånt håller man bara inte på med. Hur som helst, ju fler vuxenpoäng man hystar in desto svårare blir det att kunna vifta bort det faktum att man inte är en ungdom längre. Det blir som bevis på att man numer är gammal.
Men ett ännu större bevis för ålderdom är att jag inte längre hänger med i prisbildningen. Jag tycker till exempel att det är vansinnigt dyrt att gå på konsert och bio. Och nog för att det skett dramatiska prishöjningar på dessa fronter, så är det inte enbart ett resultat av ocker, utan också ett resultat av en naturlig prisutveckling. Saker kostar ju mer nu än för trettio år sedan i faktiska tal. Så när jag tycker att en konsert ska kosta max 100-120 spänn, som det gjorde år 1995, är det ett bevis för att jag inte hänger med längre. Jag har blivit som farmor när hon stack till mig ett par kronor så jag skulle kunna köpa mig en godispåse, fast jag på min höjd fick en sjättedels påse kolasnören för den summan. Då tyckte jag hon var knäpp. När sedan farsan förklarade för mig att det berodde på att hon var gammal och inte riktigt hängt med i kronans utveckling, tyckte jag fortfarande hon var knäpp, bara i lite mindre utsträckning. Samtidigt lovade jag mig att aldrig någonsin tappa greppet på det sättet.
Fast nu har det alltså börjat krypa sig på så sakteliga, detta tecken på ålderdom och vuxenhet (för i ungdomens ögon ingår ju dumhet i själva vuxenbegreppet). Och det enda positiva med det är att jag nu kan skylla på att jag är vuxet "förståndig" och därmed inte en snål jävel. Sparsamhet ger förresten fett med vuxenpoäng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar