I helgen som var åkte jag och Tore på en tripp till Strömstad och Kosteröarna. Inte bara vi två visade det sig, för halva Norge var också där. Efter dessa dagar och möten med norrmän kan jag konstatera att norska båtmänniskor har samma kläder som svenska båtmänniskor, att norska båtmänniskor beter sig som svenska båtmänniskor och att norska båtmänniskor bör undvikas på samma sätt som svenska båtmänniskor bör undvikas. Den enda skillnaden torde vara att de norske låter lite trevligare när de är otrevliga.
Man får heller inte glömma att jag är extra känslig nu när jag klivit in i skengraviditetsvecka 28. I den tredje trimestern sägs det ju att man ökar känsligheten inför omvärlden. Vid denna tidpunkt under graviditeten är det inte ovanligt med okontrollerade känsloutbrott. Det märkte jag i bussen på vägen upp till Strömstad. Då klev följande kvinna på:
Snål som jag alltid är mot andra människors sätt att vara eller se ut så började jag direkt att kritiskt granska hennes val av huvudbonad. Jag tyckte inte det såg riktigt klokt ut. Sedan började jag fantisera över hur det gick till när hon valde detta hårband innan hon gick hemifrån. Jag såg framför mig hur hon stod i sin trånga hall, bredvid en ful byrå och tittade sig i spegeln. Hon rättade till hårbandet lite så att det satt rakt och sneglade lite från sidan i spegelbilden för att säkerställa att det såg bra ut från alla vinklar. Sedan gick hon nöjd hemifrån för att ta bussen mot Bohuslän.
Tankarna vandrade sedan till mig själv och att jag minsann också brukar granska mig själv i spegeln innan jag går hemifrån, lite i förbifarten så där, och hur vi alla gör det och att det ändå kommer vara någon elak typ som hånler åt en i smyg fast man själv tycker man är snygg. Då fick jag en känsla av meningslöshet. En meningslöshet över proceduren att göra sig fin inför sig själv och andra. Vad är poängen? Mitt grubbel växte till att innefatta all världens meningslösheter och till slut satt jag med en rejäl ångestklump i magen. Ångest på en buss på väg till Strömstad. Ångest på grund av ett hårband. Det är att vara skengravid det. Tur för mig att Tore var med så hon kunde guida mig tillbaka till en mer sansad verklighet.
Man får heller inte glömma att jag är extra känslig nu när jag klivit in i skengraviditetsvecka 28. I den tredje trimestern sägs det ju att man ökar känsligheten inför omvärlden. Vid denna tidpunkt under graviditeten är det inte ovanligt med okontrollerade känsloutbrott. Det märkte jag i bussen på vägen upp till Strömstad. Då klev följande kvinna på:
Snål som jag alltid är mot andra människors sätt att vara eller se ut så började jag direkt att kritiskt granska hennes val av huvudbonad. Jag tyckte inte det såg riktigt klokt ut. Sedan började jag fantisera över hur det gick till när hon valde detta hårband innan hon gick hemifrån. Jag såg framför mig hur hon stod i sin trånga hall, bredvid en ful byrå och tittade sig i spegeln. Hon rättade till hårbandet lite så att det satt rakt och sneglade lite från sidan i spegelbilden för att säkerställa att det såg bra ut från alla vinklar. Sedan gick hon nöjd hemifrån för att ta bussen mot Bohuslän.
Tankarna vandrade sedan till mig själv och att jag minsann också brukar granska mig själv i spegeln innan jag går hemifrån, lite i förbifarten så där, och hur vi alla gör det och att det ändå kommer vara någon elak typ som hånler åt en i smyg fast man själv tycker man är snygg. Då fick jag en känsla av meningslöshet. En meningslöshet över proceduren att göra sig fin inför sig själv och andra. Vad är poängen? Mitt grubbel växte till att innefatta all världens meningslösheter och till slut satt jag med en rejäl ångestklump i magen. Ångest på en buss på väg till Strömstad. Ångest på grund av ett hårband. Det är att vara skengravid det. Tur för mig att Tore var med så hon kunde guida mig tillbaka till en mer sansad verklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar