Lyxeri

Så kom dagen då det var dags att byta ut barfotalevernet mot en kväll i lyx, färden gick till en så kallad gourmetrestaurang. Jag tog på mig min renaste, ljusblå t-shirt och mina finskor (Asics GT-2120, vita med orange skrift och en himla massa reflexer. Fast kanske inte så jättevita, utan snarare brunsmutsiga av kambodjanskt djungeldamm). Det kunde blivit en taxifärd till lyxmatsalen, men det blev en rask promenad istället. För man måste ju våga kliva in bland societeten med svettmärken på ryggen. Väl vid bordet upptäckte vi att det vid bordet bredvid satt två överklassbrudar från Stockholm och pratade på vårdat viiis om olika fashionabla saker. Typiskt på något sätt, som om Gud ville tala om för en att man ska hålla sig till trottoarbordens utspädda rissoppa och med kackerlackor springades över fötterna. För om man kan snacka med bönder på bönders vis, så går det ta mig fan inte tala med borgerligheten på något som helst sätt. Well well, maten smakade bra och luften gick att andas och sedan bar det iväg till ett dyrt hotell för att få lite cocktail och skybar med utsikt över Ho Chi Minh City. Fin var utsikten, även om tio våningar inte riktigt motsvarar de förväntningar en proletär på väg uppåt innehar. Där var ett band som slaktade Bobban (vars grejer man egentligen inte får talla på), men som i rättvisans namn spelade lite schysst latinomusik också. Där var också någon som försökte få upp mig på det spontana dansgolvet bland de andra två paren i strålkastarljuset. Jag var mycket sugen på erbjudandet, men tvingades tacka nej eftersom mina finskor har en slags gummisula som liksom fastnar i golvet. Och det lärde man ju sig redan som tolvåring, under innefotbollssäsongen, att sådana sulor kan resultera i allvarliga knäskador. "Bäst att inte chansa", sa jag och lutade mig bakåt i stolen.

Efter avslutad drink blev det trots allt en taxi hem för priset av en kopp Java på Linnegatan. Men detta ska ju jämföras med de 450 000 spänn som kvällen gått på innan det, så den sammanlagda budgeten måste ändå betecknas som väl tilltagen. Efter en sådan här kväll är det lätt hänt att vänsterfoten lämnar marken för en kort stund i ärlighetens namn. Tur då att mina gummisulor suger fast mig i golvet...

11 september

Igår kollade jag på en film om 9/11 med Nicholas Cage i huvudrollen. Den var mycket rolig. På ett sådant där amerikanskt vis. Cage spelade en hjältesnut, som tillsammans med några andra självuppoffrande snutar rusar in i World Trade Center för att hjälpa människor ut. Skiten rasar såklart in över deras huvuden och de blir fast där i bråten. Under tiden de ligger där får vi som tittar ett utsvep över hela världen, där chockade människor ser på nyheterna med händerna för munnen i såväl London som Indien. Ryssarna är bekymrade och en iman i något arabiskt land säger att han inte tycker flygplan ska användas som projektiler. Herr President säger att detta kan vi inte tolerera, de jävlarna ska få.

Samtidigt får Nicholas Cage partner hallucinationer där han ligger fastklämd. Han ser Jesus. Gud är, trots all bedrövelse med ledsen gravid hustru och klämda ben, på hans sida. Uppe i den friska luften kan man se hur olika typer av uniformsmänniskor strömmar till för att hjälpa NY och nationen ur krisen. Någon trafiksnut från Wisconsin grillar korv till de andra hjältarna, för man måste ju göra en insats. Och någonstans i Boston tittar en allvarlig man rakt fram och säger att tiden som marinsoldat var den bästa i hans liv: "God gave me a gift, to help people and serve my country." Han drar på sig sin gamla uniform, snaggar skallen och hastar iväg till Ground Zero. Han hoppar ensam ut bland raserade huskroppar för att leta efter överlevande. Han drar också iväg någon snygg kommentar om att all rök på platsen kanske är för att Gud fördolt det de ännu inte kan se med dimridåer. Hoppet är alltså inte ute. Han hittar ju såklart Nicholas Cage med partner och de grävs upp och alla glada (typ). Men innan det hinner soldaten, då han ska fixa hjälp, haspla ur sig: "We never gonna leave you. We are the marines, you are our mission!" Utifrån det kan man nog fastslå att marinsoldaten är den här filmens Chris Rock.

Dramatik, Gud på vår sida, marinsoldater, uppoffrande snutar och ledsna hemmafruar i samspel med en hel världs sorgearbete ger denna film betyget: Sevärd!

Minns ni filmen Good morning Vietnam? Då kanske ni kommer ihåg att flickan som mr Williams tuttar ned sig i hade på sig en vit skrud. Denna klädsel är skoluniform för tjejer i Vietnam har jag upptäckt såhär 20 år senare. Följdaktligen handlar Good morning Vietnam INTE om:

1. Radio DJ far till Saigon och upptäcker att kriget är orättfärdigt;

2. Häftig musik som spelas till coola bilder på amerikanska soldater;

3. Pennalismen inom den militära radion;

4. Viet Congs elaka bombningar av amerikanska fik;

5. Vänskap och svek;

6. En Romeo och Julia- story utspelad över etniska gränser

Filmen handlar helt enkelt om en ful gubbe som åker till ett u- land för att utnyttja lite fattiga unga tjejer.

De e la soul

"Whatever happened to the MC's, times has changed for the MC's. Every woman and man wanna MC, but I'm tellin you- MC it ain't for you". Men det är grejer för mig. Häromdagen hyrde jag nämligen en mc och spinnde loss med ett självklart sällskap pá den sá kallade bönpallen. Ut pá de icke asfalterade vägarna i östra Kambodja, med ett tufft tyg runt munnen för att slippa dammet, men ocksá för att efterlikna subcommendant Marcos sá mycket som möjligt. De behöver fá se lite vettiga socialister i det här landet, tänkte jag, om än i replica-form. För just i de trakter som motorcykelfärden skedde var de sista utposterna för röda khmererna och det lider folket fett för än idag, med tanke pá alla minor som fortfarande hänger kvar. Inte sá mycket flärd över just den biten. Mer att sjunga blues och soul över, för att áterknyta till mina kassa ordvitsar... men att gasa hoj var ju för jävla skoj.

Kapare Bo i svenne-zoo

En kulen vinterkvall, med mycket vind och regn, satte Kapare Bo av till ett av stadens varmare hak for att inmundiga ett par stadiga jamare. Redan vid forsta steget in genom Vasterhus portar kunde han skonja ett par valbekanta ansikten i dunklet. Ja, Kaparn tillhor ju sjalv den del av befolkningen som ofta blir igenkand pa detta etablisemang, sa pass mycket att den gamla sjomansankan bakom bardisken stallde fram ett skummigt stop med maltdryck och en tvarhand vit sprit utan att det behovdes kommuniceras. Ett par timmar in pa kvallen kom Kaparn i samsprak med ett gammalt skeppsvrak han delat erfarenheter med ute pa oppna hav. Den gubben var vida kand for att tillhora den palitliga och rejala sorten, en som man holl i da det stormade. Kanske till och med foredrog att surras fast vid framfor masten i fall havet rusade. Han var aven kand pa hela Kaptensgatan for att ofta prisa varmare hav och orter i riktning ost fran Vasterhus sett, sa aven denna kvall: " Det ska du veta Kaparn, att vattnet ar liksom turkost langs med strandlinjerna", sluddrade han fram mellan klunkarna. Trots att Kaparn redan hort om dessa farvatten tidigare och trots att just detta skappsvrak berattat om dem med samma ord ett otal ganger, vacktes det denna kvall en langtan i hans brost. Han ville ut pa sjon igen, bort fran regn och stekt grot till lunch. Han ville aterigen uppleva varme, bruna manniskor, exotiska frukter och sallsamma vatten... " Och du Kaparn, jag vet en plats med underbar topografi, vatten varmt som urin och med hemligheter under ytan att leta reda pa. Jag har visserligen inte varit dar sedan ungdomens dagar, men hela tiden langtat tillbaka dit".

Pa vag hem den natten, med en stark sidvind som piskade skagget bestamde sig Kaparn for att foreta sig annu en resa. Han skulle bege sig till det dar stallet, Ko-Pippi, eller vad det nu hette innan vintern tagit slut. Sagt och gjort, kappsacken pa ryggen och ivag snabbt som fan till en varld fylld av turkost vatten, exotiska frukter, bruna manniskor och... svenne. Kapare Bo kontrollerade kompassen ett tusental ganger, och visst hade han hamnat pa ratt plats aven om det verkade som Halmstad flyttat efter honom over havet. Var han gick horde han tungomal som paminde om Per Gessle, Nicklas Stromstedt och Bjorn Skifs. Var han an tittade sag han lopsedlar fran aftonbladet, tribaltatueringar och skyltar pa rikssvenska. " Ho ho, detta ar tydligen ett svenne-zoo", tankte Kapare Bo och tog sin tillflykt till varlden under havsytan. Dar fanns bara han och fiskarna, han och skolpaddorna och han och hajarna. Vilket fick honom att trivas som, ...eeh, fisken i vattnet. Trots att han misstankte att en del hajar snarast var turisthajar eftersom de bara stod still pa botten.

Bruten svit

Igar var ingen bra dag for vegetarianismen. Vid lunchtid handlade jag pa mig ett spett med vita kuber, "tofu" tankte jag.. men inte alls, istallet for ren och fin mat fick jag munnen full av fisk. Konstigast var dock att jag inte markte detta vid den forsta glupska tuggan utan svalde skiten glatt overtygad om att inga misstag gjorts. Vid det andra bettet jobbade mitt huvud fram korrekta associationer, vilket resulterade i en fin utspottning pa trottoaren. Tur som var stod det en kvinna och stekte banan i just det gatuhornet sa jag kunde snabbt byta ut smaken i munnen. Men kanslan satt ju i ett tag och det var inte roligt.

Senare pa kvallen pa en restaurang i Bangkoks Chinatown gjorde jag mycket tydligt klart for kyparen att jag var vegetarian och att det var gronsaker som gallde. Orutinerat nog tankte jag att saken darmed var biff, om uttrycket tillats. Men men, efter ett par slevar rakt in i munnen kunde jag urskilja att anrattningen var full av pytterakor. Inte roligt. Ingen lyckad kulinarisk dag med andra ord. Denna sista handelse fick mig att snabbt springa ut pa gatan och kirra en cigg- det ultimata attributet i en stad fylld av skyskrapor, skytrains, tunnelbanor, folk och bilar.

Jag ar inte glad over min brutna vegetariska svit, inte alls. Men jag skyller pa andra. De andra. Annars vet man att man hamnat utomlands nar taxichaffisen svanger in pa en bensinmack for att pinka och sager "I will tjing tjong" eller klart och tydligt utbrister i ett "tomat-kaffe" nar han egentligen menade to much traffic.

Flykten

Jag står nu i beredskap att fly livet för att leva livet. Bort från klimatdebatter, samtidigt som jag ger hela den grejen lite go näring genom att flyga flyg. Men skit i det, någon jävel kan väl köpa några solceller i Ryssland i mitt namn så kompenseras det. Bort från januari-pisseväder och welcome till solen, badet och drinkarna. Bort från den ruttna svenska asylpolitiken för att istället utnyttja den vite mannens privilegium att kunna färdas vart jag vill. Bort från det politiskt korrekta för att istället lira runt i högst tveksamt demokratiska trakter. Bort från mina elitistiska drag att vara lite bättre och förmer än många andra och in med att dra till svennebanan- Thailand, vårt systerland. Bort från det där med jobb och förpliktelser, in med lek och lata dagar.

Ja jävlar va gött!

Kristdemokrater

Kollade lite på frukost-TV alldeles nyligen eftersom det är sånt man kan göra helt ohämmat när man är ledig. Då fick jag till min förskräckelse göra bekantskap med damen på bilden här ovan. Hon heter Yvonne Andersson och är en kristdemokrat som talar om det där inre värdet, människans djup och givetvis barn och dess rättigheter till sina biologiska föräldrar. Vi måste utgå från barnperspektivet, säger hon och lägger huvudet på sned som värsta socionomkärringen som förstår och förstår (fast lite mer än du förstås). Oj, vad hon babblade på i sin mission mot att tillåta homoäktenskap... hon tycker sig vara säker på att folkdjupet skulle vara motståndare till sådana äktenskap (homofobi månne?) och samtidigt säger hon att lagstiftning har en normerande effekt. Just det. Rädslan ligger helt enkelt i att hbt-folk ska ses på som vanligt folk. Och för att riktigt övertyga alla oss osäkra tittare drar hon efter dryga åtta minuter fram blattekortet, vilket måste ses som mycket uppseendeväckande för denna typ av kristdemokrat. Äktenskapsbegreppet tallar man inte på:

Vi bygger framtidens samhälle […] Låt mig ta ett exempel: igår ringde imaner mig, de muslimska vännerna vi har i vårt land. Mång-.. och andra religioner som ser det här som jätteviktigt och ett traditionsenligt och kulturellt begrepp sedan årtionden[…]

Så låt oss hålla oss till traditionerna, låt oss lita till de gamla fina läror som skrevs ned för några tusen år sedan och låt framför allt biologin vara vår utgångspunkt. Detta luktar ju lite nazism förstås, men så är inte fallet för det finns även muslimer som tycker äktenskapet mellan man och kvinna är heligt. Att traditioner är något att hänvisa till osv.

Gud, vad jag ogillar kristdemokrater! Äckliga varelser som tror de har förstått människans sanna natur och att de därmed försvarar de sanna värderna.