Det finns så jävla mycket att vara förbannad över så att man blir förbannad! Att gamla riksdagsledamöter sitter och plockar ut arvode flera år efter att de lämnat Riksdagen är en sådan sak. Uppgiften att Gudrun Schyman är en av dem och att hon plockade ut 244 000 kr förra året på detta sätt gör mig i och för sig mest ledsen. Lev som du lär för helvete!
Annars har jag knappt tid och ork att lyfta blicken över min egen horisont nu för tiden. Ännu mindre att formulera och specificera allt jag är förbannad över. Jag har trots allt just lämnat skengraviditetsvecka 28 och trätt in i skengraviditetsvecka 29. Då har man inte mycket annat än sin skengraviditet i huvudet och allt man har att berätta är saker som relaterar till denna skengraviditet.
Då du är skengravid eller gravid eller bara på väg att få barn så erbjuds du att delta i en föräldragrupp som sätts samman av mödravårdscentralen. Jag och Tore har varit med i en sådan tillsammans med andra hetro-par. Senaste träffen blev vi uppdelade i könsbestämda grupper för att diskutera tankar och frågor kring detta med att bli förälder. Detta utifrån några givna frågor såsom "Vilken blir den största omställningen när barnet har kommit?"; "Hur påverkar föräldraskapet samlivet?"; "Hur tror ni man kan må som nybliven förälder?" och "Hur blir relationen till era egna föräldrar som blir mor- eller farföräldrar?" Diskussionen mellan mig och de andra männen blev välartikulerad, polerad och överraskande snubbig.
Jag skulle påstå att de andra männen anses vara så kallade goda och mjuka män. De skulle nog själva beskriva sig som jämställda män, särskilt snubben som är utbildad pedagog. Han sitter inne på alla akademiska medelklasspoäng man kan tänka sig. Typisk självklar kille det där.
De andra männen nådde snabbt konsensus i hur viktigt det är att försvara sin egen tid som par gentemot barnet. Tydligen utgör ett nyfött barn ett allvarligt hot mot kärleksrelationen. Männens största skräck är att hamna i skymundan för kvinnans uppmärksamhet, att inte bli sedda. Den som oroade sig mest för detta var den mjuka, goda pedagogen. Han höll inte med om mitt försynta påpekande att man kanske kommer ha större lust att ägna sig åt barnet än att få några timmar på tu man hand med sin käraste. Även som man. Det är så jävla snubbigt att sitta och prata om "ledig tid" inför det faktum att man ska bli förälder. Tur det inte är med honom jag är skengravid i alla fall.
Sedan var det visst läskigt med osäkerheten kring när man skulle få komma till igen. Helt otroliga bekymmer vi män bär på. Jag tycker mig kunna läsa in att den där lediga tiden tillsammans med sin partner troligen bör utläsas f-ö-r-s-p-e-l. Den individuella friheten är såklart viktigare att diskutera än hur samlivet bäst utvecklas utifrån allas bästa, det vill säga föräldrar och barn. Den egna rädslan för att bli förminskad till enbart pappa, och inte som den fantastiska älskaren eller den centrala personen i relationen, förhindrade en fruktbar och vettig diskussion.
Men relationen gentemot ens egna och partnerns föräldrar och övrig omgivning skulle absolut inte bli något problematiskt bara man är tydlig. Bara man talar om hur man vill ha det så finns det inget som tyder på att dessa relationer skulle kunna bli komplicerade. Andras förväntningar kan uppenbarligen aldrig omvandlas till besvikelser ifall man bara är tydlig från början. Har man bara sagt det så... Ganska så snubbigt resonemang även det. Personligen räds jag att såväl föräldrar som svärföräldrar kommer tillåta sig att ha åsikter om hur och varför jag ska agera på ett visst sätt. Hoppas jag har fel, för jag orkar verkligen inte med en sådan kamp. Och jag tänker inte lägga mig (så då måste jag ju ta fighten).
Så, det jag är rädd för ser inte de andra snubbarna som ett problem och det jag tycker ska bli en spännande process är de istället rädda för. Män alltså- konstiga varelser de där.
P.S. Att ha ett årskort till GAIS hemmamatcher kan inte anses vara snubbigt. D.S
Annars har jag knappt tid och ork att lyfta blicken över min egen horisont nu för tiden. Ännu mindre att formulera och specificera allt jag är förbannad över. Jag har trots allt just lämnat skengraviditetsvecka 28 och trätt in i skengraviditetsvecka 29. Då har man inte mycket annat än sin skengraviditet i huvudet och allt man har att berätta är saker som relaterar till denna skengraviditet.
Då du är skengravid eller gravid eller bara på väg att få barn så erbjuds du att delta i en föräldragrupp som sätts samman av mödravårdscentralen. Jag och Tore har varit med i en sådan tillsammans med andra hetro-par. Senaste träffen blev vi uppdelade i könsbestämda grupper för att diskutera tankar och frågor kring detta med att bli förälder. Detta utifrån några givna frågor såsom "Vilken blir den största omställningen när barnet har kommit?"; "Hur påverkar föräldraskapet samlivet?"; "Hur tror ni man kan må som nybliven förälder?" och "Hur blir relationen till era egna föräldrar som blir mor- eller farföräldrar?" Diskussionen mellan mig och de andra männen blev välartikulerad, polerad och överraskande snubbig.
Jag skulle påstå att de andra männen anses vara så kallade goda och mjuka män. De skulle nog själva beskriva sig som jämställda män, särskilt snubben som är utbildad pedagog. Han sitter inne på alla akademiska medelklasspoäng man kan tänka sig. Typisk självklar kille det där.
De andra männen nådde snabbt konsensus i hur viktigt det är att försvara sin egen tid som par gentemot barnet. Tydligen utgör ett nyfött barn ett allvarligt hot mot kärleksrelationen. Männens största skräck är att hamna i skymundan för kvinnans uppmärksamhet, att inte bli sedda. Den som oroade sig mest för detta var den mjuka, goda pedagogen. Han höll inte med om mitt försynta påpekande att man kanske kommer ha större lust att ägna sig åt barnet än att få några timmar på tu man hand med sin käraste. Även som man. Det är så jävla snubbigt att sitta och prata om "ledig tid" inför det faktum att man ska bli förälder. Tur det inte är med honom jag är skengravid i alla fall.
Sedan var det visst läskigt med osäkerheten kring när man skulle få komma till igen. Helt otroliga bekymmer vi män bär på. Jag tycker mig kunna läsa in att den där lediga tiden tillsammans med sin partner troligen bör utläsas f-ö-r-s-p-e-l. Den individuella friheten är såklart viktigare att diskutera än hur samlivet bäst utvecklas utifrån allas bästa, det vill säga föräldrar och barn. Den egna rädslan för att bli förminskad till enbart pappa, och inte som den fantastiska älskaren eller den centrala personen i relationen, förhindrade en fruktbar och vettig diskussion.
Men relationen gentemot ens egna och partnerns föräldrar och övrig omgivning skulle absolut inte bli något problematiskt bara man är tydlig. Bara man talar om hur man vill ha det så finns det inget som tyder på att dessa relationer skulle kunna bli komplicerade. Andras förväntningar kan uppenbarligen aldrig omvandlas till besvikelser ifall man bara är tydlig från början. Har man bara sagt det så... Ganska så snubbigt resonemang även det. Personligen räds jag att såväl föräldrar som svärföräldrar kommer tillåta sig att ha åsikter om hur och varför jag ska agera på ett visst sätt. Hoppas jag har fel, för jag orkar verkligen inte med en sådan kamp. Och jag tänker inte lägga mig (så då måste jag ju ta fighten).
Så, det jag är rädd för ser inte de andra snubbarna som ett problem och det jag tycker ska bli en spännande process är de istället rädda för. Män alltså- konstiga varelser de där.
P.S. Att ha ett årskort till GAIS hemmamatcher kan inte anses vara snubbigt. D.S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar