What´s up 2011?

Det är märkliga tider under omlopp. Det går inte att låta bli undra vart det hela ska sluta någonstans. Vad är det som händer?

- Om fem veckor ska jag alltså bli pappa. Det är galet nära i tiden. Det innebär också att det lika gärna kan vara fyra veckor kvar. Eller tre veckor för den delen. Det är riktigt jävla galet nära i tiden helt enkelt. Jag som precis börjat vänja mig vid att Tore är gravid. Trots alla föräldragruppsmöten, profylaxkurser, införskaffanden av diverse barnprylar och en ständigt växande mage kan jag inte riktigt förställa mig att det också ska komma en förlossning och som ett resultat av det en människa. Jag klarar inte helt av att visualisera detta förlopp. Det får väl helt enkelt komma som en överraskning. What´s up med det liksom?

En galen mage på ett sällsynt badbesök.

  
- Eftersom förlossningsdatumet är satt till slutet av augusti och de sista skälvande dagarna av sensommaren så har jag även järnkoll på hur lång tid vi har kvar av sommaren. Jag är inte helt nöjd med hur få veckor som återstår av denna alltför korta årstid. Dessutom har den i år bjudit alldeles för lite på bestående högtryck med tillhörande värmebölja. Sämst verkar det dessutom vara vid västkusten. Hela vintern går man och väntar och längtar till soliga och varma dagar och så bjuds det på 20 grader växlande molnighet och regn. What´s the fucking up med det? 

- Igår var jag på Gamla Ullevi och bevittnade hur Atleterna krossade Örebro med 4-1 och placerade sig på en fjärdeplats i tabellen. Nu kan ju tabellpositionen i och för sig förändras väldigt snabbt, men ändå. Att komma fyra skulle innebära att man får försöka kvala in till Europa League nästa år. Det är rätt långt från 0-4 mot Floda i division 2 år 2003. 
"Lottas GAIS mot ett lag från Östeuropa så åker vi." sa jag och mr Rob till varandra där vi stod på läktaren och drabbades av hybris.
Jag målade upp bilder av oss glada i hågen i en stad fylld av trådbussar och smutsiga husfasader på promenad i riktning mot ett överdimensionerat arenabygge från 1950-talet. För det gäller att passa på att ha hybris när man har chansen. Sedan kan det vara för sent. I år har jag njutit mer på matcherna än vad jag har lidit. What´s up, what´s up, what´s up?

Min klocksamling del 2

Jag var på besök i mitt föräldrahem förra helgen. Förutom allt annat som hör ett sådant besök till så fick jag i uppgift att inventera några lådor fulla av gamla saker från min uppväxttid. Mest var där skit i form av gammalt skolmaterial som jag kunde slänga utan betänkligheter. Sedan fanns det saker som hyste ett visst nostalgiskt värde men som inte längre fyller någon funktion, exempelvis en gammal affisch. Vissa av dessa saker kastade jag, andra har fått respit till nästa besök. Då kanske jag är mogen att ta ett beslut.

Jag fann också en sak som inte bara har ett stort nostalgiskt värde utan även ett direkt kapitalvärde eftersom det fyller ut min redan digra klocksamling. En sak som rent objektivt måste räknas som värdefull. Nämligen min gamla digitalklocka med tidtagarfunktioner: 

Seiko- det bästa märket. Som synes har klockan en timer-funktion och med den kunde man på ett effektivt sätt ta tid på matcherna i landhockey. Då klockan pep var perioden slut. Förutom det så kan man självklart ta tiden och ställa klockan så den piper vid ett bestämt klockslag. Grymt armband också.

Med ett nygammalt ur på fickan blir alla resor glada. Då man dessutom redan lyckats göra ett matstopp på vägen till föräldrahemmet och fått äta pytt i panna under sådana här färgglada taklampor så lekte livet:

Det var nästan som att ha en festival i underlivet. Tur då att man tog vägen förbi en fotbollsmatch i Örebro innan hemfärden så att man hamnade i normaltillstånd igen.

Maskeradboll

Igår var Kaparn i Helsingborg på maskeradboll. Det var roligt! Maskeradboll går ut på att man sätter sig på ett tåg tillsammans med andra människor. Alla har ungefär samma sorts kläder på sig. Alla är glada. Sedan dricker man öl och man pratar och pratar. Sedan lite mer öl och pratet blir till tjôt och sedan står man helt plötsligt på en perrong. Och man står där med en vit mask på sig.

Kaparn på maskeradboll

I det läget kan det vara svårt att veta åt vilket håll man ska gå. Var är matchen liksom? Tur då att det var ca 800 som var inbjudna till maskeradbollen så att det bara var att ta rygg på någon som sade sig veta riktningen.

När väl riktningen var utstakad och alla maskeradbollsdeltagare stimmade åt samma håll mötte vi ett annat gäng som också verkade vara på väg mot maskeradboll. Fast de hade inte druckit öl och de var inte så snacksaliga. De hade inte heller några snygga masker utan hade valt att klä ut sig i hjälmar med rånarluvor under. Istället för svarta jackor och ett glatt humör bar de gula västar och batonger. Jag vet inte, man får la klä ut sig som man vill på maskeradboll, men de kunde väl åtminstone lämnat sina hästar och upphetsade hundar hemma, tycker jag allt. Eller åtminstone låtit bli att hetsa in dem i vårt maskeradbollstågande. När de även tutade rakt in i folk med sina bepansrade bilar betedde de sig dessutom ohyfsat.

Men inget kalas utan kras, så det fick ändå gå an.

I maskeradboll sjunger man också i ostämda stämmor och skriker ut ostyriga verbaliseringar av känslor. Man hoppar, vevar med armarna, skrattar och snackar. Man är glad. Och inget glädjer mer än att förstöra någon annans guldrace. För det är det man gör i maskeradboll. Man åker tåg till Helsingborg och sabbar deras guldchanser. Sedan dansar man gatan fram och efter det dansar man tågresan hem och avslutar med att dansa in en öl på Pullmans. Maskeradboll- det är skojiga grejor det!

På resa genom sööuudern

I helgen som var satte jag Tove i en bil och gasade på ned till Skåne för ett besök till landets sydligaste landsdel. Redan i höjd med Kungsbacka förstod jag att denna resa skulle bli något i hästvägar då Tove försökte överrösta hällregnets oljud genom att härma den skånska dialekten. Vi var uppenbarligen inte bara på väg söderut, utan vi var på väg till sööuudern och Skååuune. Det enda som avbröt hennes fonetiska lekar var när jag påpekade att det var risk för vattenplaning varje gång jag körde om en långtradare. Då blev hon uppmärksam på bilkörningen och det otäcka ljud som blir när vatten forsar upp under fälgen istället.

Väl framme vid Österlen dog regnet ut och vi kunde stillsamt beundra åkrarna vi passerade.


Varje gång vi rundade en åkerkant och hade en allé av pilträd på vår högra sida så trodde jag att jag skulle få se Edvard Persson lalla fram, men det var ju inte speciellt sannolikt eftersom han är död. Istället fick vi se andra kändisar såsom den gamle filmkrönikören Oskar (när ska karln klippa sig egentligen?), Anders från Anders och Måns (han verkade lite yr och tankspridd) och Pelle Blohm. Men det var inte förrän vi var i det kändistäta Malmö som vi såg dessa herrar. Innan dess var det ju landsbygden som gällde. Och på landsbygden var det vackert värre! Även om dess skönhet förtogs lite av att jag hela tiden oroade mig för Toves försök till att smälta in hos lokalbefolkningen. En oro som dock visade sig vara ganska så onödig då nästan alla människor vi mötte bräkte på stockholmska. Att de ska vara så förbannat mobila i den dära överklassen.

Sedan tog jag ett foto i farten med min kompaktkamera:

Lätt att det fotot brädar kungasonens foto som jag ondgjort mig över förut. Jag kan uppenbarligen inte släppa den bollen.

Efter att ha bilat bil, fotat landsbygd och badat bad åkte vi vidare till Malmö för att få oss lite stadskänsla till livs. Som alltid är Malmö inbjudande och skönt slappt till sin karaktär. Vi fann den här tjusiga bilden på ett elskåp:

Det fick mig att bli förbannad över det löjliga affischeringsförbud som råder i Göteborg. Jag kan inte påminna mig om när jag senast såg någon hemmasnickrad affisch på ett elskåp eller en stolpe. Allt man får sig till livs är kommersiella budskap som översållar de av kommunen utplacerade träplanken. Ett något skitnödigt förbud kan man tycka.

Eftersom vi spenderat så många timmar i solen fanns det inte en chans att vi skulle mäkta med någon uteservering eller krog på kvällen, så vi letade fram en flaska rosévin ur kappsäcken och bestämde oss för att hitta ett eget ställe (jag var ju också rädd för att Tove skulle försöka praauuta skånska igen). Vi känner dock inte till Malmö så bra och hade lite svårt att komma på något plejs att hänga på. Därför fick vi vara systematiska och sätta upp några kriterier för bra ställen:

1. Utsikt.
2. Parkgräs.
3. Vatten.

Kriterie nummer ett faller ju bort direkt när man är i Malmö och kriterie nummer två blev inte aktuellt eftersom allt gräs var sönderbränt och sticksigt. Så vi körde på trean och kom på den briljanta idén att sätta oss vid den kajplats som Almathea låg förtöjt då ungsocialisterna sprängde sönder båten. Vi tillät oss också att skåla för Anton Nilsson och hans kumpaner.

Lite på gränsen för nördig arbetarromantik kan jag känna så här i efterhand. Men det var hur som helst en plats så god som någon att spendera tid vid. Dessutom fick jag chansen att ta ett foto som riktigt osade av revolutionär anda.

Dagen efter upptäckte vi att affärerna inte är öppna på söndagar i Malmö. Det är av religiösa skäl tror jag. Därför blev vi istället tvungna att strosa runt i stadens alla parker och äta falafel. Stadens två främsta turistmagneter med andra ord. Sedan hamnade vi visst på en fotbollsmatch också innan vi åkte hem.

Obrigado...

...Wanderson do Carmo. Hade alla så kallade stjärnor varit lite mer av din sort hade det definitivt varit lättare att uppskatta fotbollen. Du är inte bara en bra bollspelare, du verkar vara riktigt ödmjuk också. Från att ha kunnat bevittna en fotboll som präglats av bös med inslag av finess kommer hösten bli mer av bara bös skulle jag tro.

... torsdag v. 30 eftersom du är veckans sista arbetsdag och för att du tar slut redan klockan 14:55.

... till alla kufar som finns där ute. Jag älskar er! Om det fanns ett socialt arbete som enbart fokuserade på att underlätta för kufen att existera på sina egna villkor skulle jag jobba med det. Jag önskar att det fanns ett sånt arbete.

... calypsomusiken för att du svänger till en morgon som denna då jag vaknat 40 minuter för tidigt. Och alla andra dagar förstås.

... tv4- morgons programledare för att ni lägger ribban för resten av landets befolkning. Man får liksom med sig att vad man än gör för skit idag så kommer man ändå att överglänsa er. Bra för självförtroendet helt enkelt. Idag gör bland annat han som startade upp Gringo bort sig i studion. Oavsett vad man tyckte om den tidningen så är detta en något märklig nedgradering.

...simultanförmågan som gör att jag kan lyssna på calypso och irritera mig på morgon-tv samtidigt.

Fast nu måste jag ge mig av till arbetsplatsen.

Expedition: Kommunism

Sommarens hetaste expedition har ägt rum. Jag stod som anförare över ett lustfyllt gäng pionjärer vars högsta önskan var att kollektivt få undersöka den södra skärgårdens mest hedervärda ö, den som går under namnet Sjumansholmen. Det är en gammal arbetarö som är känd för sin kommunistiska prägel och därmed oerhört lämpad för en expedition. Efter månader av hemlig planering bar det iväg över havet och som sig bör hade jag tagit på mig finaste fritidsstassen dagen till ära:


Expeditionen bjöd deltagarna på ett hemligt uppdrag, vilket de tyckte var oerhört spännande såklart. De kunde knappt bärga sig! Samtidigt var de tydligt nervösa för vilka överraskningar som dagen skulle tänkas bjuda på. För att överbrygga deras små rädslokänslor och för att ge pionjärerna råg i ryggen samlade jag ihop dem till en liten samling när båten släppt av oss. Vi satte oss ned på bryggan och jag förklarade att dagens uppdrag var att finna den mest givna symbolen för kommunism, vilken enligt hörsägen ska finnas på ön. Sedan höll jag ett peptalk fullt av citat från detta litterära mästerverk:


Fyllda av visdom och entusiasm inför Expedition: Kommunisms stora uppdrag sprintade pionjärerna iväg längs med stigarna.


Eftersom alla ville visa sig från sin styvaste lina blev det lite svårt med samordningen i början av letandet. Den ena pionjären sprang åt ena hållet medan den andra pionjären sprang åt andra hållet. Jag fick full sjå med att hålla ihop gänget. Dessutom kunde vi inte hitta några som helst tecken på att vara rätt ute i vårt sökande. Jag tror det hann gå så långt så att en gnutta missmod började etablera sig i pionjärleden.
"Glöm inte att det också kostar lite att bygga en arbetarstat", sa jag då och fick upp humöret igen.
Just som jag sagt det rundade vi ett hörn och möttes av denna vackra syn:


Uppenbarligen var vi något på spåren då vi kunde beskåda flaggspelen med de frisinnade supportrarnas klubbmärke fladdrande i vinden. Det gav sannerligen råg i ryggen för hela truppen. Men trots att flaggorna smattrade om förhoppningar verkade vi inte komma vårt slutmål med äventyret mycket närmre. Vi satte oss därför ned för en rast.

Oj, vad det bunkrades upp på stenhällen. Det plockades fram en korvsallad, en pastasallad, kex, chips, kaffe, mackor, ägg och dagstidningar. En av pionjärerna åt dessutom på ett helt salladshuvud. Glupskt åt han. Och mot konstens alla regler hann vi knappt svälja det sista kexet förrän vi hoppade i havet. Det var tur vi inte fick kramp. Det var också tur vi inte brände oss i solen, för att inte tala om vilken tur vi hade som inte frös i den hårda västanvinden. Men mest tur hade pionjärerna då de fick glädjen att tävla i lite revolutionär frågesport. En av frågorna löd ungefär så här:

Vilken av följande tre kamrater är den enda jag haft glädjen att beskåda trots att jag befunnit mig i de tre städerna Moskva, Hanoi och Peking?

1. Lenin
x. Ho Chi Minh
2. Mao Tse-Tung

Rätt svar är Ho Chi Minh. När jag var i Moskva missade jag öppettiderna för maosoleumet eftersom jag inte visste att det inte var öppet alla dagar i veckan. Då jag befann mig i Peking var det stängt på grund av restaurering inför 50-års jubileumet av revolutionen. I Hanoi däremot hade jag äran att få gnugga axel med gamla Vietcong-veteraner på vägen fram till Ho.

Då vi återupptog letandet tog det inte många minuter förrän delar av pionjärledet snabbt blev missmodigt igen och bestämde sig för att vila benen på bänkarna kring dansbanan. Vi andra beslöt oss för att leta reda på någon representant för lokalbefolkningen och fråga ifall de kunde hjälpa oss. Det kunde de, vi skulle finna vad vi sökte vid det knallblå huset. Det gällde bara att hitta huset först, vilket inte var det lättaste. Först fann vi bara en främling som låtsades vara en del av lokalbefolkningen, men som avslöjade sig då han inte visste något och samtidigt desperat försökte hålla oss kvar i samtalet. Det var inte det lättaste att skaka av sig honom. Men sedan så fick vi syn på expeditionens stora mål där det tornade upp sig mot skyn:


Nöjda kunde vi vända hemåt igen och stolta kan vi nu konstatera att vi genomfört Expedition: Kommunism med bravur.

Pedagogisk pennalism

Till helgen som kommer är det dags för bandyfinal, vilket kan ses som något av den svenska vinterns svanesång. I alla fall för oss som bor söder om Dalälven. Detta hindrade dock inte att det i måndags var premiär för allsvenskan i fotboll. Kan tyckas märkligt, men egentligen är det inte så konstigt med minusgrader och snö vid sidan av planen i kombination med fotbollsmatcher. Det skulle fungera utmärkt om bara förbundet kunde skjuta till stålars för att få planernas gräs att vara lite mer gräs.

Premiärmatchernas vikande publiksiffror hänger nog mer ihop med att folk i allmänhet förknippar fotboll med sommar, kvällssol i ögonen och gräsdoft. Med tiden kanske vi lär oss att snödrivor inte bara är bandy utan också fotboll. Att stå tillsammans med andra under Gamla Ullevis läktartak och med väggar som skydd för vinden var i alla fall inte särskilt kallt.

I samband med matchen delade GT ut en gratistidning med små presentationer av de västsvenska fotbollslag som spelar i elitdivisionerna. Från Atleterna intervjuades Eyjó till allas vår glädje. Han kunde berätta att förra årets vändning efter 16 raka matcher utan vinst berodde på att Benny Lennartsson skrämdes:

Det är positivt att höra en ny röst och Benny är en skrämmande person. Om man inte gör som han säger blir han arg och alla var därför lite mer på tårna. Han skrämde oss till segrar kan man säga.

Jag vet inte vad man ska dra för slutsatser av det här. Är skrämsel en lyckad pedagogik för vuxna människor eller är det bara en välkänd pedagogik för fotbollsspelare? Det kan ju vara så att man redan i ung ålder lär sig att enbart prestera i rädsla för repressalier, samtidigt som det är det lättaste sättet att tukta en grupp bångstyriga tonåringar på. Jag säger inte att det är det bästa, bara att det är den lättaste vägen att gå. Man har ju hört om hur svårt det är för den så kallade demokratiska ledarstilen att få gehör ute bland de europeiska proffsklubbarna. Vilket kan ha att göra med att fotbollsstjärnor i grund och botten är bortskämda snorvalpar.

Om nu den pedagogiska pennalismen fungerar i ett omlädningsrum kanske det går att överföra till åskådarläktaren och till samhället i stort. I så fall föreslår jag att GAIS ledning går ut på stan och börjar skrämma folk till arenorna.

Ilsken och glad som en ungdom

Den här dagen började med att jag tvingades höra på ett referat från socialdemokraternas Mikael Damberg. Han tycker det är okej med hushållsnära tjänster bara man omformar villkoren lite. Tidigare har även miljöpartiet gått ut och sagt att de minsann inte alls har något emot dessa hushållsnära tjänster. Man blir ju förbannad.

För någon dag sedan seglade till exempel min gode vän Kaparn ut bland blindskären på ett sådant dära socialt forum. Ganska direkt fick han syn på en mina som hans nemisis Svarta systern lagt ut i farvattnen, vilket föranledde en verbal batalj:

Svarta systern (SS): nästa gång jag får för mig att storstäda kan väl nån påminna om hushållsnära tjänster?

Kaparn: För att påminna dig om vilket glassigt liv du lever och att det finns underbetalda människor som tvingas genomleva det du just genomgått hela tiden eftersom det är deras yrke eftersom idioter bestämt att vi ska ha ett samhälle där några är mer värda än andra?

SS: men vad faan, de får ju betalt medan jag gör det gratis på min fritid...

dessutom är det avdragsgillt! och om nån händelsevis har bajsat i trappuppgången så vet man vart man kan vända sig.

Någon annan sa: till exempel till Miljöpartiet...

Kaparn: Förmedlar Mp kontakter till någon stackars f.d asylsökande som tvingats 'byta spår' och jobba lite lagom undergivet med sällskap av ett skenkontrakt för en arbetsköpare som säljer tjänster till folk som bara orkar skita ned men inte städa upp?

SS: funderar på om jag ska följa uppmaningen och jobba hemifrån imorgon eller om jag ska chansa på att jag både kommer till jobbet och hem igen med landsortsbussen.

Kaparn: Passa på att jobba hemma vetja, du har ju möjligheten. Hade du varit riktigt smart-moderat hade du dessutom sparat städningen tills imorgon och därmed sparat lite på din värdefulla fritid. Kanske hade du då hunnit sitta ned en stund och räknat på räntan och ifall det inte är läge att utnyttja rotavdraget ändå. Nu gjorde du ju inte det, så det får la räknas som att du är på en centerpartistnivå bara. Men om du låter bli att ägna en endaste tanke på de som inte har möjlighet välja huruvida de ska jobba hemifrån eller inte kanske du får räknas som en smart-moderat ändå. Men då får som sagt inte tänka på andra, bara på dig själv.

SS: men de jobbar la också hemifrån? Hemma hos mig. Jag ägnar inte tid åt att sitta och räkna på sånt. Jag köper den tjänsten oxå.

Kaparn: Nu verkar det som du tar argumentationshjälp från den äkta maken, han som ska "rädda barn". I alla fall de med medborgarskap. Nå, självklart kan man få lov lägga en ordvits på vristen då man sparkar nedåt. Det tillhör ändå traditionen på något vis. Kanske kan du nu istället ägna dagen åt att klura på vilken av välgörenhetsorganisationerna du ska skänka pengar till, förlåt sponsra, när det visat sig att en borgarröv som Westerberg inte jobbar gratis.

Som märks verkar Kapare Bo fört båten rakt in i provokationsminan utan att vilja reflektera över huruvida Svarta systern förde ett ärligt resonemang eller inte. Så går det när man blir pissed off och reagerar med pungkulorna. Man släpper lätt på rodret och låter skeppet flyta fritt. Jag tror han övertolkade det faktum att SS bor i den kungliga huvfudstaden och att det rent allmänt verkar som att folk som bor där uppe tappar fattningen förr eller senare. Föga förvånande är ju nämnde Mikael Damberg sossarnas Stockholmsordförande. Det är inte för inte man blir mörkrädd med tanke på att alla Riksdagspolitiker spenderar en massa tid i det där borgarnästet. Se bara hur han uttrycker sig:

-Jag tror att många människor som lever i högt tempo i en storstad tycker det finns en idé med att få hjälp med det hushållsnära. Vi ser ju att tempot är högre.

Med andra ord tycker han att han själv gör ett så himla viktigt arbete och det är alldeles för viktigt för att kunna dela på arbetsuppgifterna med någon annan. Istället får någon annan städa bort hans skit. Så jävla sympatiskt. Jag valde att kanalisera min ilska med musik för den unga radikalen. Det hjälpte lite i alla fall.

Ilskan hängde ändock kvar hela dagen och jag sparkade argt på alla snödrivor som korsade min väg ned till mataffären. Jag högg aggressivt en varukorg, stampade in mellan hyllorna och rundade ett hörn med vass blick. Då mötte jag Kaptenen:

Då blev jag glad igen. Och underdånigt nervös, likt en ungdom. Det kanske inte är så fel med att upprätthålla skillnader mellan folk och folk ändå? Vissa är ju trots allt finare än andra, åtminstone lite granna...

Lagens korta arm

I dagarna har JO riktat kritik mot hur polisen väljer att använda pepparsprej. Själva verktyget hamnade i polisens verktygsbälte som en konsekvens av att det sköts skarpt i samband med EU-mötet i Göteborg 2001. Eftersom batonger inte har så lång räckvidd och pistoler riskerar ha ihjäl folk alldeles för lätt har tanken varit att sprejen skulle verka som en längre batong och en ofarligare pistol i ett.

Inte helt oväntat har det nu visat sig att poliser hellre skjuter iväg en sprejdust en gång för mycket än en gång för lite. Vi är nog rätt många som inte förvånas över detta. Och vi är nog ett flertal som inte så tydligt kan se den stora nyttan med användandet av pepparsprej. Men som bilden här nedanför visar så finns det fler aspekter än just avstånd som talar för ett fortsatt användande av pepparsprejen. Den är nämligen också ett effektivt vapen mot stöddiga typer på andra sidan ett stängsel.

Bandyfeber

Titelordet på detta inlägg är onekligen en motsägelse, ungefär som en klassisk bandydekal från Motala som viskade att ifk bandyn- den värmer. Men inte värmer det speciellt att bevittna en bandymatch och inte heller riskerar man nämnvärt att bli så upphettad att ett feberrus sätter in (skulle möjligtvis vara dagen efter då). Men till sporten hör ju av hävd ett annat slags rus, den som är frambringad av alkoholhaltiga drycker. Inget unikt i sig, ifall man jämför med fotboll, men skillnaden ligger i val av vätska och att man får ta med sig egen dryck in på arenan.

För den oinvigde kan det bli lite knepigt att ha koll på traditionerna kring vilka drycker som gäller, särskilt om man är en van fotbollskonessör. Inte för mig dock, då jag inte bara lider av ett fett allmänbildande utan också har varit på en och annan bandymatch genom åren. Till helgens GAIS-match på Heden tog jag dock inte bara med mig en fryntlig vän, utan deligerade dessutom dryckinköpet till samme man. Resultatet följde inte helt regelboken, men till hans försvar så hade han i alla fall försökt tänka till. "Bandy", tänkte han, "då funkar inte öl så bra. Då ska man satsa på något som värmer." Sagt och gjort, valet föll på whisky och det får väl sannerligen räknas som fullgod bandydryck. Ty fickpluntan fungerar perfa, även om det egentligen är glögg på termos som man i första hand förknippar med sporten. Och just det där med termos hade min vän lite kläm på. Han glömde bara att termos använder man för att hålla uppvärmda drycker varma och att värmande drycker som whisky dricks ur plunta. Han hällde helt enkelt över starkspriten på termos.


Så där stod man och drack Whisky ur termos. Inte whisky till kaffet på termos och inte whisky i kaffet på termos och inte glögg på termos, utan kall whisky på termos. Tja, den höll ju temperaturen bättre än kaffe brukar göra i alla fall. Och den värmde bröstet. Tyvärr inte fötterna, de antog istället formen av isklumpar. Runda isklumpar kändes det som när man traskade hem efter slutsignalen...

wha- wha- what?

Igår slängde jag upp 170 spänn för att bli arg, frustrerad och irriterad resten av kvällen. Ingen investering direkt. Visserligen hade jag kunnat bli nöjd också, men sannolikheten talade hela tiden för det förstnämnda resultatet. Nu har jag inte direkt sprungit arslet av mig för att skåda allsvensk fotboll i år så ur det perspektivet såg jag fram emot att gå till Ullevi igår. Och ur det perspektivet hade jag även glömt bort att fotboll numera kostar närmare tvåhundra pix. Alltså, så många gånger som jag förbannat de höga priserna på biofilmer, och i vissa fall avstått biobesök på grund av dem, kan man ju undra vad jag håller på med. Filmer går ju också att välja med både hyfsad omsorg och med stort hopp om god kvalitet. Inte riktigt fallet med allsvensk fotboll.

Dessutom går jag och klurar på och småtvekar över ifall jag ska köpa ett nytt och jävligt mycket bättre minneskort till kameran för 159 kr. Livslängderna på respektive investeringar får väl betecknas som väsensskilda och likväl satsar jag mina slantar på det kortsiktiga alternativet. Det är väl bara att inse att fotboll inte handlar om intelligens. Inte ett dugg.

Stopp och belägg!

De senaste dagarna har GP haft en artikelserie om det inte så där jätteroliga projektet FC Gothia ur ett ekonomiskt perspektiv. Jag har lite svårt att se ett egentligt syfte med denna inlaga i en debatt som dog ut innan den egentligen ens hann börja, förutom som ett led i ännu en av nyliberalismens sanna doktriner. Nu ska vi korkade pöbel få lära oss hur världen ser ut av dessa lärda ekonomiska underbarn till liberaler. Utvecklingen framställs såklart som oundviklig, marknaden är en lag som ingen eller inget kan ändra på. Med exakt samma propagandistiska redovisningston som tidigare givits oss inför utförsäljningar av elbolag, kollektivtrafik och sjukvård ska vi nu övertygas om att det bara finns plats för två allsvenska klubbar i Göteborg. För det har en ekonom och tillika kapitalvurmare räknat ut åt oss och ekonomi det är vetenskap å inte alls politik.

Jag ber er: rör inte min fotboll. Rör inte mina atleter, min frizon från all världens orättvisor. Rör inte min glädje att åtminstone nästan rakryggad kunna säga att -Mitt lag har inte sålt ut sig.. Det finns andra vägar att vandra än den som stavas Horeri, jag lovar. Jag vägrar se på fotboll som enbart en affärsprodukt även om det blir allt svårare. Vad jag menar är att där finns andra värden en de strikt ekonomiska, de flesta som vardagligen går och tittar på allsvensk fotboll gör det därför att de har känslor för en speciell klubb. Inte för att fotbollen (eller dess påtänkta kringarrangemang) är en så kallad attraktiv produkt, då ser man väl hellre på Zlatan via en TV-länk. Intresset är djupare än det rent kommersiella, som med musik som skapas av människor med kreativa ambitioner. Musik som betyder något för kreatören och därmed för potentiella lyssnare, musik som känns. FC Gothia-upplägget saknar känslor, ingen som idag går på GAIS (eller öis och häcken) kommer passionerat vandra portarna in till Ullevi för att se en skapad produkt. Utan känslor är fotbollen en död produkt, för att inte tala om död sport. Det blir ju som att byta lag helt och hållet och då kan väl folk lika gärna hoppa över till blåvitt direkt, rent logiskt är det ju ingen skillnad.

Jag hatar denna enda sanning om världens utveckling. Jag hatar den därför att den låter kapitalets profitintressen ersätta demokratiska värderingar, intressen och insyn. Jag hatar den eftersom den tillåter redan kapitalstarka svin skörda vinster på andras behov. Jag hatar den eftersom så många verkar ha gått på hela jävla skiten. Jag kan inte för mitt liv begripa att människor på fullaste allvar utser sig själva som orakel och tror de sitter inne på alla svar och sanningar. Få saker kan ses som givna, särskilt inom det sociala och samhälleliga fältet. Men många är de, de visa män som vet hur vi ska tänka.