Nu rullar det på. Ingen annan årstid exemplifierar det så mycket som hösten. Den senaste veckan har för mig inneburit växlingen från att sitta på arbetsplatsen och fundera på vad för kul man ska hitta på då arbetsdagen är över till att tänka att 'i morgon, då sitter man här igen'. Istället för att ha ett bättre väder att se fram emot har man ett sämre väder att vänta sig. Långa ljusa dagar ska förvandlas till korta mörka dagar. Den senaste veckan har jag spenderat mer tid inomhus än vad jag gjort utomhus. Variationen mellan dagarna har minskat. Variationen under dagarna har minskat. Dagarna rullar på. Kvällarna rullar på. Nu rullar det på.
Igår morse mötte jag Happy Camper på väg mot jobbet. Han var på väg mot sitt jobb. Vi vinkade till varandra. Jag var så tom inom mig att jag inget hade att säga så därför lät jag bli att ens försöka. Jag gissar att samma sak gällde för Happy Camper. Det är tydliga tecken på att man börjat borra ned huvudet och börjat anpassa sig till höstens kalla vindar. Man rullar hellre på än stannar till. Jävla höst. Att jag inte stannade och hade ett trevligt samtal med Happy Camper är höstens fel. Inte så mycket att jag redan var sen och att morgonhjärnan inte fått någon gymnastik ännu. Mer då att man alltid är lite senare och att hjärnan alltid är lite mer svårväckt på hösten.
Nu rullar det sannerligen på. Denna höst rullar vi dessutom mot en samhällelig ättestupa vad det verkar. Det är valhöst och det ser ut som att borgarna vinner valet. Jag kan inte förstå det. Att ens en liten futtig minoritet kan tänka sig rösta på alliansen är förunderligt, men att hälften av befolkningen gör det är ofattbart. Det är sorgligt. Det rullar åt helvete.
Misantropi verkar vara höstens bästa följeslagare.
3 kommentarer:
Det är inte sorgligt. Det är tamejfan så pass vidrigt att jag i fortsättningen alltid ska utgå ifrån att mannen på gatan är en total jävla galning.
Vämjeligt är även ett ord som ploppar upp i huvudet. Men du har rätt, sorgligt är inte en tillräcklig beskrivning av situationen. Fast förutom alla andra känslor som far runt inom mig inför tanken på borgerligt styre, så är sorg väldigt framträdande. Anhängare till alliansen gör mig ledsen.
Sorg är den bestående känslan. Ilskan är ett resultat av allt för mycket tv-tittande på debatter och utfrågningar och sneglande på opinionsundersökningar. Hör jag Björklund prata en gång till om hur de "tror på individen" så kommer jag självantända. Hitler trodde också på individen...
Skicka en kommentar