En sorgens dag

Fula tricks har spelats med mig de senaste dygnen. Min vackra cykel har blivit slaktad av huliganer. Det började med sadeln som var borta en morgon då jag skulle cykla ned till stan innan jobbet för att göra några ärenden. Det blev till att lägga till ett inköp av cykelsadel på ärendelistan. Sagt och gjort och efter stadsrundan och sadelköpet bar det iväg till jobbet. När jag kom hem från jobbet såg min cykel ut så här:


Oerhört taskigt gjort. Hade jag varit lite försiktigare hade jag så fort jag upptäckt frånvaron av sadeln låst in resten av hojen i det otillgängliga cykelrummet så fort jag kunnat. Men jag tänkte att det är på nätterna som tjuvarna är vakna. Inte mitt på dagen. Att man kan skända en stolt cykel som denna på detta sätt övergår mitt förstånd. För mig är det något av en epok som går i graven. Jag fick den i present av min kärlek som omsorgsfullt målat den svart med gröna detaljer och jag hade till helgen tänkt tvätta den och måla i diverse skavsår som uppstått under årens gång av flitigt användande. Men nu är min färdkompanjon stympad. Det enda hoppet är ifall mina nödsignaler och efterlysningar efter hjul hörsammas...

Det blir till att använda sig av cykelrummet hädanefter, även om det innebär stånk och besvär och +2 minuter på morgonen. Och utifrån hur andra cyklar tillhörande människor jag känner blivit behandlade då de stått parkerade utanför mitt hem kanske jag redan borde ha haft den rutinen. Det ska fan till att vara efterklok.

En kvaddad och en bestulen.