För en månad sedan ungefär så fyllde Happy Camper år och bjöd in till bubbeldryck nere vid älvmynningen. Som sig bör vid födelsedagskalas så inhandlade jag en present. Jag köpte Göran Grejders bok Ingen kommer undan Olof Palme. Lite reformistisk socialism helt enkelt. Jag tror i och för sig att det är en bra bok och tänker läsa den själv. Konstigt vore annars- man ger sällan bort saker man inte kan stå för. Något oortodoxt så fick även jag en present denna dag trots att jag är dryga halvåret bort från födelsedag. Och ännu märkligare var att jag fick presenten av födelsedagsbarnet själv. Jag fick en present man inte skojar bort. En burk energidryck av bästa sort:
Skulle gissa att det var jag blev mest nöjd av presentutbytet. Faktiskt så nöjd att jag bara några veckor senare köpte en resa till Kuba tillsammans med Tore och Klara. Vi ska vara där i lite drygt sex veckor. Veckor sprängfyllda av rom, rumba och raggarbil (de tre r:en) samt socialism, sol och salsa (de tre s:en). Den tetige skulle kunna säga att det bildar förkortningen RS, men den riskerar samtidigt att åka på stryk.
Amen, gud så gött! Ja, verkligen. Det enda lilla bekymret är hur det ligger till på blöjfronten på ön. Jag har verkligen ingen lust att behöva förlita mig till tygblöjor. Det är ju lite av en förnedring att behöva go hippie när man besöker ett revolutionärt land.
Jag har även ett hemligt mission med resan och det är att jag ska reka huruvida Havanna är det perfekta stället att ägna sina pensionärsdagar på eller inte. Med tanke på min pensionsprognos så vill det till att jag kan bo billigt den dagen jag slutar arbeta. Jag tänker fan heller inte jobba tills jag är 72 år. Inte en chans. Vid den digra åldern kommer jag, om denna vistelse i Havanna slår väl ut, sitta på en balkong och sippa på revolutionära romdrinkar. Tänk, det vore något det.
På väg hem härom dagen klev jag in på Mynt och musik i Stigbergsbacken. Det är en trevlig butik av en sort som jag hoppas aldrig försvinner, även om utvecklingen tyder på att såväl musik som litteratur blir mer och mer digitaliserad. Det är i denna butik jag en gång i tiden köpte min digra samling Hulk-tidningar. Jag har nog åtta stycken! Bakom kassan står det en skön man som känns gedigen. En av den gamla stammen, som bara vill ha ett gött liv och som hittat ett lagom slitsamt sätt att tjäna sitt uppehälle. Säkerligen efter att ha slitit ut ryggen på något bygge eller i hamnen eller på ett skrotupplag. Han har en Öis-halsduk hängande vid disken också, vilket i dessa tider då den fotbollsklubben sätts i konkurs, gör att man vill handla av sympati. Jag hittade denna snygga skiva:
Dock så köpte jag den inte av sympati till den skäggige öisarn, utan för att dess omslag var i det närmaste oemotståndlig. För att inte tala om dess baksida:
Jag påpekade detta faktum då jag langade fram en hundring från framfickan och fick då motfrågan ifall jag åker minibuss till jobbet."Nä, jag cyklar", sa jag.Fast jag åkte minibuss till den arbetsplats jag genomförde min praktik på i Kapstaden, så jag kunde ändå känna lite befogad samröre med skivan. Tycker jag allt. Nu ska jag bara inhandla en skivspelare också så jag kan lyssna på plattan.
Jag har läst in mig på tidningarnas bostadsbilagor denna helg. Idag läste jag ett reportage i G-P från Sjumansholmen. Det var på den ön i Göteborgs södra skärgård som sommarens mest spektakulära expedition ägde rum- Expedition: Kommunism.Jag är fan het nu alltså. Till och med före min tid. Tidningsreportaget från ön går att läsa här.
Tänk att borgarna vann valet. Tänk att en majoritet av den röstande befolkningen vill ha en borgerlig regering. Det är inte klokt. De första dagarna efter valdagen gick jag runt i någon slags resignation över detta faktum. Jag klarade inte helt av att ta till mig vidden av resultatet. Sedan hade jag någon vecka då jag bar runt på en undertryckt ilska och var på allmänt dåligt humör. Det är en jobbig känsla eftersom det är svårt att ta ut ilskan på något konkret i lägen då det handlar om alltings jävlighet. Visserligen skällde jag ut en rasistkärring i mitt hus och därmed fick lite vrede möjlighet att sippra ut. Men sådana tillfällen är alltför sällan förekommande så det blir lättare att förtränga ilskan och återgå till resignationen igen.Tack vare mina färdigheter i att idka förträngning så har jag helt glömt bort allt vad moderater heter den senaste veckan. Åtminstone tillräckligt mycket för att inte påverkas humörmässigt. Det man inte tänker på kan man inte bli arg över. Fast säg den resignation som varar för evigt. I morse läste jag DN till morgonkaffet. Ganska ofta blir jag förbannad då jag läser tidningen. Jag blir arg på vad de väljer att skriva om, hur de skriver om det och på vad människor de intervjuar säger. Idag var det dock mer oförberett, det handlade inte om någon redovisning av något kasst beslut i den borgerliga leken "Hur vi snabbast avvecklar ett välfärdssamhälle." Det var när jag lite förstrött bläddrade de sidor av tidningen som kallas DN Bostad som min blick fångade upp rubriken Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva. Reportaget handlar om ett par i 30-årsåldern som bor i en etagevindsvåning på 165 kvm i Vasastan, Stockholm. De har två takterasser. De är stolta. En är affärsjurist, den andra egenföretagare i finansbranschen. På Minihotell i Göteborg bor ensamstående morsor med fem-sex barn i ett rum under flera månader, ibland år eftersom de inte kan få tag i en lägenhet.Paret i Vasastan ångrar att de inte gjort sitt sovrum och walk-in-closet lite större. Om tio år tror de att de bor "i en större våning på uppemot 300 kvm med fler och större ljusinsläpp och där Nina kan ha en divan i sin egen walk-in-closet." Va fan. När jag läser detta, och nu när jag återger det, drabbas jag av chockilska. Jag blir så jävla förbannad över klassamhället och alla dess självgoda vinnare. Jag vill döda. Värst av allt är att det bara kommer bli värre de närmaste åren och att det är detta så många i landet vill ha. Jag vill kräkas lite.
Nu rullar det på. Ingen annan årstid exemplifierar det så mycket som hösten. Den senaste veckan har för mig inneburit växlingen från att sitta på arbetsplatsen och fundera på vad för kul man ska hitta på då arbetsdagen är över till att tänka att 'i morgon, då sitter man här igen'. Istället för att ha ett bättre väder att se fram emot har man ett sämre väder att vänta sig. Långa ljusa dagar ska förvandlas till korta mörka dagar. Den senaste veckan har jag spenderat mer tid inomhus än vad jag gjort utomhus. Variationen mellan dagarna har minskat. Variationen under dagarna har minskat. Dagarna rullar på. Kvällarna rullar på. Nu rullar det på. Igår morse mötte jag Happy Camper på väg mot jobbet. Han var på väg mot sitt jobb. Vi vinkade till varandra. Jag var så tom inom mig att jag inget hade att säga så därför lät jag bli att ens försöka. Jag gissar att samma sak gällde för Happy Camper. Det är tydliga tecken på att man börjat borra ned huvudet och börjat anpassa sig till höstens kalla vindar. Man rullar hellre på än stannar till. Jävla höst. Att jag inte stannade och hade ett trevligt samtal med Happy Camper är höstens fel. Inte så mycket att jag redan var sen och att morgonhjärnan inte fått någon gymnastik ännu. Mer då att man alltid är lite senare och att hjärnan alltid är lite mer svårväckt på hösten.Nu rullar det sannerligen på. Denna höst rullar vi dessutom mot en samhällelig ättestupa vad det verkar. Det är valhöst och det ser ut som att borgarna vinner valet. Jag kan inte förstå det. Att ens en liten futtig minoritet kan tänka sig rösta på alliansen är förunderligt, men att hälften av befolkningen gör det är ofattbart. Det är sorgligt. Det rullar åt helvete.Misantropi verkar vara höstens bästa följeslagare.
Rösta rött! Rösta rött!Rösta rätt.Rösta rött! Rösta rött!Rösta rött för vår livsandas skull. Rösta rött för att alla andra alternativ är sämre. Rösta rött!Läs mer här
