Torrkok och stegbilar

Blåljus. En inte helt ovanlig syn på en fredagsnatt. Man kan undra hur många helgnätter man fått bevittna påslagna larmvispar procentuellt sett?

Ibland orkar man bara inte göra något. Det är inget konstigt med det, men jag kan i korta stunder oroa mig för att alla mellanmänskliga kontakter under mitt arbete gör mig socialt mättad. I förlängningen innebär det att jag gärna vill vara i fred på min fritid. Tycker mig kunna se en vag tendens åt det hållet ibland. Lite sorgligt. I fredags var det så, vilket delvis berodde på att jag skulle upp tidigt på lördagsmorgonen. Jag skippade intag av afrikanskt drakvatten i vänner goda lag och hade en hemmakväll i min ensamhet istället.

Blåljus. En rätt så ovanlig syn då de härrör från en stegbil som står placerad utanför mitt sovrumsfönster. Det har visserligen hänt en gång tidigare i mitt liv, så lite van är jag. Då handlade det om en gasläcka hos grannen under mig, nu rörde det sig om ett torrkok hos en granne fem våningar upp. Inga bränder som tur är, bara ypperliga tillfällen att få ta på sig jackan och ställa sig och småprata nyfiket med de avslappnade brandmännen.

Blåljus. Det är allt lite spännande med blåljus, särskilt de från stegbilar. Och särskilt när de kan betraktas från sängen i sitt eget sovrum. Nästan lite läskigt. Då jag som bäst stod på gatuplan och betraktade brandmannen högst upp på stegen kom en något lös kille i 25-års åldern fram och frågade vad som stod på. Han var på väg hem och såg att stegen var riktad mot hans grannlägenhet. Då det stod klart för honom att faran för brand var ringa släntrade han nonchalant in genom porten.
Någon minut senare kunde man se hans nuna genom köksfönstret på sjunde våningen ungefär samtidigt som steggubben lokaliserat den lilla rökutvecklingen. "Det var visst jag", tyckte jag mig kunna höra killen säga via brandpersonalens öppna komradio.

Faran över och allas våra eldriddare kunde packa ihop sina saker, slå av bilarnas blåljus och lämna oss nyfikna vid trottoarkanten.