Åren går

Åren går och för var dag som passerar har allting blivit något äldre. Varje år innehåller även de olika årstiderna på gott och ont. Mest ont skulle jag vilja påstå, vilket får illustreras av hur min sadel såg ut en förmiddag för inte så länge sedan:



Det är för jävligt vad man ska behöva stå ut med. I ett land som har väder ingen vill ha den största delen av året är det skandal att det inte finns en mer utbyggd kollektivtrafik och kommunala eltaxibilar startfärdiga för att ge dess invånare en snabb färd genom staden. I alla fall dess kommunalarbetare. Under tiden hänvisas en enkel man som jag till undermåliga spårvagnar och cykelfärder då jag måste transportera mig.

Få saker är dock så bra barometrar på att åren går som cykeln. Och när man möts av en sadel täckt av frost eller snö några morgnar på raken, och rumpan tillräckligt många gånger nått nollgradig temperatur, då börjar hjärnan tänka på sadelskydd. Det vill säga vid en viss mental ålder. Inte så länge man är en youngster gangster såklart. Själv tog jag en tur ned på stan, samtidigt som det ekade 'gubbgubbgubb' i huvudet, och letade efter sadelskydd för en billig penning.

Tur för mig fann jag bara skydd i fårskinn och ett sådant inköp funkar inte för mig. Det fanns andra med fyllning av gel (eller nåt), men de var inte bara något dyra utan även alldeles för blaffiga. Tur för mig kan jag i ytterligare en tid dölja min egentliga gubbighet genom att cykla på bland snödrivorna utan sadelskydd. Tur för mig kan jag fortsätta frysa arslet av mig. Det räcker liksom med att jag tidigare i år införskaffade ett regnställ som jag flitigt använder.

Kärt skägg har många namn

Som alla vet är ett av de populäraste och effektivaste sätt att skrapa ihop en skeppsbesättning på den att plocka upp överförfriskade och sovande män sena fredagsnätter. Sedan bär man ned dem till skeppet och kastar loss snabbt som fan innan de hinner vakna. Väl på havet kan de ju knappast springa iväg. Detta tycker såklart Kapare Bo är ett alldeles utmärkt förfarande, så därför hängav han sig helhjärtat åt denna förströelse natten till idag.

Tyvärr fann han inga män som däckat av och mognat till för en upplockning. Han fann bara en liten snorunge som knatade runt på trottoarerna utan riktning. "En liten skeppsgosse som kan styra upp servering av krubb och sprit hör varje farkost med självaktning till", tänkte Kaparn och högg gossen i kragen, "dessutom kan det aldrig vara fel för en parvel att få lite ideologisk skolning av en bunt hedervärda pirater".

Pojken var inte sen att samtycka så det behövdes varken bojor eller rep för att locka med honom ombord. Istället för barnaskrik och barnagråt fick Kaparn istället höra skratt och stoj från den unge krabaten. Dessutom pepprade han besättningsmännen med frågor om livet till havs, livet i hamn och om salt vatten egentligen är att föredra framför sött vatten. Andra frågor kunde vara av mer privat karaktär, bland annat de som berörde Kapare Bos skäggväxt och ifall alla hans kvinnor tyckte ett sådant 'biffigt skägg' var något att ha; "Skämtar du med mig? Gillar de verkligen en sådan bush? Du är inte klok. Det tror jag verkligen inte. Nä, nä, nä... Kallar de dig för Kapten Rödskägg då eller?". Det sista fick givetvis Kaparn att gå i taket. En sådan skymf! Bli jämförd med en sådan löjd. Och det blev inte bättre av att grabben deklarerade att han minsann skulle fortsätta kalla Kaparn för Kapten Rödskägg.

Ibland hände det att gossen bröt upp sina frågor med rena påståenden, som när han sa att han älskar kött. "Huga", tänkte Kapare Bo då, "vad är det egentligen jag har släpat ombord?" och just som han skulle till att förklara att maten ombord utan undantag var vegetarisk av uppenbara moraliska skäl sa snorvalpen "Du är ett riktigt kött. Jag ska kalla dig för Köttet!". Ännu ett tämligen opassande smeknamn formulerades fram, men denna gång tyckte Kaparn det mest var komiskt. Samtidigt som han undrade hur det egentligen gick till att just han fick namnet Köttet.

En gång hände det att pojken var tyst och det så länge att sjöbusarna nästan hann bli oroliga. Sedan bröt han tystnaden genom att bröla "Kapten Köttskägg! Ha ha ha!". Vips, så hade den gode Kaparn fått tre nya smeknamn snabbare än han hann runda Vinga fyr.

Längtan efter havet

Ibland blir längtan efter havet så stark för den gamle sailorn Kaparn och han bara måste ta sig utskärs för att skåda ut över horisonten. Då kan han stå i timtal och titta på fartygen som långsamt stävar iväg över vattnet och det spelar ingen roll att termometern visar -15 C och att det blåser nordan eftersom sådant väder "på ett naturligt sätt gallrar ut de salta från de lama". Nu räckte inte denna lilla utflykt i skärgården för att släcka sjöbusens längtan till saltstänk i skägg och hår. Istället förstärkte den enbart viljan att återigen sätta segel mot okända hav.

För att kunna förverkliga ett sådant högsittande mål måste dock kroppen vara i bra skick. Något som fått Kaparn att träda in i träningssalongerna. Det är en lång väg att gå innan han är redo för havet, men han är fast besluten att lyckas. All form av träning lever på något sätt sin egen logik med sina givna fallgropar. Efter att första entusiasmen, med de tidiga utslagen av att känna sig mer fit, lagt sig är det lätt hänt att man helt enkelt lägger av då det blir mindre roligt. Och har man inte lika stark motivation som Kapare Bo kan uppförsbacken tycks vara i det närmaste oändlig. Inte minst de dagar det gör ont att bara vakna.

Som jag ser det återstår då bara följande alternativ för att orka fullfölja sin träning:

1. Man tränar i grupp och ser själva träningen som ett utmärkt tillfälle att umgås på. Man tjôtar helt enkelt hängandes över skivstängerna.

2. Man blir en fanatiker och börjar identifiera sig som "den som tränar". Det blir som en livsstil där träningspassen prioriteras, krogbesöken avvecklas och näringsläran pluggas in. Här är utvecklingskurvan av träningen i fokus. Det är viktigt att orka lite mer, lite längre och lite snabbare. Allt som kan fördärva utvecklingskurvan försöker man därför undvika.

3. Man blir en neurotiker. Näringsläran hårdpluggas och man lär sig allt om kalorier, förbränning och GI. Varenda steg man tar präglas av en tvångstanke av hur mycket just det enskilda steget betyder för BMI. Varenda födobit vägs först på en våg för att räkna ut den perfekta kompositionen mellan kolhydrater, energi och fett. Sedan vägs den också i en tankemässig vågskål ifall det är värt det "Hmm, denna tugga motsvarar två minuters cykling på inställningen 3,5 RPI i 28km/h-tempo."

Fullt ös, medvetslös

Egentligen hatar jag vinterhalvåret med dess mörker och vanligtvis ruskiga och blöta väder. Inte är jag heller speciellt förtjust i det snöiga väder som råder i dessa dagar. Det är alldeles för kallt och blåsigt och besvärligt med istappar i ansiktsbehåringen. Men trots denna negativa attityd till säsongen uppskattade jag kvällens cykeltur hem från jobbet fett mycket. Det är ju förbannat kul att slira runt, lägga bredkas och parera moddiga vägbanor i full fart.

I min ungdoms glansdagar brukade jag och en kompis, på väg hem från skolan, trampa lite extra fart på cykeln i en nedförsbacke som slutade med en kurva på vår väg hem från skolan. Istället för att svänga med kurvan fortsatte vi rakt fram med syftet att braka in i den uppskottade snödrivan och flyga över styret för att vådligt landa i snötäcket. En mycket rolig lek tyckte vi. Mindre rolig tyckte pappa eftersom framhjulet blev vint, inte alls roligt skulle nog min mor tyckt om hon känt till denna akrobatik.

Nu när jag själv befinner mig i vuxen ålder tycker jag fortfarande leken verkar rolig och jag skulle definitivt ge mig på den om det bara fanns tillräckligt branta backar och något högre snödrivor på min väg hem från jobbet. Då skulle jag med glädje flyga styre och landa med snöfylld kalsong.