Bilar

Sedan i våras någon gång är jag och Tore bilägare. För att hylla den nya livsstil vi sedan dess anammat bjuder jag här på några foton av bilar som lever sitt liv på Kuba.

Vissa personer verkar välja att leva fler delar av sitt liv i bilen än den då de faktiskt kör den. Inget fel i det, tvärtom. Jag har stunder då jag längtar tillbaka så att det gör ont till den tid då jag aktivt arbetade med människor som bodde i bilar. De hade det dock inte riktigt lika varmt som han i fotot nedan.

Kuba inte bara gamla 50-talare har. Där finns också gamla Lador och en sådan kan ju behöva pyntas upp lite för att stå sig i den estetiska konkurrensen.

Kuba inte heller bara blåa bilar har. Jag fångade en röd på bild också.

Det finns även de som föredrar cykeln.

Sol, snask och salta bad

Då det började att fjuttregna inne i Majorna packade jag cykelkorgen full med böcker och godis och drog västerut. Tyckte det var på tiden att utnyttja veckans fina väder på ett ordentligt sätt. Det gör man bäst vid havskusten. Jag hann dock inte rulla mer än ca 500 meter så tvingades jag ta skydd från regnet eftersom det ökade på i mängd. Då jag stod där under tak och hukade mig i sällskap av några klassiska ölgubbar cyklade det förbi en kille med ett lika ståtligt skägg som jag har. Först tänkte jag "Oj, en sån snygg en!", men sedan upptäckte jag hans sotarmössa som placerats lite käckt på sne. Det var en hipsterjävel. Slår vad om att snubben är någon taskig reklamare som dessutom har låtit tatuera in ett ankare på armen. Jag hatar reklamare. Jag hatar dem eftersom de inte har någon egen stil utan bara är trendkänsliga copycats. 

Det är sotare som har sotarmössor och det är sjömän som har ankartatueringar. Reklamarhipsters ska på sin höjd ha ett spett där bak.

Nåväl, ute vid havsbandet strålade solen och jag kunde spana in över Skandiahamnen och de mörka moln som placerat sig över staden. Nöjt kunde jag blicka ned i mina böcker och min gottepåse.

Timmarna vid havet blev mycket angenäma och jag lyckades undvika att bli sönderbränd. Jag läste också mer än en sida i mina böcker. En mycket välutnyttjad sommardag med andra ord. Den enda lilla glädjesmolken var att jag mitt i läsningen stördes av att en kille som såg ruskigt mycket hipster ut gick förbi mig. Han såg riktigt töntig ut. Jag bestämde mig dock för att han nog ändå inte var en hipster utan bara en person som råkat få på sig mintgröna tygskor och chinos. Jag ville ju behålla mitt goda humör. Fast när jag sedan skulle ta mig hem så stod det en racercykel utan broms och växlar bredvid min hoj. Han var en hipster trots allt. Den jäveln.

Somriga frihetskänslor

Egentligen borde ju en kapare som jag befunnit mig där det hände nu i veckan. Jag borde varit med och hållt den frihetliga fanan högt mot den reaktionära statens förtryck. Hade jag varit där hade det varit Ship to Gaza som kapat den israeliska krigsmakten istället för tvärtom.

Eller, nä, hela den historien och hela det förloppet och alla vidriga högermänniskor som försvarar bordningen av båtarna och ihjälskjutandet av människor är bara för sorgligt. Det är för ledsamt för att orka skriva om och försvararnas argument är alldeles för oförståeliga för att orka försöka förstå annat som otäck retorik. Tänk att behöva läsa åsikten att de tungt beväpnade angriparna sköt folk i självförsvar när de kapade båtarna. Suck. Och Tyskland vandrade egentligen in lite fredligt i Polen 1939, men blev tvungna att döda några miljoner polacker eftersom de hade fräckheten att i hög fart rida på sina hästar rakt emot de tyska trupperna.

Händelser som dessa vingklipper onekligen en fågel som har lust att prova sina vingar. Ändå kan det inte hjälpas att somriga solstrålar och ljumma vindar väcker liv på lusten att sväva fritt över världen. Inte för inte slår man ned sin röv vid en klippa vid hamninloppet och tittar drömskt ut över horisonten. Synd bara att det är vardagskväll och synd bara att man är välrotad i en vardagslunk. För så fort man försöker sig på ytterligare ett försiktigt kliv västerut märker man att selen inte räcker längre och, bums, så sitter man där på röven igen och tvingas nöja sig med drömmar.

I lägen som dessa blir det tvunget att ta till flaskan. Den inte bara passiviserar hjärnan i stunden, den skapar också ett eftermäle så att man inte heller dagen efter riskerar att orka göra slag i saken (typ säga upp sig, sätta sig i en båt och segla bort). Jag tippar att just alkohol är den främsta orsaken till att människors somriga frihetskänslor slutar med en tripp till grannkommunens camping och en enkelbiljett tillbaka till fabriken. Konstigt egentligen att just alkohol samtidigt är så förknippat med frihetskänslan som sommaren bjuder på.

Men idag är det inte de få ölen jag drack vid havskanten igår som bråkar med mig. Idag är det dessa pinnar som är bovarna:



Cigaretter är ju också de något som helt förljuget förknippas med frihet. Men idag har jag återigen fått det bevisat för mig att the Marlboro man inte är på riktigt även om det var Camel som fyllde mina lungor med rök. Bakfylla på grund av cigg. Inte första gången jag genomlider denna process direkt. Hur dum får man lov att va?

Söndagspromenaden

Häromdagen då jag cyklade hem från mitt arbete hade den smala cykelbana jag färdades på utsatts för en blockad. Det var en barnvagnsblockad. Det är en inte helt ovanlig företeelse att den som drar barnvagn använder sig av cykelbanan, inte minst i de områden där trottoarer består av kullersten eller där det är många trottoarkanter att bestiga på sin vandring. Även om det i vissa fall kan vara förståligt med detta beteende är det samtidigt lite irriterande. Inte minst då det är omöjligt att med cykeln rulla förbi i en demonstrativ sväng på grund av alla uppskottade snövallar.

En vänligt sinnad människa skulle i nio fall av tio plinga på cykelplingan, uttrycka ett försynt ursäkta och leende smita förbi på en nästan obefintlig yta. Det händer att jag också beter mig på det viset, med då kanske i en omvänd fördelning a´en gång av tio. Jag är inte den som tänker att så här kan det bli ibland, det är inget med det. Nä, istället blir jag sur och får lust att kalla barnvagnsföraren för fetto, fet kossa eller idiot. Jag är jävligt snabb på att fördöma och misskreditera människor som inte beter sig så som jag tycker de borde bete sig. I söndags var jag ute på en långpromenad tiilsammans med Lars för att njuta av solen, de få plusgrader den skapade och dagsmejan. Vi njöt av broar, vatten, hus och de nyrikas promenadstråk på den norra älvstranden. Det var en dag för allmän glädje och trivsel. En sådan där dag då det känns som att hela samhället och mänskligheten vaknar upp ur en surmulen dvala för att lufta sina vingar och testa sina skrattmuskler (även om det så bara är för att kisa mot det snöreflekterade ljuset).

Då promenaden närmade sig sitt slut passerade vi en kvinna med ett barn i två års åldern. Det lilla barnet sprang med ett glädjefullt skratt rakt ut i en större vattenpöl precis framför våra fötter. Modern vände då upp sitt ansikte mot oss i ett stolt leende och jag antar hon sökte någon slags bekräftelse ifrån oss över att hennes barn var bedårande. Inte direkt tänkte jag, ungen betedde sig ju bara som en unge gör, inget speciellt med det. Hade jag varit en vänligt sinnad person hade jag givetvis återgäldat leendet och bekräftat att barnet var sött. Nu blev jag istället irriterad på den där kvinnan som stod där i sina färgglatt mönstrade medelklasstövlar och tyckte det var något extra med just hennes unge. Jag gav henne ett stenansikte.

Det är nog tyvärr så att jag mer och mer utvecklas till en redig surgubbe. Då är frågan ifall jag ska försöka ändra på mig och jobba på att tänka mer positivt eller om jag ska acceptera utvecklingen och istället passa på att njuta av att rollen som sur? Om jag väljer det första alternativet lär jag ju få fler vänner, eller åtminstone behålla de jag har, men om jag istället väljer det senare alternativet kan jag odla min talang för okvädningsord och i högre utsträckning njuta av min egen förträfflighet. Jag vet inte vilket som passar mig bäst.

Kaparn och muselmannen

Solsemester via charterbolag innehaller en ganska stor spanningsfaktor, da det kan vara svart overblicka vad det hela kommer att innebara. Drar man ivag till Sharm el Sheik vet jag nu att det i alla fall innehaller klassiska moment som gympa i bassangen, gemensamma aktiviteter och ljusdansshower utan ljus. Allt frivilligt och inte krangligt att undvika. Tyvarr innebar det ocksa att stranderna ar uppstyckade i hotellagda delar, sa det ger inte mycket utrymme for att vandra langs strandkanten och flexa musklerna. Sarskilt trakigt ar det nar man reser lagbudget och darmed fatt sig tilldelad den minsta, trangsta och samsta strandremsan.

En kvall vid solnedgangen fick vi dock lov av en vanligt installd vakt att ga ned pa en av de andra stranderna utan att behova betala. Detta i utbyte mot en pratstund. Han berattade att det kanske inte alltid var sa kul att sitta vakt, aven om han hade tur som jobbade for det hotell han jobbade for. Halem, som han hette, behovde bara arbeta i atta timmar istallet for som brukliga tolv. "And it's good money", sa han och fortsatte pratet eftersom han passade pa och praktisera sina engelskakunskaper med oss. Det blev inte sa mycket av den varan annars eftersom det mest bodde ryssar pa hans hotell och de snackade ingen engelska. Vi fick da ocksa hora att de var lite konstiga ryssarna aven pa andra satt "they drink a lot and eat like cows", jaha ja, "but the girls are so hot I don't know what to do with myself." Sedan hastade han snabbt tillbaka till sin stol som om han kom pa att en vakt inte far vara hur frisprakig som helst. Vi tackade for oss och vandrade vidare mellan hotellen och resortens.

Helgbetraktelser

Ännu en helg har passerat och någonstans inom en krasas en nyuppväckt frihetskänsla sönder på söndagskvällen. Samma visa varje helg i det kretslopp som tillhör livet som heltidsarbetande, även om den för personlig del inte infann sig igår eftersom jag är ledig idag. Ledig måndag, sitter som ett smäck, särskilt efter en fin helg som denna.

Men en sak som inte var fullt så rolig att behöva uppleva under helgen var en tv4-intervju med prinsen Carl Philip. (Jag förstår egentligen inte varför jag envisas med att ha på tv:n under morgonen, det går liksom bara av sig självt. Jag måste byta vana och lyssna på radio eller musik istället, för dessa morgonsändningar på tv får mig bara att brusa upp). Igår genomled jag en fullständigt värdelös intervju, genomförd av en dålig ursäkt till journalist som med tanke på hans beundrande blick och tonfall mest av allt ville komma innanför prinsens byxor. Själva ämnet som behandlades var Carl Philips talang och intresse för design. "Prinsen vann ju ett pris häromsistens i en designtävling där prinsen ställde upp anonymt för att inte få fördelar av att prinsen är prins", sade journalisten. Och prinsen slickade i sig berömmet och tyckte att han fått hjälp med att utveckla sin talang av de otaliga serviser som han ätit på under sina uppväxtår på de kungliga slotten.

Sedan kom de in på prinskorvkukens intresse för fotografi och hur han hade lyckan att få följa med Mattias Klum och Folke Rydén på deras inspelningar av något program som kallades I Linnés fotspår. Jag måste ju hålla med om att han hade en fantastisk tur att just han fick möjlighet att följa med som assistent. Även om det säkert innebar att han var tvungen att slita hund för att passa upp stjärnfotografen. Jag kan riktigt se framför mig hur prinskuken faller ihop på en loppbiten brits tillsammans med de andra knegarna i filmteamet av trötthet. Men tur hade han ju att lotten föll just på han... Tv4-journalistens ögon lyste av intresse och beundran och stolt som en tupp plockade han sedan fram ett fotografi som kuken tagit på en solros just som en humla slagit sig ned på blomhuvudet. Ett fotografi som måste anses vara av ytterst modest kvalité, särskilt med tanke på den kamerautrustning han med största säkerhet besitter, men som tydligen ska betraktas som ett mästerverk. Ja, fy fan.



Man hade ju önskat att någon konst- och designkunnig journalist som inte har ett intresse av att ögonknulla kukkorvprinsen fått hoppa in och lite försiktigt kunnat anspela på att resultatet måste anses skralt utifrån de ekonomiska resurser kukkorven besitter. Ni vet, de där resurserna han får gratis från oss bara för att han råkar vara född till kuk.

Förutom detta så åkte mina väl ingångna långkalsonger av på fredagkvällen och från och med dess vandrar jag runt halv-commando under dagarna. Känns fritt och härligt, även om jag lite kan sakna känslan av svettiga smalben.

Flykten

Jag står nu i beredskap att fly livet för att leva livet. Bort från klimatdebatter, samtidigt som jag ger hela den grejen lite go näring genom att flyga flyg. Men skit i det, någon jävel kan väl köpa några solceller i Ryssland i mitt namn så kompenseras det. Bort från januari-pisseväder och welcome till solen, badet och drinkarna. Bort från den ruttna svenska asylpolitiken för att istället utnyttja den vite mannens privilegium att kunna färdas vart jag vill. Bort från det politiskt korrekta för att istället lira runt i högst tveksamt demokratiska trakter. Bort från mina elitistiska drag att vara lite bättre och förmer än många andra och in med att dra till svennebanan- Thailand, vårt systerland. Bort från det där med jobb och förpliktelser, in med lek och lata dagar.

Ja jävlar va gött!