Rapport från en syditaliensk by

Redan på planet ned till Italien frågade Tove mig ifall vi inte kunde ta sovmorgon den första morgonen i Rom: "Vi kan väl åtminstone sova till åtta?" frågade hon.
Jag tycker inte den frågan framställer mig själv i speciellt vacker dager. Tänk att behöva fråga om lov för att få sova till 8:00. Fast sedan sov vi ända till nio den första morgonen.

Dagen vi lämnade den eviga staden för färd mot sydligare breddgrader gick vi dock upp rysligt tidigt. Det hör lite till när man ska åka tåg. Jag såg med stor tillförsikt fram emot att tuffa fram längs den italienska landsbygden och att då få sitta med näsan tryckt mot fönsterrutan. Men spaggarna hade bestämt sig för att plantera buskar och träd längs med rälsen så att man inte kunde få mer än enstaka glimtar av landskapet. Vilket sabla turistsabotage!

Men fram kom vi till staden som uppfann pizzan och som sig bör blev vår första måltid en Margaritha, vad annars? Den var gudomligt god. Annars präglades de första timmarna i Napoli av anpassning till det omtalat hårda klimatet. Inga ringar på fingrarna där inte. Och inte vifta med kameran till allmän beskådan eller kliva in i mörka gränder hur lockande de än kan tänkas vara.

Det där visade sig vara lite överdrivet tycker jag allt. Inte heller framstod staden som så kaotisk och svårhanterlig som dess rykte vill göra gällande. De var la själva på semester eller nåt napoliborna. Eller så är jag bara världsvan. Den andra dagen i staden så kunde jag inte hitta min telefon som jag lagt i väskan innan vi begav oss iväg från vårt hostel. Jag var helt säker på att jag lagt den där. Så säker att det gjorde mig säker på att jag blivit tjuvad. Mitt hetaste tips var en äldre kvinna som jag reagerat på att hon var något märkligt närgången då jag stod och köpte ett par solglasögon. Under hela kvällen gick jag och berömde hennes skicklighet eftersom jag ju också tyckt mig ha koll på väskan som hängde över min axel hela tiden. När vi kom hem till rummet så låg telefonen på sängen. Tove tyckte jag lät mer besviken än glad då vi hittade den. Så var det nog också, även om jag bävat lite inför att behöva få tag i människors telefonnummer igen.

Trots att Napolis ficktjuvar och smågangstar får underbetyg så måste jag säga att det är fantastisk stad. Diverse bösigt folk hade ifrågasatt staden inför Tove innan vår resa och sagt att det "bara" var en storstad och inget mer (här vi snackar antinomi). Jag köpte ett par skor som bättre beskriver hur man bör se på staden.


Men inte blev det någon fotboll i Napoli heller. Jag fick nöja mig med att beskåda det berömda Maradona-altaret. Det var fint.