Tänk att borgarna vann valet. Tänk att en majoritet av den röstande befolkningen vill ha en borgerlig regering. Det är inte klokt. De första dagarna efter valdagen gick jag runt i någon slags resignation över detta faktum. Jag klarade inte helt av att ta till mig vidden av resultatet. Sedan hade jag någon vecka då jag bar runt på en undertryckt ilska och var på allmänt dåligt humör. Det är en jobbig känsla eftersom det är svårt att ta ut ilskan på något konkret i lägen då det handlar om alltings jävlighet. Visserligen skällde jag ut en rasistkärring i mitt hus och därmed fick lite vrede möjlighet att sippra ut. Men sådana tillfällen är alltför sällan förekommande så det blir lättare att förtränga ilskan och återgå till resignationen igen.
Tack vare mina färdigheter i att idka förträngning så har jag helt glömt bort allt vad moderater heter den senaste veckan. Åtminstone tillräckligt mycket för att inte påverkas humörmässigt. Det man inte tänker på kan man inte bli arg över.
Fast säg den resignation som varar för evigt. I morse läste jag DN till morgonkaffet. Ganska ofta blir jag förbannad då jag läser tidningen. Jag blir arg på vad de väljer att skriva om, hur de skriver om det och på vad människor de intervjuar säger. Idag var det dock mer oförberett, det handlade inte om någon redovisning av något kasst beslut i den borgerliga leken "Hur vi snabbast avvecklar ett välfärdssamhälle." Det var när jag lite förstrött bläddrade de sidor av tidningen som kallas DN Bostad som min blick fångade upp rubriken Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva. Reportaget handlar om ett par i 30-årsåldern som bor i en etagevindsvåning på 165 kvm i Vasastan, Stockholm. De har två takterasser. De är stolta. En är affärsjurist, den andra egenföretagare i finansbranschen.
På Minihotell i Göteborg bor ensamstående morsor med fem-sex barn i ett rum under flera månader, ibland år eftersom de inte kan få tag i en lägenhet.
Paret i Vasastan ångrar att de inte gjort sitt sovrum och walk-in-closet lite större. Om tio år tror de att de bor "i en större våning på uppemot 300 kvm med fler och större ljusinsläpp och där Nina kan ha en divan i sin egen walk-in-closet." Va fan. När jag läser detta, och nu när jag återger det, drabbas jag av chockilska. Jag blir så jävla förbannad över klassamhället och alla dess självgoda vinnare. Jag vill döda. Värst av allt är att det bara kommer bli värre de närmaste åren och att det är detta så många i landet vill ha.
Jag vill kräkas lite.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar